Besvikelse för några, lättnad och glädje för många

Men det fanns andra som med glädje tog emot budskapet om förlossning genom Kristus. De ceremonier som Rom föreskrev, hade inte skänkt dem någon själsfrid. I tro tog de emot Frälsarens blod som det rätta medlet till försoning. Dessa vände hem igen och lät det dyrbara ljus de själva hade tagit emot, lysa för andra. På det sättet blev sanningen känd från by till by, från plats till plats. Antalet pilgrimer som kom till den heliga jungfruns skrin sjönk ständigt. Offergåvorna blev allt mindre. Som följd därav sänktes också Zwinglis lön, eftersom den var beroende av offren. Men detta beredde honom bara glädje. Han såg ju hur fanatismens och vidskepelsens makt bröts. Kyrkomyndigheterna var inte blinda för det arbete Zwingli utförde. De underlät emellertid tills vidare att blanda sig i saken. De hoppades alltjämt att vinna honom för sin sak. De sökte övertala honom med smicker. Under tiden vann sanningen fotfäste i människornas sinnen.DSS 171.2

Zwinglis arbete i Einsiedeln hade förberett honom för ett vidare fält som han snart skulle gå in på. Efter tre år kallades han till tjänst som predikant i domkyrkan i Zürich. Zürich var vid denna tid den främsta staden i det schweiziska statsförbundet. Hans inflytande skulle från denna plats göra sig gällande vida omkring. De kyrkliga ämbetsmän som hade kallat honom till Zürich ville emellertid förebygga varje ny förändring. De gav honom därför riktlinjer som han måste följa vid utförandet av sina plikter.DSS 171.3

“Gör allt som står i din makt”, sade de, “för att insamla domkapitlets inkomster och utan att förbise det minsta. Du måste förmana de troende från både talarstolen och skriftstolen till att betala alla avgifter och tionden, och till att genom sina offergåvor vittna om den kärlek de har till kyrkan. Du måste göra allt för att öka de intäkter vi har från de sjuka, från mässorna och från alla kyrkliga funktioner för övrigt.” “När det gäller förvaltningen av sakramenten, predikan och personlig tillsyn av hjorden”, tillfogade hans instruktörer, “så hör också dessa till prästens plikter. Men till detta kan du anställa en vikarie som utför det i ditt ställe, framförallt när det gäller predikan. Sakramenten bör du bara dela ut till framstående personer och det bara när du blir kallad till det. Det är förbjudet för dig att göra så utan att ta hänsyn till personen.” — D’Aubigné, band 8, kap. 6.DSS 172.1

Zwingli lyssnade under tystnad till dessa föreskrifter och tackade för den ära de visade honom genom att kalla honom till att vara präst på denna viktiga plats. Därefter förklarade han det arbetssätt som han hade för avsikt att följa. “Jesu liv”, sade han, “har alltför länge varit dolt för folket. Det är min avsikt att predika över hela Matteus’ evangelium. . . och hämta mitt material enbart från Bibelns källor, studera den i hela dess djup, medan jag jämför skriftställe med skriftställe och söker förstå den genom ständig och uppriktig bön. Det är till Guds ära, till hans Sons lovprisande, till människors frälsning och till deras uppbyggelse i den sanna tron som jag vill viga min tjänst.” — D’Aubigné, band 8, kap. 6.DSS 172.2

Fastän några av prästerna var missnöjda med hans avsikter och sökte övertala honom att överge dem, höll Zwingli fast vid vad han hade sagt. Han förklarade att han inte ville införa några nya metoder utan endast den gamla metod som kyrkan hade använt tidigare, på den tid då den var renare i tron.DSS 172.3

Intresse hade redan väckts för de sanningar han undervisade om. Människor samlades i stora skaror för att lyssna till hans predikan. Många som för länge sedan hade upphört med att besöka gudstjänsterna hade blivit hans lyssnare. Han började sin förkunnelse med att öppna Nya testamentet och läsa och förklara berättelsen om Kristi liv, underverk, lära och död. De stora ledande grundsanningarna som han följde här såväl som i Einsiedeln var, att Bibeln är den enda ofelbara auktoriteten och Kristi död det enda fullkomliga offret. “Jag vill”, sade han, “leda er till Kristus — till Kristus, frälsningens sanna källa.” — D’Aubigné, band 8, kap. 6.DSS 173.1