Efter Kristi död voro lärjungarna nära nog förkrossade af missmod. Deras Mästare hade blifvit förkastad, dömd och korsfäst. Prästerna och rådsherrarne hade hånfullt förklarat: “Andra har han hulpit; sig själf kan han icke hjälpa. Är han Israels konung, så stige han nu ned från korset, och vi skola tro honom”.1Matt. 27 : 42. Hoppets sol hade gått ned för lärjungarna, och deras hjärtan voro försänkta i nattens mörker. De upprepade ofta dessa ord: “Vi hoppades, att han var den, som skulle förlossa Israel”.2Luk. 24 : 21. Modfällda och med en känsla af öfvergifvenhet, kommo de ihåg hans ord: “Om de göra detta med det friska trädet, livad skall då ske med det torra”. 3Luk. 23 : 31. Ag 25.1
Vid flera tillfällen hade Jesus sökt att afslöja framtiden för sina lärjungar, men de hade icke gifvit akt på hvad han sade. På grund däraf kom hans död som en öfverraskning för dem, och när de sedermera drogo sig till minnes, hvad som hade skett, och insågo resultatet af sin otro, blefvo de uppfyllda af sorg. När Kristus blef korsfäst, trodde ej lärjungarna, att han skulle uppstå. Han hade tydligen sagt dem, att han skulle uppstå på den tredje dagen, men de hade ej kunnat fatta, hvad han menade. Denna brist på fattningsförmåga lämnade dem vid hans död alldeles utan hopp. De blefvo bittert missräknade. Deras tro kunde ej genomtränga det mörker, som lägrat sig öfver deras synkrets. Allt föreföll dem dunkelt och hemlighetsfullt. Om de hade trott Frälsarens ord, huru mycken sorg skulle de då ej hafva besparat sig själfva! Ag 25.2
Förkrossade af missmod, sorg och förtviflan, samlades lärjungarna i en öfre sal samt tillslöto och riglade dörrarna af fruktan för att drabbas af samma öde som deras älskade Lärare. Det var här Frälsaren visade sig för dem, sedan han hade uppstått. Ag 26.1
Under fyrtio dagar stannade Kristus på jorden och förberedde lärjungarna för det verk, som förelåg dem, samt förklarade för dem, hvad de ej förut kunnat förstå. Han talade om profetiorna rörande sin första ankomst, om den behandling han skulle röna från judarna och om sin död, på samma gång visande, att alla detaljer af dessa profetior hade blifvit noggrannt uppfyllda. Han sade dem, att de skulle betrakta denna uppfyllelse af profetiorna som en borgen för att Guds kraft skulle åtfölja dem i deras framtida verksamhet. Därpå läsa vi: “Då öppnade han deras sinne, så att de förstodo Skrifterna, och han sade till dem: Så är det skrifvet; och så måste Kristus lida och på den tredje dagen uppstå från de döda, och bättring och syndernas förlåtelse predikas i hans namn bland alla folk och först i Jerusalem”. Och han tillade: “Men I ären mina vittnen om detta”.4Luk. 24:45-48. Ag 26.2
Under dessa dagar, som Kristus tillbringade med sina lärjungar, vunno de nya erfarenheter. Deras tro stärktes, i det de lyssnade till sin älskade Mästares tolkning af Skriften i ljuset af de händelser, som hade inträffat.. De kommo därhän, att de kunde säga: “Jag vet, på hvem jag tror”.52 Tim. 1 : 12. De började inse beskaffenheten och utsträckningen af sin verksamhet samt att förstå, det de måste förkunna för världen de sanningar, som blifvit dem anförtrodda. Händelserna i Kristi lif, hans död och uppståndelse, de profetior, som utpekade dessa händelser, frälsningsplanens hemligheter, Jesu makt att förlåta synder — allt detta hade lärjungarna varit ögonvittnen till, och nu hade de fått i uppdrag att utbreda kunskapen därom i världen. De skulle förkunna fridens och frälsningens evangelium, som genom Frälsarens kraft bringar frälsning till hvarje ångerfull själ. Ag 27.1
