Symboler för både händelse och tidpunkt

Slakten av påskalammet var en bild av Kristi död. Paulus säger: “Vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat, nämligen Kristus.” — 1 Kor. 5: 7. Viftofferskärven av årets förstlingsfrukt, som vid påsken viftades inför Herren i templet var bilden av Kristi uppståndelse. Paulus säger, då han talar om Kristi uppståndelse och sitt folks uppståndelse: “Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.” — 1 Kor. 15: 23. Liksom viftofferskärven, som var de första mogna sädesaxen som insamlades före skörden, är Kristus den första skörden av den odödliga skörd av frälsta, som vid den kommande uppståndelsen skall insamlas i Guds lada.DSS 384.3

Dessa förebilder förverkligades inte bara ifråga om själva händelsen utan också med avseende på tiden. Under 1.500 år hade påskalammet slaktats den fjortonde dagen i den första judiska månaden. Den dagen åt Kristus påskalammet med sina lärjungar. Samtidigt instiftade han nattvarden till minne av sin död som det “Guds lamm som borttager världens synd”. Samma natt greps han av ogudaktiga människor för att korsfästas och dödas. Och som viftofferskärvens motbild uppstod vår Herre från de döda på den tredje dagen. Han blev “förstlingen av de avsomnade” en förebild på alla rättfärdiga som vid uppståndelsen skall få sin “förnedringskropp” förvandlad till att bli “lik hans härlighetskropp”. (1 Kor. 15: 20; Fil. 3: 21.)DSS 384.4

På samma sätt måste de avbilder som avser Kristi ankomst, förverkligas vid den tidpunkt som har antytts i den symboliska tjänsten. Under det mosaiska systemet renades helgedomen på den stora försoningsdagen, den tionde dagen i det judiska årets sjunde månad. (3 Mos. 16: 29-34.) Efter det att översteprästen hade utfört försoning för hela Israel och avlägsnat deras synder från helgedomen, kom han ut ifrån det allraheligaste och välsignade folket. Så trodde de att Kristus, vår store överstepräst, skulle uppenbaras för att rena jorden genom att utplåna synd och syndare och för att välsigna sitt väntande folk med odödlighet. Den tionde dagen i den sjunde månaden, den stora försoningsdagen, tiden då helgedomen skulle renas, inträffade 1844 den 22 oktober. Den dagen betraktades som tidpunkten för Herrens återkomst. Detta stämde överens med de bevis man hade för att de 2.300 dagarna slutade på hösten. Och den slutsats de kom fram till tycktes vara oemotsäglig.DSS 385.1

I liknelsen i Matt. 25 kap. talas det om en väntetid under vilken alla jungfrurna sov. Därefter kom brudgummen. Detta stämde överens med de omtalade bevisen från profetiorna och avbilderna. De hade en stark, överbevisande kraft och “midnattsropet” förkunnades av många tusen troende.DSS 385.2

Som en flodvåg svepte denna rörelse över landet. Den gick från stad till stad, från samhälle till samhälle. Den nådde de mest avlägset liggande platserna i landet, ända till dess att Guds väntande folk hade blivit klarvakna. Fanatismen försvann för detta budskap som nattfrosten försvinner för den uppgående solen. De troende såg att deras tvivel och förvirring försvann. Hopp och mod upplivade deras sinnen. Detta verk var fritt från de ytterligheter som alltid uppstår när mänsklig entusiasm inte styrs av inflytande från Guds ord och Ande. Det var av samma karaktär som det som utfördes när det gamla Israel i ödmjukhet vände sig till Herren, efter det att de hade tillrättavisats av hans tjänare. Det hade alla de kännetecken som särpräglat Guds verk under alla tider. Det fanns inte mycket av extatisk glädje utan snarare en djup hjärterannsakan, bekännelse av synd och ett övergivande av världen. De hade en intensiv känsla av att de måste bereda sig för att möta Herren. De var uthålliga i bönen och helgade sig utan förbehåll åt Gud.DSS 385.3