Fasthet och sinnesnärvaro

De påvliga ledarna förargade sig över att deras makt, som hade fått konungar och adelsmän att darra, på detta sätt skulle trotsas av en oansenlig munk. De längtade efter att få ge sin vrede luft genom att pina livet ur honom. Men Luther som insåg den fara han svävade i hade talat med kristlig värdighet och lugn. Hans ord hade varit fria från högmod, lidelse eller falska uppgifter. Han hade glömt sig själv och de stora män som omgav honom. Han kände endast att han var i dens närvaro som är oändligt överlägsen påvar, prelater, konungar och kejsare. Kristus hade talat genom Luthers vittnesmål med en kraft och storhet, som för stunden fyllde både vänner och fiender med respekt och undran. Guds Ande hade varit närvarande vid riksdagen och påverkat de kejserliga ledarnas sinnen. Flera av furstarna medgav öppet att Luthers sak var rättfärdig. Många blev överbevisade om sanningen, men hos några blev dessa intryck inte bestående. Det fanns också en annan klass som just då inte uttalade sin övertygelse, men som senare studerade Bibeln och blev Reformationens oförskräckta försvarare.DSS 158.3

Kurfursten Fredrik hade med spänning sett fram till Luthers uppträdande inför riksdagen. Med djupt intresse hade han lyssnat till hans tal. Med glädje och stolthet bevittnade han doktorns mod, fasthet och sinnesnärvaro. Han bestämde sig för att han skulle hjälpa honom ännu mer. Han gjorde en jämförelse mellan parterna i denna konfrontation. Han insåg att den visdom som präglade påvar, konungar och prelater hade omintetgjorts av sanningens kraft. Påvedömet hade lidit ett nederlag som man skulle komma att kunna iaktta bland alla nationer och under alla tider.DSS 158.4

Då legaten såg den effekt som Luthers tal hade haft, fruktade han som aldrig tidigare för den romerska kyrkans existens. Han bestämde sig för att använda varje medel som stod till hans förfogande för att störta reformatorn. Med all den vältalighet och diplomatiska klokhet som han i så framträdande grad var känd för, framhöll han för den ungdomlige kejsaren, hur oklokt och farligt det skulle vara att av hänsyn till en obetydlig munk offra den mäktiga romerska stolens vänskap och stöd.DSS 159.1