Kristus gaf sina lärjungar detta uppdrag, innan han uppfor till himmelen. Han sade till dem, att de skulle blifva förvaltare af det testamente, i hvilket han testamenterade till världen det eviga lifvets skatter. I hafven varit vittnen till mitt lif af uppoffring för världen, sade han. I hafven sett mitt arbete för Israel. Och ehuru mina egna ej ville komma till mig, att de måtte få lif, ehuru prästerna och rådsherrarne hafva gjort med mig efter eget godtycke och ehuru de förkastat mig, vill jag gifva dem ett nytt tillfälle att anamma Guds Son. I hafven sett, att jag mottager alla, som komma till mig och bekänna sina synder. Den, som kommer till mig, vill jag ingalunda kasta ut. Till eder, mina lärjungar, öfverlämnar jag nu detta nådens budskap. Det är ämnadt för både judar och hedningar, först dock för Israel och sedan för alla nationer, tungomål och folk. Alla, som tro, skola förenas till en församling. Ag 27.2
Detta evangelii uppdrag är Kristi rikes stora missionsurkund. Lärjungarna ålades att verka nitiskt för själars frälsning, att framhålla nådens inbjudning för alla. De skulle icke vänta, att folket skulle komma till dem, utan de skulle gå till folket med sitt budskap. Ag 28.1
Lärjungarna skulle föra sitt verk framåt i Kristi namn. I hvarje ord och handling skulle de draga folkets uppmärksamhet till hans namn, såsom ägande den lifskraft, genom hvilken syndare kunde blifva frälsta. Deras tro skulle vara riktad på honom, som är källan till all nåd och kraft. I hans namn skulle de göra sina begär kunniga för Fadern och erhålla svar på sina böner. De skulle döpa i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Kristi namn skulle vara deras lösen, deras utmärkelsetecken, deras föreningsband, auktoriteten för deras handlingar och källan till deras framgång. Ingenting inom hans rike skulle erkännas, om det icke bure hans namn och underskrift. Ag 28.2
När Kristus gaf sina lärjungar i uppdrag att gå ut i hans namn och insamla alla troende i församlingen, framhöll han tydligt för dem nödvändigheten af att bibehålla en okonstlad enkelhet. Ju mindre af yttre ståt och åtbörder de förevisade, dess större skulle deras inflytelse vara för det goda. Lärjungarna skulle tala på samma okonstlade sätt, som Kristus hade talat. De skulle intrycka på sina åhörares sinnen de lärdomar, som han hade meddelat dem. Ag 28.3
Kristus gaf ej sina lärjungar den föreställningen, att deras arbete skulle blifva lätt. Tvärtom uppenbarade han för dem den stora sammansvärjning af onda makter, som de hade att kämpa mot. De måste strida “mot herradömen, mot väldigheter, mot världshärskarne i detta mörker, mot ondskans andemakter i himlarymderna”.6Ef. 6:12. Men de skulle icke lämnas allena i denna kamp. Han gaf den försäkringen, att han skulle vara med dem, och att om de gingo ut i tro, skulle Allmaktens sköld beskydda dem. Han uppmanade dem att vara tappra och starka, ty en, som är mäktigare än änglar, skulle stå i deras led — den himmelska härskarans anförare. Han försåg dem med tillräckliga medel för verkets utförande, och han antog själf ansvaret för dess framgång. Så länge de trodde hans ord och samverkade med honom, kunde de ej misslyckas. Han uppmanade dem att gå ut till alla folk, till jordens mest aflägsna befolkade trakter, och han försäkrade dem, att han skulle vara med dem äfven där. Arbeten i tro och förtröstan, ville han säga, ty den tid skall aldrig komma, då jag öfvergifver eder. Jag skall alltid vara med eder och hjälpa eder att utföra edra plikter, leda, hugsvala, helga, uppehålla eder, hjälpande eder att tala sådana ord, som skola leda människors uppmärksamhet till himmelen. Ag 28.4
Kristi själfuppoffring för människan var i alla hänseenden fullständig. Försoningens villkor hade blifvit uppfylldt. Det verk, som han kommit till denna världen att utföra, var fullbordadt. Han hade vunnit riket. Han hade eröfrat det från satan och blifvit arfvingen till allting. Nu var han på väg till Guds tron för att mottaga den himmelska härskarans hyllning. Iklädd en oinskränkt myndighet, gaf han nu lärjungarna deras uppdrag: “Gån fördenskull ut Ag 29.1
och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lä- rande dem att hålla allt det jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill världens ände”.7Matt. 28:19,20. Ag 29.2
Strax innan Kristus lämnade sina lärjungar, framhöll han ännu en gång sitt rikes natur. Han påminde dem om åtskilliga ting, som han förut framställt rörande detta rike. Han förklarade, att det icke var hans afsikt att upprätta ett timligt rike här i världen. Han hade icke blifvit tillsatt att regera som jordisk monark på Davids tron. När lärjungarna frågade honom: “Herre, skall du i denna tid återupprätta riket åt Israel”? svarade han: “Det tillkommer icke eder att veta tider eller stunder, dem Fadern har fastställt genom sin egen makt”.8Apg. 1:6,7. Det var ej nödvändigt för dem att skåda längre in i framtiden, än de redan fått genom den uppenbarelse han gifvit dem. De skulle nöja sig med att förkunna evangelii budskap. Ag 30.1
Nu skulle lärjungarna snart förlora Kristi synliga närvaro, men de skulle i stället få ny kraft af höjden. De skulle få mottaga den Helige Ande i all fullhet, och sålunda skulle de beseglas för sitt ämbete. “Se”, sade Frälsaren, “jag sänder öfver eder min Faders löfte. Men I, blifven kvar i Jerusalem, till dess I varden beklädda med kraft af höjden”.9Luk. 24:49. “Ty Johannes döpte i vatten, men I skolen varda döpta med den Helige Ande icke många dagar härefter”. “I skolen undfå kraft, när den Helige Ande kommer öfver eder, och I skolen vara mina vittnen både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens ände”.10Apg. 1:5,8. Ag 30.2
Frälsaren visste, att intet argument, hur logiskt det än måtte vara, kunde försmälta ett hårdt människohjärta eller tränga igenom dess omgifvande skal af själfviskhet och världslighet. Han visste, att lärjungarna måste beklädas med kraft från höjden och att evangelii budskap skulle kunna vinna framgång, endast då det förkunnades af hjärtan, som uppvärmts, och af läppar, som gjorts vältaliga genom en lefvande kunskap om honom, som är vägen, sanningen och lifvet. Det fordrades stor skicklighet att utföra det verk, som öfverlämnats åt lärjungarna, ty de hade att kämpa mot en djup och kraftig flod af ondska. En vaksam och beslutsam anförare stod i spetsen för mörkrets makter, och Kristi efterföljare kunde kämpa för det rätta endast med den hjälp, som Gud kunde gifva dem genom sin Helige Ande. Ag 30.3
Kristus sade till sina lärjungar, att de skulle begynna sitt arbete i Jerusalem. Den staden hade bevittnat hans underbara uppoffring för människosläktet. Där hade han, i mänsklig skepnad, vandrat omkring bland människorna och samtalat med dem; men endast få förstodo, huru nära himmelen kommit till jorden. Där hade han blifvit dömd och korsfäst. I Jerusalem bodde många, som i hemlighet trodde på Jesus af Nasaret som Messias, och många, som hade blifvit bedragna af prästerna och rådsherrarne. För dessa måste evangelium förkunnas. De måste kallas till omvändelse. Den underbara sanningen, att endast genom Kristus kunde syndernas förlåtelse erhållas, måste tydliggöras för dem. Och nu, medan hela Jerusalem talade om de uppskakande händelser, som ägt rum de sistförflutna veckorna, var rätta tiden för lärjungarnas predikan att göra det djupaste intryck. Ag 31.1
