“Intill dess himmel och jord förgås”, sade Jesus, “skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.” Solen som lyser på himlen och den mark på vilken vi går, är Guds vittnen om att hans lag är evig och oföränderlig. Även om de skulle försvinna kommer de gudomliga lagbuden att bestå. “Snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av lagen kan falla bort.” — Luk. 16:17. Det symboliska system som pekade framåt på Kristus som Guds lamm skulle avskaffas vid hans död, men de tio buden är lika oföränderliga som Guds tron. VP 303.2
Eftersom “Herrens lag är utan brist”, måste varje avvikelse från den bli av ondo. Kristus fördömer dem som är olydiga mot Guds bud och som lär andra att vara det. Frälsarens liv i lydnad gav eftertryck åt lagens krav. Han bevisade att människor kunde lyda lagen och visade också storheten av den karaktär som en sådan lydnad skulle komma att utveckla. Alla som lyder såsom han gjorde, förklarar på samma sätt att lagen är “helig, och budordet heligt och rättfärdigt och gott” (Rom. 7:12.) Alla däremot som bryter mot Guds befallningar, ger stöd åt Satans påstående om att lagen är orättfärdig och att den inte kan följas. Sålunda underbygger de den store motståndarens bedrägeri och vanärar Gud. De gör sig därmed till efterföljare av den onde, som var den förste som gjorde uppror mot Guds lag. Att ge sådana tillgång till himmelen skulle vara att införa stridens och upprorets element och ställa universums välfärd i fara. Ingen människa som fortsätter att ringakta någon av lagens principer, kommer därför att få ingå i himmelens rike. VP 303.3
Rabbinerna räknade med att deras egen rättfärdighet var en inträdesbiljett till himmelen, men Jesus förklarade att deras rättfärdighet var otillräcklig och värdelös. Fariseisk rättfärdighet bestod av utvärtes ceremonier och en teoretisk kunskap om sanningen. Rabbinerna påstod sig bli heliga genom sina egna bemödanden att hålla lagen, men deras beteende hade skilt rättfärdigheten från religionen. Samtidigt som de var ytterst noggranna med att iaktta riterna, var deras liv omoraliskt och fördärvat. Deras så kallade rättfärdighet kunde aldrig komma in i himmelens rike. VP 304.1
Det största bedrägeri som människorna fallit offer för på Jesu tid var att enbart ett erkännande av den frälsande sanningen skulle kunna åstadkomma rättfärdighet. I all mänsklig erfarenhet har en teoretisk kunskap om denna sanning visat i sig vara otillräcklig för att frälsa människan. Den kan inte åstadkomma rättfärdighetens frukter. En ängslig hänsyn till det som uppfattas som teologisk sanning åtföljs ofta av hat till äkta sanning, när den tar sig uttryck i livsföringen. De mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia återger skildringar av brott som begåtts av religiösa fanatiker. Fariséerna gjorde anspråk på att vara Abrahams barn och skröt med att de blivit betrodda med Guds ord. Dessa förmåner kunde emellertid inte skydda dem mot själviskhet, ondska, vinningslystnad och tarvligt hyckleri. De menade sig vara de främsta i världen ifråga om religiöst nit, men deras så kallade renlärighet drev dem till att korsfästa härlighetens Herre. VP 304.2
Samma fara existerar alltjämt. Många tar för givet att de är kristna, helt enkelt därför att de omfattat vissa kristna lärosatser. Men de har inte omsatt evangelium i det praktiska livet. De har inte trott eller älskat det, därför har de inte heller tagit emot den kraft och nåd som kommer genom helgelse i sanningen. Många kanske bekänner sig tro på evangelium. Men om det inte får göra dem uppriktiga, vänliga, tåliga, fördragsamma och himmelskt sinnade, blir det till förbannelse för dess bekännare. Genom deras inflytande blir det också till förbannelse för världen. VP 304.3