(»Testimonies»’ vol. V, sid. 737—746.) VF 87.1
Herren säger: »Detta är det eviga lifvet, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sändt, Jesus Kristus.» Och Gud talar genom profeten: »En vis berömme sig icke af sin vishet och en stark berömme sig icke af sin styrka, och en rik berömme sig icke af sin rikedom! Utan den, som vill berömma sig, han berömme sig däraf, att han känner mig och vet, att jag är Herren, som gör barmhärtighet, rätt och rättfärdighet på jorden, ty sådant behagar mig, säger Herren.» Ingen människa kan utan gudomlig hjälp vinna denna kännedom om Gud. Aposteln säger, att »världen icke genom sin vishet kände Gud». Kristus var i världen, och »genom honom är världen gjord, och världen kände honom icke». Jesus sade till sina lärjungar: »Ingen känner Sonen utan Fadern, och ingen känner Fadern utan Sonen och den, för hvilken Sonen vill uppenbara det.» I den sista bönen för sina efterföljare, innan han inträdde i Getsemane skuggor, upplyfte Frälsaren sina ögon mot himmelen och sade, uppfylld af medlidande med de fallna människorna i deras okunnighet: »Rättfärdige Fader, världen har icke känt dig, men jag har känt dig.» »Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, hvilka du har gifvit mig af världen.» VF 87.2
Från begynnelsen var det satans väl öfverlagda plan att bringa människorna till att glömma Gud, på det att han måtte vinna dem för sig själf. Sedan den tiden har han försökt att framställa Guds karaktär på ett falskt sätt och att bibringa människorna en förvänd uppfattning om Gud. Skaparen fram-ställdes för dem, iklädd de egenskaper, som tillhöra mörkrets furste — härsklystnad, grymhet och oförsonlighet — på det att han måtte blifva fruktad, skydd, ja, till och med hatad af människorna. Satan hoppades att så förvirra deras sinnen, som han bedragit, att de icke ville veta af Gud. Då ville han utplåna den gudomliga bilden i människan och in-prägla sin egen bild på själen; han ville uppfylla människorna med sin egen ande och göra dem till fångar under sin vilja. VF 88.1
Satan frestade Eva till olydnad, därigenom att han beljög Guds karaktär och uppväckte misstroende mot honom. Genom synden fördunklades våra första föräldrars förstånd, deras natur förnedrades och deras föreställningar om Gud afpassades efter deras egen inskränkthet och själfviskhet. Men då människorna föllo djupare i synden, försvann kännedomen om Guds kärlek ur deras sinnen och hjärtan. Emedan de hafva känt Gud, men icke ärat eller tackat honom såsom Gud, utan hafva blifvit fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta har blifvit förmörkadt.» VF 89.1
Somliga tider har det tyckts, som om satans kamp om herraväldet öfver den mänskliga familjen skulle krönas med framgång. Under tidsåldrarna före Kristi första ankomst tycktes världen nästan helt och hållet lyda under herraväldet af mörkrets furste; och han härskade med förskräcklig makt, som om världen genom våra första föräldrars synd med rätta tillhört honom. Till och med förbundsfolket, som Gud utvalt för att åt världen bevara kunskapen om honom, hade afvikit så långt från honom, att de förlorat alla sanna begrepp om hans karaktär. Kristus kom att för världen uppenbara Gud såsom en kärlekens, nådens och förbarmandets Gud. Det tjocka mörker, med hvilket satan försökte omgifva Guds tron, skingrades genom världens Aterlösare, och Fadern uppenbarades åter för människorna såsom världens ljus. VF 89.2
