Kapitel 13—Desperat kamp i Holland

Medan Luther verkade i Tyskland tändes också ljuset i andra länder.
I Holland orsakade det påvliga tyranniet ganska tidigt en djärv protest. 700 år före Luthers tid blev således den romerske biskopen på ett modigt sätt anklagad av två biskopar. Dessa hade sänts till Rom på ett diplomatiskt uppdrag. Där hade de lärt känna den “heliga stolens” sanna karaktär. “Gud har gett sin drottning och äkta hustru, församlingen, en ädel och evigt förblivande försörjning för hennes familj och en hemgift som varken vissnar eller förgår. Han har gett henne en evig krona och en evig spira. . . . Alla dessa förmåner uppsnappar ni såsom en tjuv. Ni sätter er i Guds tempel. I stället för att vara herde har ni blivit en varg för fåren. . . Ni vill få oss att tro att ni är den högste biskopen. Men ni uppträdet snarare som en tyrann. Ni borde vara tjänarnas tjänare, som ni ju också kallar er. I stället söker ni att bli herrarnas herre. . . Ni drar förakt över Guds befallningar. . . Den helige Ande är alla församlingars byggmästare så långt världen når. . . Vår Guds stad, vars medborgare vi är, sträcker sig över alla himmelens regioner. Den är större än den stad som av de heliga profeterna fick namnet Babylon. Denna stad ger sig ut för att vara gudomlig. Den upphäver sig till himmelen och skryter över att dess visdom är oförgänglig. Och slutligen påstår den, helt utan grund, att den aldrig har felat eller någonsin kan fela.” — Gerard Brandt: History of the Reformation in and About the Low Countries, band 1, kap. 6.DSS 232.1

Andra uppstod som från århundrade till århundrade upprepade denna protest. Dessa tidigare lärare, som färdades genom olika länder och är kända under olika namn, var till karaktären besläktade med de valdensiska missionärerna. De spred överallt kunskapen om evangelium. De kom också till Holland. Deras läror utbredde sig snabbt. De översatte den valdensiska Bibeln till holländska. De förklarade att “den hade stora fördelar: inga skämt, inga fabler, inga lättsinnigheter, stora bedrägerier utan sanningens ord. Här och där fanns kanske ett hårt skal. Men märgen och sötman i det som var heligt och gott kunde lätt upptäckas i den.” — Brandt, band 1, kap. 14. Så skrev vänner till den gamla tron under 1100-talet.DSS 232.2

Nu började de katolska förföljelserna. Men trots bål och tortyr växte antalet av de troende för varje dag. De framhöll modigt att Bibeln är den enda ofelbara auktoriteten i religiösa frågor, och att “ingen bör tvingas att tro utan skall vinnas genom förkunnelse”. — Martyn, band 2, sid. 87.DSS 233.1

Luthers lära fann en bördig jordmån i Holland. Allvarliga, trofasta män uppstod och förkunnade evangelium. Från en av provinserna i Holland kom Menno Simonis. Han hade utbildats som romersk katolik och ordinerats till prästämbetet. Han var emellertid fullständigt obekant med Bibeln. Han ville inte läsa den av fruktan för att bli påverkad av villoläror. När tvivel på transsubstantiationen (“förvandlingen” av brödet och vinet till Kristi kropp och blod i den katolska nattvarden) tvingade sig på honom, betraktade han det som en frestelse från Satan. Han sökte att genom bön och bekännelse driva bort frestelsen. Men det lyckades inte. Han tog del i förströelser för att söka tysta samvetets anklagande stämma. Det hjälpte inte. Litet senare kom han att läsa Nya testamentet och detta i samband med läsningen av Luthers skrifter medförde att han tog emot Reformationens lära. Inte långt därefter blev han i en by i närheten vittne till avrättandet av en man som dömdes till döden för att han hade blivit omdöpt. Detta kom honom att studera Bibeln ifråga om barndopet. Han kunde inte finna något stöd för barndopet i Bibeln. Han fann i stället att omvändelse och tro överallt framhölls som förutsättningen för dop.DSS 233.2

Menno lämnade den romerska kyrkan och vigde sitt liv åt att förkunna de sanningar han hade tagit emot. Både i Tyskland och i Holland hade det uppstått en grupp fanatiker. Dessa framhöll meningslösa och uppviglande läror. De förkastade ordning och anständighet. De tillgrep uppror och våld. Menno insåg de fruktansvärda följder som dessa rörelser oundvikligen skulle medföra. Han gjorde därför ivrigt motstånd mot dessa fanatikers felaktiga läror och vilda planer. Men många som blivit förvillade av dessa fanatiker hade förkastat deras fördärvliga läror. Efterkommande till de kristna från äldre tider levde dessutom fortfarande. Dessa var en frukt av valdensernas undervisning. Bland dem arbetade Menno med stor iver och framgång.DSS 233.3

I 25 år reste han omkring tillsammans med sin hustru och sina barn. De utsattes för stora påfrestningar och umbäranden och råkade ofta i livsfara. Han arbetade bland de lägre klasserna av befolkningen i Holland och Nordtyskland och utövade ett vittomfattande inflytande. Fastän han bara hade en bristfällig utbildning var han av naturen vältalig. Han var orubbligt rättskaffens. Han hade ett ödmjukt sinne, ett vänligt uppträdande och en uppriktig och allvarlig gudsfruktan. Hans liv var ett exempel på den lära som han förkunnade. Han vann därför folkets förtroende. Hans anhängare skingrades och förtrycktes. De led mycket därför att de förväxlades med de fanatiska münzeriterna. Men stora skaror blev ändå omvända genom hans arbete.DSS 234.1