Kapitel 12—Från gryning tillbaka till natt

Ludwig von Berquin var en mäktig adelsman i Frankrike. Men då han fann Kristus, blev detta så värdefullt för honom, att han offrade livet för sin tro — och han var inte den ende, som fick betala med sitt liv för sin trohet mot Gud under Reformationen i Frankrike.
Protesten i Speier och bekännelsen i Augsburg, som kännetecknade Reformationens seger i Tyskland, följdes av flera års kamp och mörker. Det såg ut som om protestantismen tycktes vara dömd till att fullständigt gå under. Splittring rådde bland dem som stödde den. Mäktiga fiender angrep den. Tusentals beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod. Det utbröt inbördeskrig. Protestantismens sak förråddes av en av dess största ledare. De ädlaste bland de reformerade föll i kejsarens händer. De släpades som fångar från stad till stad. Men just då det såg ut som om kejsaren hade vunnit, led han ett stort nederlag. Han såg att bytet revs ur händerna på honom. Till sist blev han tvungen att tolerera den lära som han hade gjort till sin livsuppgift att utrota. Han hade äventyrat sitt rike, sina skatter, ja, till och med sitt liv för att utrota detta kätteri. Nu blev hans här besegrad i krig, hans skattkamrar uttömda, hans många riken hotade av uppror, medan den tro som man överallt hade försökt att utrota, ständigt utbredde sig. Karl V kämpade mot den Allsmäktige. Gud hade sagt: “Varde ljus”, men kejsaren hade försökt att låta mörkret råda. Hans planer slog fel. Han blev gammal i förtid och utmattad av den långa striden. Därför avsade han sig tronen och gick i kloster.DSS 206.1

Liksom i Tyskland drabbades också den schweiziska Reformationen av mörka tider. Många kantoner tog emot Reformationen, andra höll blint och hårdnackat fast vid den romerska trosbekännelsen. De förföljde alla som ville ta emot sanningen. Detta förde till sist till inbördeskrig. Zwingli och många som hade slutit sig till honom i reformationsarbetet föll på den blodiga valplatsen vid Kappel. Oecolampadius blev förskräckt över dessa stora olyckor. Han dog snart därefter. Rom triumferade. På många platser kunde det se ut som om påvedömet skulle återvinna allt vad det hade förlorat. Men Han vars råd är av evighet, hade inte övergett sin sak eller sitt folk. Hans arm skulle skänka dem räddning. l andra länder hade han arbetare som skulle befrämja Reformationens sak.DSS 206.2

I Frankrike hade dagen inbrutit redan innan Luthers namn som reformator hade blivit känt. En av dem som först uppfångade ljuset var den åldrade Lefevre, en man med omfattande lärdom, professor vid universitetet i Paris och en uppriktig och ivrig papist. Under sina forskningar i den antika litteraturen hade hans uppmärksamhet riktats på Bibeln. Han införde den i sina studenters studier.DSS 207.1

Lefevre var en entusiastisk beundrare av helgonen. Han hade börjat förbereda en helgonens och martyrernas historia såsom den framställs i kyrkans legender. Detta var ett enormt arbete. Han hade redan gjort stora framsteg i detta arbete, då han kom att tänka på att han kanske kunde få god hjälp av Bibeln. Så började han studera den. Mycket riktigt fann han här berättelser om heliga män, men inte så som de framställs i de katolska annalerna. Gudomligt ljus strömmade in i hans sinne. Han överväldigades av förvåning och motvilja och slutade det arbete han hade påbörjat. Han studerade Bibeln. Snart undervisade han andra i Bibelns dyrbara sanningar.DSS 207.2

År 1512 innan ännu vare sig Luther eller Zwingli hade börjat sitt reformationsarbete, skrev Lefevre: “Det är Gud som genom tron ger oss den rättfärdighet som genom nåden ensam rättfärdiggör till evigt liv.” — Wylie, band 13, kap. 1. När han fördjupade sig i återlösningens under, utbrast han: “Å vilken outsäglig storhet i detta utbyte! Den Syndfrie blir fördömd och den skyldige går fri. Välsignelsen bär förbannelsen. Den som är fördömd får välsignelsen. Livet dör och de döda lever. Härligheten inhöljs i mörker och de som inte visste av någonting annat än blygsel, kläds i härlighet.” — D’Aubigné, Londonutgåvan, band 12, kap. 2.DSS 207.3

Han hävdade att frälsningens härlighet endast tillhörde Gud, men också att det är människans plikt att visa lydnad. “Om du är medlem av Kristi kyrka”, sade han, “så är du en lem i hans kropp. Tillhör du hans kropp så är du full av den gudomliga naturen. . . . O, om människorna bara kunde förstå hur stor denna förmån är, hur rent, hur fromt och hur heligt skulle de då inte leva! Och med vilket förakt skulle de då inte betrakta all denna världens härlighet i jämförelse med den härlighet som är i dem — den härlighet som det timliga ögat inte kan se.” — D’Aubigné, band 12, kap. 2.DSS 207.4