När Filippus kom med denna begäran till Jesus: »Låt oss se Fadern, så hafva vi nog», så svarade Jesus honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du känner mig icke, Filippus? Den, som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du då säga: Låt oss se Fadern?» Kristus sade själf om sig, att han var sänd i världen för att framställa Fadern. I sin karaktärs renhet, i sin nåd och ömma medlidsamhet, i sin kärlek och godhet står han framför oss såsom förkroppsligandet af den gudomliga fullkomligheten, såsom den osynlige Gudens afbild. VF 89.3
Aposteln säger: »Ty Gud försonade i Kristus världen med sig.» Endast då vi betrakta den stora återlösningsplanen, kunna vi hafva ett riktigt begrepp om Kristi karaktär. Skapelsevärket var en uppenbarelse af hans kärlek, men endast Guds gåfva att rädda den skyldiga, förlorade mänskligheten uppenbarar den gudomliga kärlekens och barmhärtighetens oändliga djup. »Så älskade Gud världen, att han utgaf sin enfödde Son, på det att hvar och en, som tror på honom, icke må förgås, utan hafva evigt lif.» Då Guds lag upprätthålles och hans rättfärdighet försvaras, kan syndaren erhålla förlåtelse. Den bästa gåfva, som himmelen kunde skänka, blef gifven, på det att »Gud måtte själf vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som är af Jesu tro». Genom denna gåfva räddas människorna från synd och fördärf och blifva Guds barn. Paulus säger: »I hafven fått barnaskapets Ande, i hvilken vi ropa: Abba, Fader!» VF 90.1
Syskon, med den älskade Johannes tillropar jag eder: »Sen, hurudan kärlek Fadern har bevisat oss, att vi kallas Guds barn! » Hvilken kärlek, hvilken oförliknelig kärlek, att vi såsom syndare och främ lingar blifva återförda till Gud och upptagna i hans familj! Vi kunna benämna honom med det ömma namnet »vår Fader», hvilket är ett tecken på vår kärlek till honom och en underpant på hans nära förbindelse och släktskap med oss. Och Guds Son blyges icke att kalla nådens arfvingar för bröder. De stå till och med i närmare förbindelse med Gud än änglarna, som aldrig hafva fallit. VF 90.2
All den faderliga kärlek, som från släkte till släkte flutit genom mänskliga hjärtan, alla ömhetens brunnar, som uppsprungit i människornas själar, äro i jämförelse med Guds outtömliga kärlek endast såsom en droppe i den oändliga oceanen. Tungan kan icke uttala det, pennan icke beskrifva det. I mån tänka däröfver hvarje dag af edert lif, I mån sorgfälligt genomforska skriften för att förstå det, I mån uppbjuda alla krafter och förmågor, som Gud gifvit eder, för att begripa den himmelske Faderns kärlek och förbarmande, så skall det dock alltid blifva något oändligt. Du må studera denna kärlek en människoålder igenom, så skall du dock aldrig fullkomligt fatta längden och bredden, djupet och höjden af Guds kärlek, då han utgaf sin Son att dö för människorna. Icke ens evigheten kan någonsin fullkomligt uppenbara den. Dock skola dessa stora ämnen blifva alltmera begripliga, när vi studera bibeln och begrunda Kristi lif och återlösningsplanen. Och det tillhör oss att erkänna den välsignelse, som Paulus tillönskar församlingen i Efesus, då han beder: »Vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, må gifva eder vishets och uppenbarelses Ande i sin kunskap och upplysa edert hjärtas ögon, så att I förstån, hvilket hopp det är, hvartill han har kallat eder, och hvilken rikedomen är af hans arfs härlighet bland de heliga, och huru öfversvinneligt stor hans makt är med afseende på oss, som tro.» VF 91.1
