Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Den stora striden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    En tredubbel varning

    De som hade tagit emot ljuset om Kristi medlartjänst och Guds lags eviga giltighet, fann att dessa sanningar framställdes i Uppenbarelsebokens 14:e kapitel. Budskapen i detta kapitel utgör en tredubbel varning som skall bereda jordens invånare för Herrens andra ankomst. (Se “Tillägg”.) Förkunnelsen om att “stunden för hans dom har kommit” pekar på Kristi avslutande tjänst för människors frälsning. Den hänvisar till en sanning som måste förkunnas, intill dess att Frälsarens medlartjänst upphör och han vänder tillbaka till jorden för att hämta sitt folk.DSS 418.1

    Det domsverk som hade börjat 1844 måste fortsätta, till dess att allas öde har avgjorts, både de levandes och de dödas. Därför fortsätter det, intill dess att människosläktets nådetid är slut. För att människor skall kunna bereda sig för att bestå i domen, ljuder budskapet till dem: “Frukten Gud och given honom ära!” “Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.” Resultatet av att ta emot detta budskap ligger i orden: “Här gäller det. . . dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.” För att bereda sig för domen är det nödvändigt för människor att lyda Guds lag. Denna lag skall i domen vara måttstocken för människans liv. Aposteln Paulus förklarar: “Alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda. . . på den dag då Gud. . . genom Kristus Jesus dömer över vad som är fördolt hos människorna.” Och han säger att “lagens görare skola förklaras rättfärdiga”. — Rom. 2: 12-16. Tron är av väsentlig betydelse när det gäller att leva efter Guds lag, ty “utan tro är det omöjligt att täckas Gud”. Och “allt som icke sker av tro, det är synd”. — Hebr.11: 6; Rom.14: 23.DSS 418.2

    Genom den första ängeln uppmanas människorna: “Frukten Gud och given honom ära” och tillbed honom som himmelens och jordens Skapare. För att kunna göra detta måste de lyda hans lag. Den vise mannen säger: “Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.” Om man inte lyder hans bud kan ingen tillbedjan vara välbehaglig inför Gud. “Däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans hud.” “Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen, så är till och med bans bön en styggelse.” — Pred. 12: 13; 1 Joh. 5: 3; Ords. 28: 9.DSS 419.1

    Förpliktelsen att tillbedja Gud bygger på förhållandet att han är Skaparen och att alla andra varelser har honom att tacka för sin existens. Överallt i Bibeln, där hans krav på ära och tillbedjan framför hedningarnas gudar framhålls, hänvisas det till hans skaparmakt. “Ty folkens alla gudar äro avgudar, men Herren är den som har gjort himmelen.” — Ps. 96: 5. “Vid vem viljen I då likna mig, så att jag skulle vara såsom han? säger den Helige. Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta?” “Ty så säger Herren, han som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den. . . : Jag är Herren och eljest ingen.” — Jes. 40: 25, 26; 45: 18. Psalmisten säger: “Förnimmen, att Herren är Gud. Han har gjort oss, och icke vi själva.” “Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för Herren, vår Skapare.” — Ps. 100: 3; 95: 6. Och de heliga väsen som tillbeder Gud i himmelen ger som skäl för den hyllning de ägnar honom: “Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och makt, ty du har skapat allting.” — Upp. 4: 11.DSS 419.2

    I Uppenbarelsebokens 14:e kapitel uppmanas människorna att tillbedja Skaparen. Som ett resultat av detta trefaldiga budskap visar profetian oss en grupp människor som håller Guds bud. Ett av dessa bud visar direkt på Gud som Skaparen. Det fjärde budet förklarar: “Den sjunde dagen är Herrens, din Guds sabbat; . . . Ty på sex dagar gjorde Herren himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är; men han vilade på sjunde dagen; därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.” Angående sabbaten säger Herren vidare, att den är “ett tecken. . . för att man må veta, att jag är Herren, eder Gud.” (2 Mos. 20: 10, 11, Hes. 20: 20.) Orsaken anges: “Ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen vilade han och tog sig ro.” — 2 Mos. 31: 17.DSS 419.3

