Paulus stannade kvar någon tid i Antiokia och förkunnade evangelium. Därefter föreslog han sina medarbetare att de skulle resa ut på en ny missionsresa. “Låt oss nu fara tillbaka”, sade han till Barnabas, “och besöka våra bröder, i alla de städet där vi hava förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.” LFT 190.1
Både Paulus och Barnabas kände en varm omsorg om dessa, som nyligen hade tagit emot evangelium under deras förkunnelse. De längtade efter att åter få träffa dem. Denna varma omsorg förlorade Paulus aldrig. Även då han befann sig på avlägsna missionsfält långt borta från de platser där han tidigare hade arbetat, kände han alltjämt ansvaret att vädja till dessa omvända att förbli trogna och att fullborda sin “helgelse i Guds fruktan”. (2 Kor. 7:1.) Han försökte ständigt hjälpa dem att bli sådana Kristi efterföljare som tillitsfullt utvecklas i sin andliga erfarenhet. De skulle vara starka i tron, ivriga i sitt verksamhetsnit och helhjärtade i sin helgelse åt Gud och i arbetet att befrämja hans rike. LFT 190.2
Barnabas var beredd att följa med Paulus. Men han ville ta med sig Markus, som åter hade beslutat sig för att ägna sig åt förkunnargärningen. Detta ville Paulus inte gå med på. Han “fann icke skäligt att taga med sig en” som under deras första missionsresa hade lämnat dem när de så väl behövde honom. Han var inte villig att ursäkta Markus’ svaghet att överge arbetet för att återvända till hemmets trygghet och bekvämlighet. Han hävdade att en som hade så ringa uthållighet var olämplig för ett arbete som krävde självförsakelse, mod, hängivenhet, tro och villighet att, om så skulle vara, även offra sitt eget liv. Så skarp blev oenigheten, att Paulus och Barnabas gick skilda vägar. Barnabas följde sin egen övertygelse och tog Markus med sig. “Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern. Men Paulus utvalde åt sig Silas; . . . sedan han av bröderna hade blivit anbefalld åt Herrens nåd.” LFT 190.3
Paulus och Silas reste genom Syrien och Silicien, där de styrkte och uppmuntrade församlingarna. Till slut nådde de Derbe och Lystra i provinsen Lykaonien. Det var i Lystra som Paulus hade blivit stenad. Ändå finner vi honom nu åter på scenen, där han tidigare utsattes för livsfara. Han var angelägen om att få veta hur de som genom hans arbete hade tagit emot evangelium hade kunnat uthärda i alla prövningar. Han blev inte heller besviken. Han fann att de troende i Lystra hade förblivit trogna trots våldsam förföljelse. LFT 191.1
Här träffade Paulus åter Timoteus som hade varit vittne till hans lidande vid slutet av hans första besök i Lystra. Han fann att det intryck som Timoteus då hade fått hade djupnat efter hand som tiden gått, till dess att han hade blivit övertygad om att det var hans plikt att ägna sig fullt och helt åt förkunnararbetet. Han kände en mycket stark tillgivenhet för Paulus. Han längtade efter att få ta del i apostelns arbete genom att hjälpa till i den mån som tillfällena yppade sig. LFT 191.2
Paulus’ medarbetare Silas var en erfaren fältarbetare och begåvad med profetians gåva. Arbetet hade emellertid växt i sådan utsträckning att man behövde utbilda fler arbetare för aktiv tjänst. I Timoteus såg Paulus en som uppskattade det viktiga arbete som en förkunnare utför. Han lät sig inte avskräckas av att han kunde utsättas för lidande och förföljelse. Han var villig att låta sig undervisas. Aposteln ville emellertid inte ge sig in på att ta ansvaret för att utbilda Timoteus för förkunnarens gärning. Timoteus var ju ännu en oprövad, ung man. Därför ville Paulus först ha tillfredsställande information ifråga om hans karaktär och hans tidigare liv. LFT 191.3
Timoteus’ far var grek och hans mor var judinna. Redan som barn hade han lärt känna Skrifterna. I Timoteus’ hemliv fann Paulus en fromhet som var sund och måttfull. Hans mors och mormors tro på de Heliga Skrifterna blev för Timoteus en ständig påminnelse om den välsignelse som följde av att göra Guds vilja. Guds Ord var den norm med vars hjälp dessa två gudfruktiga kvinnor hade väglett Timoteus. Den andliga kraften i den undervisning som han hade fått från dem, bevarade hans språk rent och skyddade honom från det onda inflytande som han omgavs av. Så hade de som undervisade honom i hemmet samarbetat med Gud för att bereda honom för att bära ansvar. LFT 192.1
Paulus såg att Timoteus var plikttrogen, karaktärsfast och pålitlig. Han valde honom som följeslagare på resorna och medarbetare. De som hade undervisat Timoteus under hans barndom, blev rikt belönade, då de såg den son som de hade ägnat sin omsorg, bli nära medarbetare med den store aposteln. Timoteus var mycket ung, när han valdes av Gud att bli lärare. Hans principer hade emellertid blivit så fast inpräntade under hans tidiga utbildning, att han var lämplig att inta platsen som Paulus’ medhjälpare. Trots att Timoteus var ung, bar han sitt ansvar med kristen ödmjukhet. LFT 192.2
Som en försiktighetsåtgärd rådde Paulus klokt nog Timoteus att låta omskära sig, inte därför att Gud krävde det, utan för att undvika att han skulle utsättas för klander från judarnas sida, då han arbetade bland dessa. Under sitt arbete skulle Paulus komma att resa från stad till stad i många länder. Han skulle ofta få tillfälle att förkunna Kristus i judiska synagogor likaväl som i andra offentliga lokaler. Om man då skulle få veta att en av hans medarbetare i arbetet inte var omskuren, skulle hans arbete kunna bli starkt hindrat på grund av judarnas fördomar och fanatism. Överallt mötte aposteln hårdnackat motstånd och bitter förföljelse. Han ville att hans judiska landsmän i lika stor utsträckning som de icke-judiska folken skulle få kännedom om evangelium. Därför försökte han på alla sätt, som inte stod i strid med hans trosuppfattning, att avlägsna allt som judarna kunde ta som förevändning för att förfölja dem. Men även om han i viss utsträckning tog hänsyn till judiska fördomar, trodde han och undervisade om att det saknade betydelse, om man var omskuren eller inte omskuren. Kristi evangelium däremot betydde allt. LFT 192.3