Satan grubblar ständigt öfver sättet att uppfylla människornas sinnen med sådana ting, som hindra dem att vinna kunskap om Gud. Han försöker sysselsätta dem med sådant, som fördunklar förståndet och gör själen missmodig. Vi lefva i en värld af synd och fördärf, omgifna af inflytanden, som förföra eller afskräcka Kristi efterföljare. Herren säger: »Emedan laglösheten får öfverhand, skall kärleken kallna hos de flesta.» Många blicka på den förskräckliga gudlöshet, som härskar omkring dem, affall och svaghet på alla sidor, och de tala om dessa ting, till dess deras hjärtan äro uppfyllda af sorg och tvifvel. De rikta hufvudsakligen sina tankar på den store ärkebedragarens värksamhet och dröja vid de nedslående tilldragelserna i sin erfarenhet, medan de tyckas förlora ur sikte den himmelske Faderns makt och outgrundliga kärlek. Det är emellertid just detta satan vill. Det är ett fel att tänka på den stora makt rättfärdighetens fiende är iklädd, medan vi så föga uppehålla oss vid Guds kärlek och hans makt. Vi böra tala om Kristi allmakt. Vi äro fullkomligt maktlösa att befria oss ur satans snaror, men Gud har öppnat en väg till undflykt. Den Allsmäktiges Son har kraft nog att kämpa striden för oss; och genom honom, »som älskat oss», skola vi blifva mer än segrare. VF 92.1
Det ligger ingen kraft för oss i det beständiga grubblandet öfver våra svagheter och affall eller i sorgen öfver satans makt. Vi måste som lefvande grundsats upptaga i vårt hjärta och sinne den sanning, att det offer, som blifvit gjordt för oss, är värksamt; ty Gud kan rädda och räddar alltjämt alla, som komma till honom och som rätta sig efter de villkor, som han uppställt i sitt ord. Vår sträfvan måste ständigt vara att ställa vår vilja vid sidan af Guds vilja. Då blifva vi genom försoningsoffrets blod delägare af den gudomliga naturen. Genom Kristus äro vi Guds barn, och vi hafva den försäkran, att Gud älskar oss lika mycket, som han älskar sin Son. Vi äro ett med Jesus. Vi vandra såsom Kristus leder oss; han har makt att skingra de mörka skug-gor, som satan kastar på vår väg; och i mörkrets och missmodets ställe uppfyller glansen af hans härlighet våra hjärtan. VF 93.1
Vårt hopp skall beständigt blifva stärkt genom kännedomen om, att Kristus är vår rättfärdighet. Låt vår tro hvila på denna grund. Då skall den stå fast för evigt. I stället för att uppehålla oss vid satans mörker och frukta hans makt, borde vi öppna våra hjärtan för att mottaga Kristi ljus och låta det skina i världen, förkunnande, att han är upphöjd öfver all satans makt och att hans mäktiga arm uppehåller alla, som förtrösta på honom. Jesus sade: »Fadern själf älskar eder.» Då vår tro är riktad på Gud, så skola vi genom Kristus hafva »ett själens ankare, som är säkert och fast och sträcker sig till det, som är innanför förlåten, dit Jesus såsom före löpare har ingått för oss». Det är sant, att missräkningar skola komma; vi måste vänta bedröfvelse; men allt, stort som smått, kunna vi öfverlämna åt Gud. Han blir icke rådlös genom mängden af våra bekymmer och icke heller öfverväldigad under tyngden af våra bördor. Hans omsorg sträcker sig till hvarje familj och hvarje person, han deltager i alla våra angelägenheter och bekymmer. Han räknar hvarje tår; han är väl bekant med alla våra skröpligheter. Alla svårigheter och pröfningar, som här drabba oss, äro tillstadda, för att han må på oss kunna utföra sina kärleksfulla afsikter — att vi må vinna hans helgelse — och sålunda blifva delägare i den glädjens fullhet, som är att finna i hans närvaro. VF 93.2
»Denna världens gud har förblindat de otrognas sinnen, att för dem icke skall stråla ljuset af Kristi härlighets evangelium, hvilken är Guds afbild.» Men bibeln framställer för oss på det allvarligaste vikten af att erhålla Guds kunskap. Petrus säger: »Nåd och frid föröke sig hos eder genom Guds och vår Herre Jesu Kristi kunskap.» »Eftersom hans gudomliga makt har skänkt oss allt, som hör till lif och gudaktighet, genom hans kunskap, som har kallat oss genom sin härlighet och dygd.» Och skriften förmanar: »Förtro dig därför åt honom, så får du frid!» VF 94.1
