Lyx och lastbarhet

Vid hovet härskade lyx och lastbarhet. Mellan befolkning och härskare fanns ingen ömsesidig tillit. Allt vad regeringen företog sig betraktades med misstanke som någonting som gjordes på egoistisk beräkning. Den som satt på tronen över ett halvt århundrade före revolutionen var Ludvig XV. Till och med under dessa onda tider gjorde han sig känd som en lättsinnig, loj, sensuell monark. Med en depraverad och grym aristokrati och en utarmad och okunnig underklass och en statsförvaltning i ekonomiska svårigheter och ett desperat folk, behövdes inte någon profets öga för att förutse en snabbt annalkande, fruktansvärd konfrontation. När konungens rådgivare varnade honom brukade han svara: “Försök hålla det hela gående så länge jag lever. Efter min död får det gå som det kan.” Förgäves försökte man få honom att förstå att en reform var nödvändig. Konungen såg nog det onda som härskade, men han hade varken mod eller kraft att avvärja det. Det straff som väntade Frankrike var bara alltför tydligt skildrat i hans loja, egoistiska svar: “Efter mig kommer syndafloden.”DSS 273.1

Genom att använda sig av konungens och de härskande klassernas misstro hade den romerska kyrkan fått dem att hålla folket i slaveri. Den visste nämligen mycket väl att detta skulle försvaga staten. Avsikten var att genom detta få makt både över de styrande och över folket. Rom var framsynt nog för att inse att de, för att få människorna fullständigt i sin makt, måste lägga deras själar i bojor. Deras underkastelse var säkrad, så snart de inte längre hade förutsättningar att använda sin frihet. Tusen gånger värre än de fysiska lidanden som kyrkans politik medförde var den moraliska degenerationen. Folket som hade berövats Bibeln och överlämnats åt läror som grundade sig på egoism och religiös fanatism, sjönk ned i okunnighet, vidskepelse och last och blev fullständigt oförmöget att styra sig självt.DSS 273.2

Men resultatet av allt detta blev någonting helt annat än vad Rom hade planlagt. I stället för att hålla massorna i blind underkastelse under kyrkans dogmer kom deras metoder att göra dem till fritänkare och revolutionärer. Katolicismen föraktade de som ett prästbedrägeri. De ansåg att prästerskapet var orsaken till deras förtryck. Den ende gud de kände var den romerska kyrkans gud. Dess doktriner var deras enda religion. De betraktade dess girighet och grymhet som en direkt följd av Bibelns läror. Därför ville de inte ha någonting att göra med den.DSS 274.1

Den romerska kyrkan hade framställt Guds väsen i en falsk belysning och förvrängt hans krav. Nu förkastade människorna både Bibeln och dess upphovsman. Kyrkan hade krävt blind tro på sina dogmer under föregivande av att de överensstämde med Bibeln. Reaktionen blev att Voltaire och hans medarbetare förkastade Bibeln helt och hållet och överallt spred ateismens gift. Den romerska kyrkan hade trampat ned folket under sin järnhäl. Nu slet sig de förnedrade och brutaliserade massorna lösa från tyranniet och frigjorde sig från alla hämningar. Förbittrade över det glittrande bedrägeri som de länge hade hyllat, förkastade de både sanning och lögn. Och lastens slavar, som förväxlade frihet med tygellöshet, jublade över sin inbillade frihet.DSS 274.2

Då revolutionen började fick folket som ett medgivande från konungens sida större representation än adeln och prästerskapet tillsammans. Makten fick de alltså, men de var inte förberedda för att kunna använda den med klokhet och måttfullhet. De var så ivriga att få slut på det onda som de hade lidit under, att de bestämde sig för att helt förändra samhället. En rasande befolkning med sinnet fyllt av bittra minnen av orätt som de hade lidit, bestämde sig för att göra slut på den misär som nu hade blivit outhärdlig. De tog hämnd på dem som de menade var orsaken till deras lidanden. De undertryckta använde samma medel som de hade sett tyranniet använda. Nu förtryckte de sina tidigare förtryckare.DSS 274.3