Nya kämpar efter dem som fallit

Gud beredde alltjämt arbetare för att föra saken vidare. I en skola i Paris fanns det en stilla, eftertänksam, ung man som redan visade att han ägde stor begåvning och skarpsinnighet. Han utmärkte sig inte mindre genom sitt rena liv än för sin intellektuella vakenhet och religiösa hängivenhet. Hans begåvning och flit gjorde honom snart till skolans stolthet. Man hyste stora förhoppningar om att John Kalvin skulle bli en av kyrkans skickligaste och mest aktade försvarare. Men en gudomlig ljusstråle trängde in genom de filosofins och vidskepelsens murar som omgav Kalvin. Han hörde med avsmak om den nya läran och tvivlade inte ett ögonblick på att kättarna fullt ut förtjänade att brännas i den eld de fördes till. Men ganska oväntat kom han i kontakt med detta kätteri och tvingades pröva den katolska teologins kraft att stå emot den protestantiska läran.DSS 214.2

En kusin till Kalvin, Olivetan, hade slagit sig samman med reformatorerna och uppehöll sig nu i Paris. De två släktingarna diskuterade ofta de ämnen som störde kristenheten. “Det finns bara två religionssystem i världen”, sade Olivetan, som var protestant. “Det ena omfattar de religioner som människorna har uppfunnit, vilka alla lär att människorna kan frälsas genom ceremonier och goda gärningar. Det andra är den religion som är uppenbarad i Bibeln. Den lär människorna att söka frälsning endast genom Guds fria nåd.”DSS 214.3

“Jag vill inte ha någonting att göra med din nya lära”, sade Kalvin. “Tror du att jag har levat i villfarelse alla mina dagar?” — Wylie, band 13, kap. 7.DSS 215.1

Tankar hade emellertid väckts i hans sinne som han inte kunde frigöra sig ifrån. Då han blev ensam tänkte han på vad hans kusin hade sagt. Han såg sig själv som en syndare utan medlare som talade för hans sak inför en helig och rättfärdig domare. Helgonens böner, goda gärningar och kyrkans ceremonier hade absolut ingen kraft att försona för synd. Han kunde inte se något annat framför sig för framtiden än den eviga förtvivlans mörker. Förgäves sökte kyrkans doktorer att lindra hans själsnöd. Förgäves grep de till både bikt och botgöring. Men han kunde inte genom sådana medel förlikas med Gud.DSS 215.2

Under det att Kalvin kämpade denna fruktlösa kamp, besökte han en dag ett av torgen i staden där en skara människor just hade samlats för att bevittna ett kättarbål. Kalvin blev förvånad över det fredliga uttryck som vilade över martyrens ansikte. Mitt under all smärta som denna brutala död förde med sig, och under kyrkans ännu mer fruktansvärda förbannelser, visade han en tro och ett mod som förundrade den unge studenten. Han jämförde den med den förtvivlan och det mörker som vilade över hans egen själ, fastän han visade den strängaste lydnad mot kyrkan. Han visste att kättarna byggde sin tro på Bibeln. Därför bestämde han sig för att studera den för att om möjligt upptäcka den hemliga källan till deras glädje.DSS 215.3

I Bibeln fann han Kristus. “Å Fader”, ropade han, “detta offer har stillat din vrede. Hans blod har renat mig från mina synder. Hans kors har burit min förbannelse. Hans död har bringat försoning för mig. Vi har för oss själva uppfunnit många meningslösa dårskaper, men du har ställt ditt ord framför mig såsom en fackla. Du har rört mitt hjärta för att jag skall få avsky för all annan förtjänst än Jesu förtjänst”. — Martyn, band 3, kap. 13DSS 215.4

Kalvin hade utbildats till präst. Då han endast var tolv år gammal utnämndes han till kaplan för en liten församling. Biskopen klippte högtidligt hans hår i överensstämmelse med kyrkans lagar. Han blev inte invigd till präst eller utförde detta ämbetes plikter, men han blev medlem av prästerskapet, fick sin ämbetstitel och tog emot lön.DSS 216.1

Nu, då han kände att han aldrig kunde bli präst tog han tillfälligt itu med juridiska studier. Senare slutade han dock med detta och bestämde sig för att viga sitt liv i evangelii tjänst. Ändå undrade han om han skulle försöka bli offentlig lärare eller ej. Av naturen var han oansenlig och kände bördan av det tunga ansvar som denna ställning förde med sig.DSS 216.2

Han önskade i stillhet att kunna viga sig helt åt studierna. Men till sist gav han efter för sina vänners inträngande böner. “Det är egendomligt”, sade han, “att en som är av så låg härkomst skulle bli upphöjd till en så stor värdighet.” — Wylie, band 13, kap. 9.DSS 216.3

I stillhet tog Kalvin itu med sina uppgifter. Hans ord var som daggen som faller och vattnar jorden. Han hade lämnat Paris och befann sig nu i en provinsstad under prinsessan Margaretas beskydd. Hon älskade nämligen evangelium och höll sin hand över dess lärjungar. Kalvin var ännu mycket ung, mild och anspråkslös. Han började arbeta bland folket i deras hem. Omgiven av familjens medlemmar läste han Bibeln och förklarade dess frälsande sanningar. De som lyssnade till budskapet förde den glada nyheten till andra. Läraren vandrade snart utanför staden till småplatserna och byarna runt omkring. Han fick tillträde till slott och kojor och lade grunden till församlingar som en gång skulle sända ut modiga vittnen för sanningen.DSS 216.4

Några månader senare kom han åter till Paris. Det rådde en ovanlig uppståndelse bland de lärda. Studiet av de antika språken hade fört dem till Bibeln. Många som ännu inte hade fått sina sinnen berörda av dess sanningar, samtalade ivrigt om den och gav sig också i diskussion med dem som försvarade den romerska kyrkan. Kalvin var skicklig att diskutera teologiska stridsfrågor, men han hade en större uppgift än de högröstade lärarna hade. Människors sinnen hade påverkats. Nu var tiden inne då sanningen skulle förkunnas för dem. Under det att universitetets salar genljöd av de teologiska diskussionerna, gick Kalvin från hus, till hus, läste Bibeln för folket och talade med dem om Kristus och honom korsfäst.DSS 216.5