Gud har befallt: »I skolen vara helige, ty jag är helig», och en apostel säger, att utan helgelse skall ingen se Herren. Genom synden har Guds afbild i människan blifvit vanställd och nästan förstörd; evangelii värk är att återställa det förlorade; och vi skulle i detta värk arbeta i gemenskap med den gudomliga kraften. Huru kunna vi komma i harmoni med Gud och blifva honom lika, utan att vi vinna kännedom om honom? Kristus kom i världen, på det han måtte för oss uppenbara denna kunskap. VF 94.2
De inskränkta åsikter många hysa angående Kristi upphöjda karaktär och tjänst hafva begränsat deras erfarenhet och storligen hindrat deras framåtskridande i det gudomliga lifvet. Det kristliga lifvet har mycket sjunkit bland oss såsom ett folk. Det härskar mycket formväsen, mycken formreligion; därför måste det komma mycket mera af djup och äkthet i våra religiösa erfarenheter. Med allt det, som står oss till förfogande, med våra förlagshus, våra skolor, våra hälsovårdsanstalter och många, många andra fördelar borde vi vara mycket längre, än vi värkligen äro. VF 95.1
Den kristnes uppgift i detta lifvet är att framställa Kristus inför världen, att uppenbara Jesus i lif och karaktär. Om Gud har gifvit oss ljus, är det för att vi skola uppenbara det för andra. Men i förhållande till det ljus vi mottagit och de förmåner och tillfällen, som erbjudits oss, att nå människornas hjärtan, hafva resultaten varit alltför ringa. Gud väntar, att den sanning, som han låtit oss finna, skall bringa mera frukt, än som hitintills visat sig. Men huru skola vi kunna framställa Kristus för världen, när vårt sinne är uppfylldt af sorg och våra tankar sysselsätta sig med mörkret och ondskan omkring oss? Hur skall vårt vittnesbörd kunna utöfva makt på själarna? Hvad vi behöfva är att genom erfarenheten känna Gud och kraften af hans kärlek, sådan den är uppenbarad i Kristus. Vi måste sorgfälligt och under bön genomforska skriften, vårt förstånd måste påvärkas af den Helige Ande, och våra hjärtan måste upplyftas till Gud i tro, hopp och ständigt lof. VF 95.2
Genom Kristi förtjänster, genom hans rättfärdighet, som tillräknas oss genom tron, vinna vi en fullkomlig kristlig karaktär. Vårt dagliga och stundliga värk framhålles för oss i apostelns ord: »Sen på trons begynnare och fullkomnare, Jesus.» Då vi göra detta, blifva våra tankar klarare, vår tro starkare och vårt hopp blir stadfäst; vi blifva så sysselsatta med betraktandet af hans helighet och kärlek och med det offer, som han bragt oss för att göra oss behagliga inför Gud, att vi icke hafva någon böjelse att tala om tvifvel och missmod. Uppenbarelsen af Guds kärlek, hans nåd och godhet samt den Helige Andes värk att upplysa och förnya hjärtat bringar oss genom tron i en så innerlig förening med Kristus, att vi hafva ett klart begrepp om hans karaktär och äro i stånd att varseblifva satans mästerliga bedrägerier. Då vi se på Jesus och förtrösta på hans förtjänster, tillägna vi oss välsignelsen af ljus, frid och fröjd i den Helige Ande. Och med hänsyn till de stora ting, som Kristus gjort för oss, måste vi med aposteln utropa: »Sen, hurudan kärlek Fadern har bevisat oss, att vi kallas Guds barn.» VF 96.1
