Med vapen under kapporna

Farel hade länge önskat resa protestanternas fana i Genève. Om denna stad vanns skulle den bli en medelpunkt för Reformationen i Frankrike, Schweiz och Italien. Med detta i tankarna hade han fortsatt sitt arbete, till dess att många av städerna och byarna omkring staden hade vunnits. Därefter reste han med en enda följeslagare in i Genève. Men han fick bara tillåtelse att hålla två predikningar. Prästerna som förgäves hade försökt få de världsliga myndigheterna att fördöma honom, kallade in honom till ett kyrkomöte. Prästerna kom till detta möte med vapen under sina kappor, fast beslutna att ta hans liv. Dessutom hade en rasande pöbelhop, beväpnad med klubbor och svärd samlats utanför rådhuset för att gripa honom om han på något sätt skulle lyckas komma undan. Men han blev ändå räddad genom att några statliga ämbetsmän var närvarande med beväpnade män. Tidigt nästa morgon blev han och hans ledsagare förda över sjön till en trygg plats. Hans första försök att förkunna evangelium i Genève var slut.DSS 226.1

Till nästa försök blev ett anspråkslösare redskap utvalt. Det var en ung man med ett utseende så ödmjukt att han blev kyligt bemött till och med av Reformationens bekännande vänner. För vad skulle en sådan kunna utföra, där Farel hade blivit avvisad? Hur skulle någon med så föga mod och erfarenhet kunna stå emot den storm, för vilken den starkaste och modigaste hade blivit tvungen att fly? “lcke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot.” — Sakarja 4: 6. “Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam.” “Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.” — 1 Kor. 1: 27, 25.DSS 227.1

Denne unge man, Froment, började som skollärare. De sanningar han undervisade barnen om i skolan upprepade de hemma. Föräldrarna kom snart för att höra Bibeln bli förklarad. Skolan fylldes av uppmärksamma lyssnare. Många exemplar av Nya testamentet och många traktater delades ut. Dessa lästes av många som inte vågade komma öppet för att lyssna till den nya läran. Efter en tid blev också denne arbetare tvungen att fly. De sanningar han hade förkunnat hade emellertid funnit vägen till folkets hjärta. Reformationen hade fått fotfäste. Den fortsatte att växa i styrka och omfattning. Predikanterna kom tillbaka. Genom deras ansträngningar blev den protestantiska gudstjänsten till slut införd i Genève.DSS 227.2

Staden hade redan förklarat sig vara för Reformationen, då Kalvin vandrade in genom stadsportarna efter att ha vandrat omkring under olika förhållanden. Han kom tillbaka från sitt sista besök i sin fädernestad och var på väg till Basel. Då han fann att vägen var besatt av Karl V:s soldater blev han emellertid tvungen att ta omvägen genom Genève.DSS 227.3

Vid detta besök såg Farel Guds finger. Även om folket i Genève hade bekänt sig till Reformationen fanns ännu mycket att göra där. Det är inte som samhälle, utan som individer människorna blir omvända till Gud. Pånyttfödelsen måste ske i hjärtat genom den helige Andes kraft och inte genom rådsförsamlingars beslut. Även om folket i Genève hade kastat av sig det katolska oket, kunde de inte lika lätt utrota de laster som hade härjat under dess herravälde. Det var inte någon lätt uppgift att grundlägga evangeliets principer eller att göra folket värdigt den ställning som Guds försyn tycktes ha kallat dem att inta.DSS 227.4

Farel var övertygad om att han i Kalvin hade funnit en man som han kunde samarbeta med i denna verksamhet. I Guds namn bad han den unge evangelisten att stanna kvar och arbeta. Kalvin blev förskräckt. Timid och fredsälskande som han var, ryggade han tillbaka för kontakten med de djärva, självständiga och våldsamma invånarna i Genève. Hans svaga hälsa och lust att studera gjorde att han sökte ett mer tillbakadraget liv. Han ansåg att han bäst skulle kunna befrämja Reformationens sak med pennan i handen. Därför ville han finna en stilla, avskild plats där han kunde studera och genom pressen undervisa och bygga upp församlingarna. Men Farels högtidliga förmaning blev för honom som en kallelse från himmelen. Han vågade inte vägra att ta emot den. Det blev för honom, sade han, “som om Guds hand hade räckts ut från himmelen och att den gripit tag i honom och satt honom oryggligt fast på den plats som han så otåligt längtat efter att kunna lämna”. — D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 9, kap. 17.DSS 228.1

Vid denna tid hotade stora faror protestanternas sak. Påvens förbannelser dundrade mot Genève. Mäktiga nationer hotade att ödelägga staden. Hur skulle denna lilla stad kunna stå emot det mäktiga prästvälde som så ofta hade förödmjukat konungar och kejsare? Hur skulle den kunna klara sig mot de stora härar som anfördes av världens mäktigaste segerherrar?DSS 228.2

Överallt inom kristenheten hotades protestantismen av mäktiga fiender. Reformationens första segrar var förbi. Rom hade samlat nya krafter i förhoppning om att kunna fullborda utplånandet. Vid denna tid instiftades jesuitorden, den mest samvetslösa, grymmaste och mäktigaste av de organisationer som stödde påvedömet. Jesuiterna var helt avskurna från jordiska band och från alla intressen för mänskligheten. De hade dödat alla den naturliga kärlekens krav. De hade helt och hållet tystat förnuftets och samvetets röst. De erkände ingen annan regel, inte något band än sin ordens regler. De hade ingen annan förpliktelse än att utvidga dess makt. (Se “Tillägg”.)DSS 228.3

De som hade tagit emot Kristi evangelium hade fått kraft att möta faror och gå igenom lidanden. De vek inte tillbaka för kyla, hunger, svarigheter och fattigdom De höjde sannings fana trots fängelse, sträckbänk och bål. Jesuiterna kämpade mot dem, besjälade av en fanatism som gjorde det möjligt för dem att uthärda liknande faror. De stod emot sanningens makt med list och förställning. Ingen förbrytelse var så stor att de inte kunde begå den. Inget bedrägeri var för lumpet för att de inte skulle kunna ta del i det. Ingen förställning var så listigt uttänkt, att de inte kunde tillämpa den. De hade avlagt löfte om evig fattigdom. De tänkte emellertid bara på hur de skulle kunna skaffa sig rikedom och makt, för att med hjälp av dessa medel störta protestantismen och återupprätta den påvliga dominansen.DSS 229.1