Nattlig flykt

Även om Luther hade tillförsäkrat sig fri lejd planerade katolikerna att gripa honom och kasta honom i fängelse. Hans vänner framhöll för honom att det var meningslöst att han stannade kvar i Augsburg. Han borde snarast möjligt vända tillbaka till Wittenberg. Denna plan måste han hålla strängt hemlig. Han lämnade därför staden till häst före daggryningen, följd av en förare som stadens myndigheter hade försett honom med. Med mörka föraningar sökte han sig obemärkt genom stadens mörka, tomma gator. Påpassliga och grymma fiender kunde ligga i försåt för att döda honom. Skulle han undkomma de snaror som man hade lagt för honom. Detta var ögonblick fulla av fågest och innerlig bön. Han kom fram till en liten port i stadsmuren. Den öppnades för honom och tillsammans med sin förare kom han obehindrat igenom. Då flyktingarna väl var i säkerhet utanför stadsmuren skyndade de sig iväg ännu snabbare. Innan ambassadören fick veta att Luther hade lämnat staden var denne utom räckhåll för sina förföljare. Satan och hans redskap hade lidit nederlag. Mannen som de trodde var i deras makt var borta. Han hade undsluppit som en fågel ur fågelfängarens snara.DSS 134.1

Då ambassadören fick veta att Luther hade flytt blev han både förvånad och vred. Han hade väntat sig stor ära för den fasthet och den klokhet som han hade visat i sitt sätt att handskas med denne som hade stört kyrkans fred. Hans förhoppningar hade gått om intet. Han gav uttryck för sin vrede i ett brev till Fredrik, kurfursten i Sachsen. I det uttalar han en bitter förkastelsedom över Luther och kräver att kurfursten antingen skall sända reformatorn till Rom eller utvisa honom ifrån Sachsen.DSS 134.2

Till sitt försvar krävde Luther att ambassadören eller påven från Bibeln skulle visa honom att han hade fel. Samtidigt förpliktade han sig högtidligt att göra avkall på sina dogmer, om de kunde bevisa att de stod i strid med Guds ord. Han uttryckte sin tacksamhet till Gud för att han aktats värdig att lida för en så helig sak.DSS 134.3

Kurfursten hade dittills endast ringa kännedom om reformatorns tro. Den uppriktighet, klarhet och kraft som präglade Luthers ord hade emellertid gjort ett djupt intryck på honom. Intill dess att det blev bevisat att reformatorn var på villovägar bestämde sig Fredrik för att stå som hans beskyddare. Som svar på legatens uppfordrande brev skrev han: “När nu dr Martin har inställt sig hos er i Augsburg bör ni vara tillfreds. Vi hade inte väntat att ni skulle försöka få honom att återkalla något utan att ha bevisat för honom att han farit vilse. Ingen av de lärda männen i vårt furstendöme har underrättat mig om att Martins lära skulle vara ogudlig, antikristlig eller kättersk.” Vidare vägrade kurfursten att sända Luther till Rom eller att utvisa honom ur riket. — D’Aubigné, band 4, kap. 10.DSS 134.4

Kurfursten såg att ett allmänt sammanbrott av moralprinciperna var under utveckling i samhället. Det var nödvändigt med ett stort reformverk. De invecklade och dyrbara institutionerna för att förhindra och bestraffa förbrytelser skulle bli onödiga, om bara människor ville erkänna och lyda Guds krav och låta sig ledas av ett upplyst samvete. Han förstod att Luther i sin verksamhet arbetade i den riktningen. Han gladde sig i hemlighet åt att ett bättre inflytande gjorde sig märkbart inom kyrkan.DSS 135.1

Han såg också att Luther hade stor framgång som professor vid universitetet. Det var inte mer än ett år sedan reformatorn spikade upp sina teser på dörren till slottskapellet. Redan nu kunde man emellertid märka en markant nedgång i antalet pilgrimer som besökte kyrkan under “Alla helgons dag”. Den romerska kyrkan hade förlorat både anhängare och gåvor. I deras ställe var det nu en annan klass som kom till Wittenberg. Det var inte pilgrimer som ville tillbedja reliker. Det var studenter. De fyllde stadens läroanstalter. Överallt hade Luthers skrifter väckt nytt intresse för Bibeln. Inte bara från alla delar av det tyska riket utan också från andra länder strömmade studerande till universitetet. Unga män som för första gången fick se Wittenberg “lyfte sina händer upp mot himmelen och lovprisade Gud för att han hade låtit sanningens ljus lysa ut ifrån denna stad, liksom under forntiden från Sion, så att det därifrån kunde sprida sig till och med till de avlägsnaste länder”. — D’Aubigné, band 4, kap 10.DSS 135.2

Luther hade hittills endast delvis tagit avstånd från den romerska kyrkans villfarelser. Men när han jämförde Bibelns ord med de påvliga dekreten och dogmerna fylldes han med förundran. “Jag läser påvens dekret”, skrev han, “och. . . jag vet inte om påven är Antikrist själv eller hans apostel. Så grovt blir Kristus missrepresenterad och korsfäst i dessa dekret.” — D’Aubigné, band 5, kap.1. Luther försvarade emellertid alltjämt den romerska kyrkan och tänkte aldrig på att lämna den.DSS 135.3