Underverket med bröden innehåller en undervisning om tillit till Gud. Då Kristus mättade de fem tusen fanns ingen mat till hands. Inte heller hade han några pengar till sitt förfogande. Här stod han tillsammans med fem tusen män och dessutom kvinnor och barn ute i ödemarken. Han hade inte inbjudit denna väldiga folkskara att följa honom. De hade kommit utan att bli inbjudna. Men han visste att de måste vara hungriga och trötta efter att de hade lyssnat på hans undervisning under så lång tid. Han kände sig ju själv hungrig och trött. De var långt borta från sina hem, och natten var nära. Många av dem hade inte pengar för att köpa mat. Han som för deras skull hade fastat i fyrtio dagar i öknen, ville inte låta dem gå hungriga tillbaka till sina hem. Guds försyn hade ställt Jesus där han nu stod och han litade på sin himmelske Fader att han skulle skaffa det som behövdes för att stilla människornas hunger. Vn 367.1
På samma sätt skall vi lita på Gud, då vi kommer i svårig-heter. Vi skall handla förståndigt och med omdöme i alla livets förhållanden, så att vi inte genom oförsiktighet drar på oss svårigheter. Vi skall inte själva kasta oss ut i svårigheter genom att försumma de möjligheter Gud har ställt till vårt förfogande, eller genom att missbruka de förmågor Gud har gett oss. Kristi medarbetare skall lyda hans anvisningar. Arbetet är Guds och om vi vill kunna bli till välsignelse för andra, måste vi följa hans planer. Själviskheten far inte göras till medelpunkt, det egna jaget får inte ta äran åt sig. Om vi lägger planer i överensstämmelse med våra egna idéer, kommer Herren att låta oss ta följderna av våra misstag. Men om vi, efter att ha följt hans anvisningar, kommer i svårigheter, så skall han hjälpa oss ur dem. Vi skall inte låta oss gripas av modlöshet. I varje kritisk situation skall vi söka hjälp hos honom, som har obegränsade hjälpkällor till sitt förfogande. Vi kommer ofta att befinna oss i prövande omständigheter. Då skall vi med fullt förtroende lita på Gud. Han skall hjälpa varje människa som kommer i svårigheter under sina försök att fullgöra Guds uppdrag. Vn 367.2
Genom profeten har Kristus sagt att vad han vill att vi skall göra, är »att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge, att du kläder den näkne, var du ser honom... och mättar den som är i betryck». (Jes. 58:7—10.) Han har också gett oss denna befallning: »Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat.» — Mark. 16:15. Men hur ofta händer det inte att vårt mod sjunker och tron sviker, när vi ser hur stora behoven är och hur små de tillgångar är som vi har till vårt förfogande. Liksom Andreas, när han såg de fem kornbröden och de två fiskarna, utbrister vi: »Vad förslår det för så många?» Ofta tvekar vi, ovilliga att ge allt vi har av fruktan för att uppoffra och slita ut oss för andra. Men Jesus har uppmanat oss: »Given I dem att äta!» Hans uppmaning är ett löfte och bakom det står den makt som mättade folkskaran vid sjön. Vn 368.1
I det som Jesus gjorde då han fyllde folkskarornas materiella behov, ligger en djup andlig undervisning för alla hans medarbetare. Kristus tar emot av sin Fader och han ger åt alla sina medarbetare för att de skall dela ut bland folket, och bland dem skall den ene ge åt den andre. Så skall alla som är förenade med Kristus av honom ta emot livets bröd, den himmelska kosten, och sedan ge det åt andra. Vn 368.2
I full förtröstan pa Gud tog Jesus emot det lilla brödförradet. Fastän det bara var en liten portion för de närmaste medarbetarna, bjöd han dem inte först att äta utan gav åt dem för att de skulle dela ut bland folket. Brödet formerades i hans händer. Apostlarna räckte aldrig ut sina händer förgäves till Frälsaren, som själv är livets bröd. Det lilla förrådet räckte åt alla. Efter det att folkets hunger hade blivit stillad samlade man ihop det överblivna och Jesus och hans medarbetare åt tillsammans den himlasända maten. Vn 368.3