Under sin verksamhetstid på jorden hade Jesus ständigt förehållit lärjungarna den omständigheten, att de skulle vara ett med honom i hans verk för världens frälsning från syndens träldom. När han utsände de tolf och senare de sjuttio att förkunna Guds rike, förehöll han dem deras skyldighet att delgifva andra, hvad han hade kungjort för dem. Under hela sin verksamhet beredde han dem för personligt arbete, som skulle utbredas mer och mer, allt eftersom de troendes antal ökades, intill dess det nådde jordens yttersta trakter. Den sista lärdom, han gaf sina lärjungar, var den, att de blifvit anförtrodda frälsningens glada nyheter för hela världen. Ag 31.2
När tiden kommit, att Kristus skulle uppfara till sin Fader, tog han sina lärjungar med sig så långt ut som till Betania. Här stannade han, och de samlade sig omkring honom. Här uttalade han med uträckta händer en välsignelse öfver dem, såsom ville han försäkra dem om sitt beskydd och sin omvårdnad, hvarpå han sakta upptogs från dem. “Och det begaf sig, att i det han välsignade dem, skildes han från dem och upptogs till himmelen”.11Luk. 24:5. Ag 32.1
Medan lärjungarna blickade uppåt för att uppfånga en sista skymt af sin uppfarande Herre, mottogs han af en jublande änglaskara. Under det dessa änglar eskorterade honom till himmelens hofsal, sjöngo de triumferande: “I riken på jorden, sjungen till Guds ära, lofsägen Herren, Sela, honom, som far fram på de uråldriga himlarnas himmel.... Gifven Gud makten; öfver Israel är hans härlighet, och hans makt är i skyarna”.12Ps. 68:33-35. Ag 32.2
Medan lärjungarna ännu stodo och sågo upp mot himmelen, “se, då stodo två män hos dem i hvita kläder, hvilka ock sade: I galileiske män, hvarför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blifvit upptagen från eder till himmeien, han skall så komma, som I hafven sett honom uppfara till himmelen”.13Apg. 1:10,11. Ag 32.3
Lärjungarna skulle aldrig förglömma löftet om Kristi återkomst. Samme Jesus, som de hade sett uppfara till himmelen, skulle komma igen för att taga till sig alla dem, som troget tjänat honom här på jorden. Samma röst, som hade sagt till dem: “Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände”, skulle hälsa dem välkomna att bo i hans rike. Ag 33.1
Såsom i den förebildliga offertjänsten öfversteprästen lade åsido den öfversteprästliga skruden och iklädde sig den vanliga hvita prästkåpan, så lade Kristus åsido sin konungsliga skrud och uppenbarade sig i mänskligt kött för att blifva människans syndoffer och öfverstepräst. Och såsom öfversteprästen, sedan han förättat tjänsten i det allra heligaste, åter visade sig för folket i sin öfversteprästliga skrud, så skall Kristus komma för andra gången, iklädd de hvitaste kläder, så hvita, “att ingen valkare på jorden kan göra dem så hvita”.14Mark. 9:3. Han skall komma i sin och sin Faders härlighet, åtföljd af hela änglaskaran. Ag 33.2
Då uppfylles Kristi löfte till lärjungarna: “Jag skall komma tillbaka och taga eder till mig”.15Joh. 14:3. Dem, som hafva älskat honom och väntat hans ankomst, skall han kröna med ära och odödlighet. De rättfärdiga döda skola uppstå ur sina grafvar, och de lefvande skola upptagas tillsammans med dem för att möta Herren i luften. Då skola de höra Jesu röst, ljufvare än någon musik, de någonsin lyssnat till här på jorden, och han skall säga till dem: Eder kamp är slut. “Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt från världens grudläggning”.16Matt. 25:34. Ag 33.3
Icke underligt, att lärjungarna fröjdade sig i hoppet om sin Herres återkomst! Ag 33.4
* * * * *