Om Jesus var på jorden idag, omgiven av dessa som bär titeln »kyrkoherde” eller »biskop” och tilltalas “ers högvördighet», skulle han då inte upprepa sina ord: »I skolen icke låta kalla eder ‘läromästare’, ty en är eder läromästare, Kristus.» Bibeln förklarar om Gud: »Heligt och fruktansvärt är hans namn.” — Ps. 111:9. Vilken människa är berättigad till en sådan titel. Hur litet uppenbarar en människa den klokhet och rättfärdighet som en sådan titel antyder. Hur många är det inte av dessa som gör anspråk på en sådan titel, som missrepresenterar Guds namn och väsen. Hur ofta har tyvärr inte världsliga ambitioner, despotism och de mest fördärvliga synder dolts under ett högt och heligt ämbetes broderade dräkter. Frälsaren fortsatte: Vn 609.3
»Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare. Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.» Gång på gång hade Jesus förklarat att sann storhet mäts i moraliska värden. Enligt himmelska värderingar består karaktärens storhet i att vi lever för våra medmänniskors välfärd och att vi utför kärlekens och barmhärtighetens gärningar. Kristus, härlighetens konung, var en tjänare för avfälliga människor. Vn 609.4
»Ve eder, I skriftlärde och fariséer”, sade Jesus, »i skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna! Själva kom- men I icke ditin, och dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in.” Genom att förvända skrifterna hade präster och laglärare förblindat deras sinnen, som annars skulle ha tagit emot en kunskap om Kristi rike och det invärtes gudomliga liv som är nödvändigt för sann helgelse. Vn 609.5
»De utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom”, fortsatte Jesus. Fariséerna hade stort inflytande över folket. Detta utnyttjade de för att tillgodose sina egna intressen. De vann fromma änkors förtroende och framhöll att det var dessas plikt att helga sin egendom för religiösa ändamål. Efter att ha försäkrat sig om kontroll över deras pengar, använde dessa intrigmakare pengarna för egen räkning. För att dölja sin oärlighet bad de långa böner offentligt och gjorde stor uppvisning av sin förmenta fromhet. Detta hyckleri, sade Jesus, skulle dra över dem en dess hårdare dom. Samma tillrättavisning drabbar idag många som har en hög bekännelse om fromhet. Deras liv är befläckat av egenkärlek och girighet, Över alltsammans sveper de en mantel som ser ut att vara ren, och därigenom kan de till en tid bedra sina medmänniskor. Men de kan inte bedra Gud. Han läser alla människors avsikter och kommer att döma var och en efter hans gärningar. Vn 610.1
Jesus fördömde skoningslöst allt missbruk, men han var noga med att inte minska förpliktelserna. Han tillrättavisade den egoism som lurade av änkan hennes gåvor och använde dem felaktigt. Samtidigt berömde han änkan som kom med sitt offer till Guds skattkammare. Människors missbruk av gåvor kan inte ta ifrån givaren Guds välsignelse. Vn 610.2
Jesus befann sig i den förgård där offerkistorna fanns. Han lade märke till dem som kom för att ge sina gåvor. Många av de rika kom med stora summor, som de lämnade ifrån sig på ett mycket skrytsamt sätt. Jesus såg på dem med sorg, men han kom inte med någon kommentar till deras frikostiga offer. Strax därefter lyste hans ansikte upp, då han såg en fattig änka tveksamt närma sig, som om hon var rädd för att bli sedd. Under det att de rika stolt passerade förbi och lämnade sina offergåvor, vek hon undan, som om hon nästan inte vågade gå längre. Ändå längtade hon efter att få göra något, även om det bara var mycket litet, för den sak som hon älskade. Hon såg på gåvan som hon hade i sin hand. Den var mycket liten i jämförelse med de andras omkring henne, men det var allt hon hade. Hon avvaktade sitt tillfälle, kastade hastigt sina två små mynt i kistan och vände sig om för att skynda iväg. Men då hon gjorde det lade hon märke till Jesu blick och såg att han allvarligt betraktade henne. Vn 610.3