Apostlarna var förbindelsekanalen mellan Jesus och folket. Detta borde vara en stor uppmuntran för hans medarbetare i denna tid. Kristus är den stora medelpunkten, all krafts källa. Hans medarbetare skall ta emot sina förråd ifrån honom. De mest intelligenta, de mest andligt sinnade kan ge bara i förhållande till vad de själva har tagit emot. I sig själva har de ingenting att ge för att möta människans andliga behov. Vi kan ge bara det som vi tagit emot från Kristus, och vi får bara så mycket som det vi låter gå vidare till andra. Allt eftersom vi fortsätter att ge, fortsätter vi att ta emot. Ju mer vi ger, dess mer kan vi ta emot. På detta sätt kommer vi ständigt att tro och förtrösta, ta emot och ge. Vn 369.1
Arbetet med att bygga upp Kristi rike skall fortsätta, även om det ser ut att gå sakta framåt och inga möjligheter tycks tala för att det skall bli någon framgång. Arbetet är Herrens och han skall finna utvägar och sända hjälpare, trogna, allvarliga Jesu efterföljare vilkas händer skall fyllas med mat för hungrande människor. Vn 369.2
I vårt arbete för Gud finns det risk för att vi litar för mycket på vad människor med sina förmågor och sin begåvning kan uträtta. Därigenom förlorar vi Mästaren ur sikte, han som är vårt enda fullkomliga föredöme. Allt för ofta förstår inte Kristi medarbetare sitt personliga ansvar. De står i fara att flytta över sin börda på organisationer i stället för att lita på honom som är källan till all styrka. Det är ett allvarligt misstag att förtrösta på mänskligt omdöme eller på att medarbetarna är så många, när det gäller arbetet för Gud. Framgångsrikt arbete för Gud beror inte så mycket på antalet medarbetare eller på begåvning som på rena motiv och en sann, levande och tillitsfull tro. Vi måste ta personligt ansvar och fullgöra personliga plikter mot dem som inte känner Kristus. I stället för att flytta över vårt ansvar på någon annan, som vi anser vara mer utrustad än vi själva är, bör vi arbeta efter den förmåga vi fått. Vn 369.3
När vi frågar oss själva: »Varifrån skola vi köpa bröd, så att dessa få äta?”, låt då inte otron få bestämma svaret. När hans medarbetare hörde Jesu uppmaning: »Given I dem att äta!», reste sig många svårigheter upp för dem. De fragade: »Skall vi gå till byarna för att köpa mat?» På samma sätt frågar Guds efterföljare nu, när folket hungrar av brist på andlig undervisning: »Skall vi sända efter någon långt ifrån för att komma hit och ge dem mat?» Vad sade Jesus? »Låt folket lägra sig här.» Sedan gav han dem att äta. När vi är omgivna av människor i nöd, skall vi veta att Kristus är nära. Sätt dig i förbindelse med honom. Kom med ditt »kornbröd» till Jesus. Vn 370.1
De medel som vi har tillgång till kanske inte förefaller att vara tillräckliga för arbetet, men om vi går framåt i tro och litar på hans allomfattande makt, kommer rikliga hjälpkällor att öppna sig för oss. Om uppdraget är av Gud, kommer han själv att skaffa medel för dess genomförande. Han skall belöna uppriktig, barnslig tillit till honom. Det lilla som vi använder klokt och sparsamt i vår tjänst inför himmelens Herre, skall tillväxa i utdelandets stund. I Kristi hand minskade inte det lilla matförrådet förrän de hungriga folkskarorna hade blivit mätta. Om vi går till all krafts källa med vår tros händer utsträckta skall vi få hjälp i vårt arbete, även under de mest avskräckande omständigheter, och vi skall kunna ge andra den andliga kost de längtar efter. Vn 370.2
Herren säger: »Given, och eder skall bliva givet.» »Den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse... Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest och i överflöd kunnen giva till allt gott verk, efter skriftens ord: ‘Han utströr, han giver åt de fattiga, hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.’ Och han som giver såningsmannen ‘säd till att sa och bröd till att äta’, han skall ock giva eder utsädet och lata det föröka sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt. I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola framkalla tacksägelse till Gud.» — Luk. 6: 38; 2 Kor. 9: 6—11. Vn 370.3