Jesus älskade sina bröder och behandlade dem med en aldrig svikande vänlighet, men de avundades honom och visade honom en uttalad misstro och tydligt förakt. De kunde inte förstå hans uppträdande. Stora motsättningar visade sig hos Jesus. Han var Guds gudomlige Son men ändå ett hjälplöst barn. Han var världarnas Skapare. Jorden var därför hans egendom, men ändå präglaides hela hans liv av fattigdom. Han ägde en värdighet och en personlighet som var fullständigt skild från världsligt högmod och förmätenhet. Han jagade inte efter världslig storhet. Även med den anspråkslösaste ställning var han tillfreds. Detta förargade hans bröder. De kunde inte förklara hans ständiga sinnesro under påfrestningar och fattigdom. De visste inte att det var för vår skull han hade blivit fattig, för att vi »genom hans fattigdom skulle bliva rika». (2 Kor. 8:9.) De kunde lika litet förstå hemligheten med hans uppgift som Jobs vänner kunde förstå dennes ödmjukhet och lidande. Vn 77.1
Jesus blev missförstådd av sina bröder, därför att han inte liknade dem. Hans bedömningsgrund var annorlunda än deras. Genom att se på människor hade de vänt sig bort från Gud och de hade inte Guds kraft i sina liv. De religiösa sedvänjor som de följde kunde inte förändra deras liv. De gav »tionde av mynta och dill och kummin», men underlät det »som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten”. (Matt. 23:23.) Jesu exempel irriterade dem ständigt. Han avskydde bara en enda sak i världen och det var synd. Han kunde inte se en orätt handling utan att det vållade honom en smärta som var omöjlig att dölja. Kontrasten var stark mellan formalisterna, vilkas heliga utse ende dolde kärleken till synd, och honom vars nitälskan för Gud alltid gick före allt annat. Eftersom Jesus i sitt liv fördömde det onda mötte han motstånd både hemma och borta. Hans osjälviskhet och rättrådighet blev föremål för förlöjligande. Hans tålamod och vänlighet betraktades som feghet. Vn 77.2
Av den bitterhet som faller på mänsklighetens lott var det inte någon del som inte Jesus fick smaka. Det fanns några som försökte utsätta honom för förakt på grund av hans familjeförhållanden. Redan i barndomen mötte han hånfulla blickar och elakt förtal. Om han hade svarat med otåliga ord eller blickar, om han hade gjort gemensam sak med sina bröder i bara en enda oriktig handling, skulle han inte ha kunnat bli ett fullkomligt exempel. Därigenom skulle han ha misslyckats med genomförandet av planen för vår återlösning. Hade han bara gått med på att det kunde finnas någon ursäkt för synd, så skulle Satan ha triumferat och världen skulle ha gått förlorad. Detta var orsaken till att frestaren arbetade för att göra hans liv så prövande som möjligt, så att Jesus skulle kunna förledas till synd. Vn 78.1
Men inför varje frestelse hade han ett svar: »Det är skrivet.” Han påtalade sällan en oriktig handling hos sin bröder, men han hade ett ord från Gud att säga dem. Ofta beskylldes han för feghet därför att han vägrade att ansluta sig till dem och delta i någon handling som var förbjuden, men hans svar var: »Det är skrivet: ‘Se, Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd’.” — Job 28:28. Det fanns de som sökte hans sällskap, därför att de kände sig väl till mods i hans närvaro. Men många undvek honom därför att de uppfattade hans felfria liv som en tillrättavisning. Unga kamrater sökte övertala honom att göra som de. Han var glad och pigg och de tyckte om att vara tillsammans med honom. De hörde gärna på hans kvicktänkta förslag, men de kunde inte stå ut med hans samvetsgrannhet. De sade om honom att han var inskränkt ooh trångbröstad. Jesus svarade: »Det är skrivet: ‘Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad? När han håller sig efter ditt ord.» »Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall synda mot dig’.” — Ps. 119: 9, 11. Vn 78.2
Ofta blev han tillfrågad: »Varför har du satt dig i sinnet att vara sa besynnerlig, så avvikande från oss andra?» »Det är skrivet», sade han, ‘Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig, de som vandra efter Herrens lag. Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt, de som av allt hjärta söka honom, de som icke göra vad orätt är, utan vandra på hans vägar’.” — P$. 119:1—3. Vn 78.3
När han blev tillfrågad varför han inte tog del i Nasaretungdomens nöjen sade han: »Det är skrivet: ‘Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg såsom över alla skatter. Jag vill begrunda dina befallningar och skåda på dina stigar. Jag har min lust i dina stadgar, jag förgäter icke ditt ord’.” — Ps. 119:14—16. Vn 79.1
Jesus kämpade inte för sina rättigheter. Ofta blev hans arbete onödigt hårt, därför att han var villig och aldrig klagade. Ändå svek han aldrig och blev aldrig missmodig. I sitt liv höjde han sig över sådana svårigheter, som om han befann sig i ljuset från Guds ansikte. Han gav inte igen, när han blev illa behandlad, utan bar förolämpning med tålamod. Vn 79.2