Syskon, genom åskådning blifva vi förvandlade. Då vi tala om Guds och vår Frälsares kärlek, då vi betrakta den gudomliga karaktärens fullkomlighet och i tron antaga Kristi rättfärdighet såsom vår egen, blifva vi förvandlade till samma bild. Låtom oss fördenskull icke samla alla de oangenäma taflorna — synder, befläckelser och svikna förhoppningar, bevisen på satans makt — och upphänga dem i vårt minnes gemak för att tala om och klaga öfver dem, till dess våra själar blifva uppfyllda af missmod. En ned-slagen själ är en mörk kropp, som icke endast själf intet ljus mottager, utan äfven hindrar det att tränga fram till andra. Satan älskar att se värkan af sin triumfs taflor, som göra de mänskliga väsendena otrogna och missmodiga. VF 96.2
Det gifves, Gud vare tack, ljusare och gladare taflor, hvilka Herren framställer för oss. Låtom oss såsom kostbara skatter sammanfatta de välsignade försäkringarna om hans kärlek, på det att vi beständigt må kunna betrakta dem. De taflor, med hvilka Herren vill lyckliggöra vår själs kamrar, äro Guds Sons afsked från sin Faders tron, då han öfverklädde sin gudomlighet med mänsklighet för att rädda människorna ur satans makt; hans seger för oss, i det han öppnade himmelen för människorna och lät dem skåda in i Guds audienskammare, där gudomen afslöjar sin härlighet; räddandet af det fallna släktet ur det fördärf, i hvilket det störtats genom synden, och hur det åter bragtes i förbindelse med den oändlige Guden samt huru det, sedan det genom tron på Aterlösaren bestått den gudomliga pröfningen, iklädes Kristi rättfärdighet och upphöjes till hans tron. Och emedan vi icke se på det synliga, utan på det osynliga, skola vi förstå den sanningen, att vår bedröf- velse, som dock är timlig och lätt, bereder åt oss en evig och öfver all måttan viktig härlighet. VF 97.1
I himmelen är Gud allt i alla. Där härskar den högsta helighet. Intet stör där den fullkomliga harmonien med Gud. Om vi i sanning hafva vår umgängelse där, skall himmelens Ande redan här bo i våra hjärtan. Men om vi nu icke finna någon glädje i betraktandet af de himmelska tingen, om vi icke hafva något intresse af att söka kunskap om Gud, ingen sällhet i åskådandet af Kristi karaktär, om heligheten icke har något tilldragande för oss, då kunna vi vara vissa om, att vårt hopp om himmelen är förgäfves. Fullkomlig öfverensstämmelse med Guds vilja är det höga mål, som ständigt bör föresväfva den kristne. Han talar gärna om Gud, om Jesus, om det lycksalighetens och renhetens hem, som Jesus beredt åt dem, som älska honom. Betraktandet af dessa ting, då själen fröjdar sig öfver Guds heliga löften, kallar aposteln att smaka »den tillkommande världens fröjder». VF 98.1
Den stora stridens sista kamp tillstundar, då satan skall värka »med all lögnens kraft och tecken och under och med allt orättfärdighetens bedrägeri» för att vanställa Guds karaktär och om möjligt vore till och med bedraga äfven de utvalda. Om någonsin ett folk haft behof af ständigt tilltagande ljus från himmelen, så är det förvisso det folk, som i denna af faror uppfyllda tid af Gud blifvit kalladt att vara försvarare af hans heliga lag och att rättfärdiga hans karaktär inför världen. De, som fått en dylik helig uppgift, måste genom de sanningar de bekänna sig tro blifva förandligade, förädlade och stärkta. Aldrig har Herren varit mera angelägen om och aldrig har församlingen haft större behof af att göra den erfarenhet, om hvilken vi läsa i Pauli bref till Kolosserna: »Därför upphöra icke heller vi att, från den dag vi fingo höra det, bedja för eder och begära, att I mån varda uppfyllda med kunskap om hans vilja, i all andelig vishet och insikt, så att I vandren värdigt Herren, honom i allt till behag, bärande frukt i all god gärning och tillväxande i Guds kunskap.» VF 98.2