    “Sabbaten ligger därför som själva grunden för tillbedjan av Gud, eftersom den undervisar om denna stora sanning på det mest uttrycksfulla sätt som ingen annan instiftelse gör. Den sanna grunden för tillbedjan av Gud, inte bara på den sjunde dagen utan för all tillbedjan, finns i skillnaden mellan Skaparen och det och dem han skapat. Detta viktiga sakförhållande kan aldrig bi inaktuellt och får aldrig glömmas.” — J. N. Andrews, History of the Sabbath, kap. 27. Det var för att människor alltid skulle bli påminda om denna sanning som Gud instiftade sabbaten i Eden. Och så länge förhållandet att han är vår Skapare fortsätter att vara en orsak till att vi skall tillbedja honom, så länge kommer sabbaten att fortsätta att vara tecknet på och minnesmärket över detta. Om sabbaten hade firats överallt, skulle människors tankar och deras kärlek ha varit riktad mot Gud som den som var föremålet för deras aktning och tillbedjan, och det skulle aldrig ha existerat någon avgudadyrkare, ateist eller icke-kristen. Helighållandet av sabbaten är ett tecken på trohet mot den sanne Guden, mot “honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.” Det är en naturlig följd att det budskap, som befaller människor att tillbedja Gud och hålla hans bud, särskilt skall uppmana dem att lyda det fjärde budet.DSS 420.1

    I motsats till dem som håller Guds bud och har Jesu tro pekar en tredje ängel på en grupp, som på grund av sina villfarelser får en högtidlig och fruktansvärd varning: “Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, så skall han få dricka av Guds vredesvin.” — Upp. 14: 9, 10. Om vi skall förstå detta budskap, är det nödvändigt att vi förstår de symboler som används. Vad betecknar då djuret, bilden och märket?DSS 421.1

    Den profetiska framställning i vilken dessa symboler förekommer, börjar i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel med draken som försökte förgöra Kristus, då denne föddes. Draken sägs vara Satan. (Upp. 12: 9.) Det var han som påverkade Herodes att döma Frälsaren till döden. Men det viktigaste redskap som den onde använde sig av i striden mot Kristus och hans folk under de första århundradena av den kristna tidsåldern, var det romerska riket. Här var hedendomen den förhärskande religionen. Under det att draken således först och främst är en bild på Satan, är den i andra hand en symbol på det hedniska Rom.DSS 421.2

    I Uppenbarelseboken 13: 1-10 skildras ett annat djur. Det “liknade en panter” och draken gav detta djur “sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.” De flesta protestanter har ansett att denna symbol är en framställning av påvedömet, som kom att äga den makt, det säte och den myndighet, som en gång tillhörde det gamla romerska riket. Om pantern står det: “Det fick en mun sig given, som talade stora ord och vad hädiskt var. . . Och det öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till att häda hans namn och hans tabernakel, och dem som bo i himmelen. Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål och folkslag.” Denna förutsägelse, som ganska exakt motsvarar beskrivningen av det lilla hornet i Daniels sjunde kapitel, avser utan tvivel påvedömet.DSS 421.3

    “Och det fick makt att så göra under fyrtiotvå månader.” Och, säger profeten: “Jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds.” Och han säger åter: “Den som för andra bort i fångenskap, han skall själv bliva bortförd i fångenskap, den som dräper andra med svärd, han skall själv bliva dräpt med svärd.” Och de 42 månaderna är samma tid som “en tid och tider och en halv tid”, tre och ett halv år, eller 1.260 dagar i Daniels sjunde kapitel, den tid under vilken påvedömet skulle förfölja Guds folk. Såsom nämnts i tidigare avsnitt började denna tidsperiod, då påvedömet kom till makten år 538 e. Kr. och den tog slut år 1798. Under detta år togs påven tillfånga av de franska stridskrafterna. Påvemakten fick sitt dödsår, och denna förutsägelse gick i uppfyllelse: “Den som för andra bort i fångenskap, han skal själv bliva bortförd i fångenskap.”DSS 421.4

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents