På pingstdagen förklarade Petrus att patriarken David “är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu idag”. “Ty icke har David farit upp till himmelen.” — Apg. 2: 29, 34. Förhållandet att David blir kvar i sin grav till uppståndelsen bevisar, att de rättfärdiga inte går till himmelen när de dör. Endast vid uppståndelsen och i kraft av att Kristus har uppstått, skall David till sist komma att sitta på Guds högra sida. DSS 524.1
Och Paulus sade: “Om de döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått. Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder. Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus.” — 1 Kor. 15: 16-18. Om de rättfärdiga under fyratusen år har gått direkt till himmelen vid döden, hur skulle då Paulus ha kunnat säga: “Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus”? Då skulle ju en uppståndelse vara överflödig. DSS 524.2
Om de dödas tillstånd sade martyren Tyndale: “Jag bekänner öppet att jag inte är överbevisad om, att de redan befinner sig i den härlighet som Kristus är i eller som Guds utvalda änglar åtnjuter. Det är inte heller någon trosartikel för mig. Om så var, anser jag att förkunnelsen om köttets uppståndelse vore meningslös.” — William Tyndale, förordet till New Testament (utgiven 1534). Nytryck i British Reformers — Tindal, Frith, Barnes, sid. 349. DSS 524.3
Det är ett odiskutabelt faktum, att hoppet om evig salighet i det ögonblick man dör har kommit många att förkasta Bibelns lära om uppståndelsen. Denna tendens påpekades av doktor Adam Clark som sade: “Läran om uppståndelsen tycktes betyda mycket mer för de första kristna än för oss. Varpå beror detta? Apostlarna framhöll ständigt uppståndelsen och använde den för att uppmuntra Guds folk till flit, lydnad och glädje. Deras efterföljare i vår tid nämner den sällan. Så predikade apostlarna och så trodde de första kristna. Så predikar vi och så tror våra lyssnare. Ingen lära ges mer eftertryck i evangelium, men ingen lära i vår tids förkunnelse blir mer försummad.” — Commentary, kommentar till 1 Kor. 15, par. 3. DSS 525.1
Detta har fortsatt till dess att denna härliga sanning om uppståndelsen nästan totalt har fördunklats och nästan glömts i den kristna världen. En framstående religiös författare säger i en kommentar till Paulus’ ord i 1 Tess. 4: 13-18: “När det gäller att ge verklig tröst, ersätter läran om de rättfärdigas eviga salighet för oss den tvivelaktiga läran om Herrens andra ankomst. När vi dör hämtar Herren oss. Detta är vad vi väntar på. De döda har redan gått in i härligheten. De väntar inte på att basunen skall ljuda till doms eller till salighet.” DSS 525.2
Men när Jesus skulle lämna sina lärjungar sade han inte till dem att de snart skulle komma till honom. “Jag går bort för att bereda eder rum”, sade han. “Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig.” — Joh. 14: 2, 3. Paulus säger vidare: “Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren.” Han tillägger: “Så trösten nu varandra med dessa ord.” — 1 Tess. 4: 16-18. Vilken skillnad är det inte mellan dessa tröstande ord och de uttalanden som vi återgett ovan. Universalisten tröstade de sörjande vännerna med en försäkran om, att när den döde uppgav andan, blev han mottagen bland änglarna, oavsett hur syndig han än varit. Paulus däremot hänvisade sina trosfränder till Herrens framtida återkomst, då gravens bojor skall brytas och “de i Kristus döda” skall uppstå till evigt liv. DSS 525.3
Innan människor får gå in i den himmelska världen måste deras sak undersökas och deras karaktär och liv läggas fram inför Gud. Alla skall bli dömda efter det som skrivits i böckerna och de skall bli belönade efter som deras gärningar varit. Denna dom äger inte rum vid döden. Lägg märke till vad Paulus säger: “Han har fastställt en dag då han skall ‘döma världen med rättfärdighet’, genom en man som han har bestämt därtill; och han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har låtit honom uppstå ifrån de döda.” — Apg. 17: 31. Här talar aposteln tydligt om en bestämd tidpunkt, som Gud har fastställt för att döma världen och som, då aposteln levde, ännu låg i framtiden. DSS 526.1
