I många religiösa familjer förekomma kortspel och dans såsom tidsfördriv. Det framhålles, att de äro stilla nöjen i hemmet, som mycket väl kunna tillåtas under föräldrarnas överinseende. Men därigenom uppammas en kärlek till dessa lockande förströelser, och det som betraktades ofarligt i hemmet, kommer ej heller att anses farligt utanför hemmet. Man måste utröna, om något gott kan vinnas genom dessa förströelser. De varken stärka kroppen eller giva vila åt själen. De giva ej själen en enda dygdig eller helig tanke. Tvärtom taga de bort lusten för allvarliga tankar och kristliga tjänster. Visserligen är det stor skillnad mellan en finare fest med ett utvalt sällskap och de sämre offentliga danssalongerna med deras syndiga besökare, men bådadera äro steg på utsvävningarnas väg. BU 222.1
Så som dansen försiggår för närvarande, är den en lastens skola och en fruktansvärd förbannelse för samhället. Om alla de som i våra stora städer årligen fördärvas därigenom, kunde föras tillsammans, vilka skildringar av förfelade liv skulle man då ej få höra. Hur många, som nu äro redo att ursäkta sig för denna handling, skulle ej då bliva uppfyllda av ängslan och förvåning inför följderna. Hur kunna föräldrar, som bekänna sig vara kristna, utsätta sina barn för frestelser genom att tillsammans med dem bevista dylika festtillställningar? Hur kunna unga män och kvinnor sälja sin själ för dessa förtrollande nöjen? BU 222.2