Överraskande spridning

Misstänksamhet, misstro och skräck rådde nu bland alla samhällsklasser. Under den allmänna oron blev det klart hur starkt den lutherska läran hade fått fotfäste hos dem som hade den högsta lärdomen, det största inflytandet och det ädlaste sinnet. Förtroendeposter och ärofulla ämbeten blev plötsligt lediga. Hantverkare, boktryckare, lärare, universitetsprofessorer, författare, ja, till och hovmän försvann. Hundratals människor flydde från Paris och gick i frivillig landsflykt. I många fall var detta den första antydan till att de bekände sig till Reformationen. Papisterna blev förvånade då de såg hur många det var som de inte hade misstänkt för att vara kättare. Dessa hade de tolererat i sin mitt. Deras raseri drabbade nu de skaror av obetydligare offer som de hade i sin makt. Fängelserna överfylldes. Själva luften tycktes förmörkad av röken från de brinnande bålen som tändes för dem som bekände sig tro på evangelium.DSS 221.2

Frans I hade berömt sig av att vara ledare för den stora rörelse för vetenskapernas återupplivande som markerade början av 1500-talet. Han hade glatt sig över att kunna samla lärda män från alla länder omkring sig vid hovet. Denna kärlek till vetenskaperna, hans förakt för munkarnas okunnighet och skenhelighet, var delvis orsak till den grad av tolerans han visade gentemot Reformationen. Men driven av sin iver att utrota kätteriet utfärdade denne beskyddare av vetenskaperna en lag som förbjöd tryckning av böcker i Frankrike. Frans I utgör ett av många exempel på att intellektuell kultur inte är något skydd mot religiös intolerans och förföljelse. Genom en högtidlig offentlig ceremoni förpliktade sig Frankrike att utrota protestantismen. Prästerna krävde att den förolämpning som hade riktats mot de himmelska makterna genom att fördöma mässan, skulle sonas med blod. Konungen skulle dessutom på folkets vägnar offentligt godkänna de fruktansvärda planer som lades.DSS 222.1

Den 21 januari 1535 fastställdes som dagen för denna högtidliga ceremoni. Hela nationens vidskepliga fruktan och blinda hat hade väckts. Gatorna i Paris var fyllda till trängsel av människor från alla delar av landet. Firandet av dagen skulle börja med en stor och imponerande procession. “Husen vid de gator där processionen skulle dra fram, var draperade i svart. Med vissa mellanrum hade man rest altaren.” Vid varje port fanns det en fackla tänd till ära för det “heliga sakramentet”. l daggryningen marscherade processionen upp till slottet. “I spetsen bars fanor och krucifix från de olika kyrkoförsamlingarna. Därefter kom stadens borgare som gick två och två och bar facklor.” Bakom dem följde de fyra munkordnarna i sina säregna dräkter. Så kom en stor samling av berömda reliker. Efter dessa red furstliga prelater i purpurfärgade och scharlakansfärgade mantlar, prydda med ädelstenar. Det var en färggrann och glittrande procession.DSS 222.2

“Biskopen av Paris bar hostian under en praktfull tronhimmel. . . som hölls av fyra prinsar. . . Efter hostian gick konungen. . . Frans I, som den dagen varken bar krona eller var klädd i kunglig ämbetsdräkt.” Med “blottat huvud och nedslagen blick och med ett litet vaxljus i handen” uppträdde konungen av Frankrike “som en ångerfull syndare”. — Wylie, band 13, kap. 21. Vid varje altare böjde han sig i djup ödmjukhet, men inte i sorg över de laster som hade besmittat hans egen själ eller över det oskyldiga blod som han hade besmittat sina händer med. Nej, han gjorde bot för den dödssynd som begicks av hans undersåtar då de vågade fördöma mässan. Efter honom kom drottningen och de högsta ämbetsmännen i landet. De gick också två och två och bar tända facklor.DSS 222.3

En del av dagens högtidligheter bestod i att konungen höll ett tal i biskopens stora slottssal för de högsta ämbetsmännen i riket. Med sorgfyllt ansikte trädde han fram inför dem. Med stor vältalighet uttalade han sin klagan över den “förbrytelse, hädelse, sorg och skarn” som hade drabbat nationen. Han uppfordrade varje trofast undersåte att hjälpa till med att utrota det fruktansvärda kätteri som hotat Frankrike med undergång. “Så sant som jag, mina herrar, är er konung”, sade han, “vill jag tillåta er att hugga av bägge mina ben om jag visste att de var besmittade med denna avskyvärda ruttenhet. . . Och vidare skulle jag inte skona något av mina egna barn om de var angripna av den. . . Jag skulle personligen överlämna dem och offra dem åt Gud.” Gråten bröt hans röst och hela församlingen grät och utbröt enstämmigt: “Vi vill leva och dö för den katolska religionen.” — D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 4, kap. 12.DSS 223.1