Judas hänvisar till samma tid: “De änglar som icke behöllo sin furstehöghet, utan övergåvo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit förvarade i mörker till den stora dagens dom.” Han citerar vidare Enoks ord: “Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga, för att hålla dom över alla.” — Jud. vers 6, 14, 15. Johannes förklarade att han “såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och böcker blev upplåtna . . . och de döda blevo dömda efter sina gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna”. (Upp. 20: 12.) DSS 526.2
Men om de döda redan åtnjuter himmelens salighet eller vrider sig i helvetets lågor, vilket behov finns det då av en framtida dom? Bibelns undervisning om dessa viktiga angelägenheter är varken otydlig eller motsägande. Vem som helst kan förstå den. Men vilken uppriktig människa kan inse visheten eller rättfärdigheten i de gängse teorierna? Skall de rättfärdiga, när deras sak blir undersökt i domen, höra de berömmande orden: “Rätt så, du gode och trogne tjänare! . . . Gå in i din Herres glädje” efter det att de kanske i årtusenden har varit hos honom? Skall de ogudaktiga hämtas från sin plågas vistelseort för att höra hela världens domare säga: “Gån bort ifrån mig, I förbannade till den eviga elden?” — Matt. 25: 21, 41. Vilket fruktansvärt gyckel. Vilken skamlig anklagelse mot Guds vishet och rättfärdighet. DSS 526.3
Läran om själens odödlighet var en av de falska läror som den romerska kyrkan lånade från hedendomen och inlemmade i den kristna religionen. Martin Luther ställde den i klass med de “avskyvärda fabler som utgör en del av de romerska dekretalernas sophög”. — E. Petavel, The Problem of Immortality, sid. 255. Då reformatorn kommenterar orden av Salomo i Predikaren, att de döda inte vet någonting säger han: “Här har vi åter ett ställe som bevisar att de döda inte har någon. . . känsla. Det finns, säger han, ingen plikt, ingen kunskap, ingen visdom där. Salomo anser att de döda sover och inte alls märker något. De döda ligger endast där och räknar varken dagar eller år, men när de uppväcks, kommer det att förefalla dem som om de bara hade sovit ett ögonblick.” Martin Luther, Exposition of Solomon’s Booke Called Eeclesiastes, sid. 152. DSS 526.4
Inte på något enda ställe i Bibeln finns ett uttalande om att de rättfärdiga får sin lön eller att de ogudaktiga får sitt straff när de dör. Patriarkerna och profeterna har inte efterlämnat något sådant uttalande. Kristus och hans apostlar har inte gett en enda antydan om något sådant. Bibeln lär tydligt att de döda inte genast går till himmelen. Den säger att de sover till uppståndelsen. (1 Tess. 4: 14; Job 14: 10-12.) På den dag då “silversnöret rycks bort och den gyllene skålen slås sönder” upphör människans tankar. (Pred. 12: 6.) De som går ned i graven ligger tysta. De vet inte mer någonting om vad som händer under solen. (Job 14: 21.) Välsignade vila för de trötta rättfärdiga! Vare sig tiden blir lång eller kort, blir den endast ett ögonblick för dem. De sover. De väcks av Guds basun till en härlig odödlighet. “Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet. . . Men när detta förgängliga har iklätt sig förgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: ‘Döden är uppslukad och seger vunnen’.” — 1 Kor.15: 52-54. När de väcks ur sin djupa sömn börjar de tänka just där de slutade att tänka. Det sista de märkte var dödens smärtor, deras sista tanke var att de nu gick in under gravens välde. När de uppstår ur graven kommer deras första tanke till uttryck i det triumferande ropet: “Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” — 1 Kor. 15: 55. DSS 527.1