Kapitel 10—Genombrott i Tyskland

Karl V dömde Luther till döden, men Gud ingrep. Genom Fredrik av Sachsens försorg försvann reformatorn spårlöst. Han blev bortförd från offentligheten till okänd ort. Skulle detta stoppa Reformationen? Nej, här kunde Luther i lugn och ro genomföra sitt verk som består ännu idag.
Luthers mystiska försvinnande väckte allmän förvirring över hela Tyskland. De vildaste rykten var i omlopp. Många trodde att han hade blivit mördad. Sorgen var stor inte bara bland dem som var hans hängivna vänner utan bland tusenden som inte öppet hade ställt sig på Reformationens sida. Många förpliktade sig genom en högtidlig ed att hämnas hans död.DSS 180.1

Med skräck såg de katolska ledarna hur våldsam stämningen mot dem hade blivit. I början hade de glatt sig över att Luther antagligen var död. Nu önskade de att de kunde dölja sig för folkets vrede. Hans fiender hade inte känt sig så oroliga över hans djärva handlingar medan han var bland dem, som de gjorde nu då han hade försvunnit. De som i sitt raseri hade försökt göra slut på den modige reformatorn fylldes av fruktan, när han nu hade blivit en hjälplös fånge. “Det enda sättet som vi kan rädda oss på”, sade en, “är att tända facklor och söka efter Luther över hela världen för att föra honom tillbaka till den nation som kallar på honom.” — D’Aubigné, band 9, kap. 1. Kejsarens edikt tycktes förlora all sin makt. De påvliga legaterna kände sig djupt förolämpade, då de såg att det ägnades mycket mindre uppmärksamhet åt dem än åt Luthers öde.DSS 180.2

Nyheten om att han var i säkerhet, även om han var fånge, lugnade folket samtidigt som det ökade deras hänförelse för honom. Hans skrifter lästes med större iver än någonsin tidigare. Allt fler och fler slöt sig till denne hjältemodige man som hade försvarat Guds ord inför en så fruktansvärd övermakt. Reformationen växte hela tiden i styrka. Det utsäde som Luther hade sått växte överallt. Hans frånvaro åstadkom det som hans närvaro inte hade kunnat uträtta. Andra arbetare kände ett nytt ansvar vila på sig, när nu deras store ledare var försvunnen. Med tro och nytt allvar gjorde de allt som stod i deras makt för att det verk som fått en så ädel början, inte skulle hindras.DSS 180.3

Men Satan var inte overksam. Han försökte nu det som han hade försökt i varje annan reformationsrörelse — att vilseleda och fördärva folket genom att lura på dem en förfalskning i stället för den äkta Reformationen. Liksom det fanns falska Kristus-gestalter under det första århundradet av den kristna församlingens historia, så uppstod också falska profeter under 1500-talet.Några få män som var starkt påverkade av de oroliga förhållandena på det religiösa området, inbillade sig att de hade fått särskilda uppenbarelser från himmelen. De förkunnade att de hade fått gudomlig order om att fullfölja den reformation som, enligt deras förmenande, bara hade fått en svag början genom Luther. I själva verket höll de på att riva ned det verk som han hade påbörjat. De förkastade de stora principerna som bildade själva underlaget för Reformationen — att Guds ord är den fullkomliga regeln för tro och liv. Denna ofelbara vägledare ersatte de med en så föränderlig och osäker norm som deras egna känslor och intryck. När de på detta sätt åsidosatte villfarelsens och lögnens stora avslöjare, gjorde de det möjligt för Satan att härska över människornas sinnen såsom det passade honom bäst.DSS 181.1

En av dessa profeter påstod att han hade blivit undervisad av ängeln Gabriel. En student som slöt sig till honom avbröt sina studier och förklarade att Gud själv hade utrustat honom med visdom till att tolka hans ord. Andra som av naturen var benägna för fanatism, slog sig ihop med dem. Dessa svärmare skapade inte så liten uppståndelse. Luthers förkunnelse hade överallt väckt folket till insikt om hur nödvändigt det var med en reform. Nu blev en del verkligt uppriktiga människor vilseförda av dessa nya profeters påståenden.DSS 181.2

Ledarna för denna rörelse reste till Wittenberg och försökte tvinga på både Melanchthon och hans medarbetare sina synpunkter. De sade: “Vi är sända av Gud för att undervisa folket. Vi har haft förtroliga samtal med vår Herre. Vi vet vad som skall ske. Kort sagt, vi är apostlar och profeter och vädjar till dr Luther.” — Samma källa, band 9, kap. 7.DSS 181.3

Reformatorerna blev förvånade och förvirrade. Detta var en situation som de aldrig tidigare hade ställts inför. De visste inte vilken kurs de skulle välja. Melanchthon sade: “Det är verkligen en ovanlig ande i dessa män, men vilken ande? Å ena sidan måste vi vara försiktiga så att vi inte utsläcker Guds Ande och å andra sidan får vi inte låta oss föras vilse av Satans ande.” — Samma källa, band 9, kap. 7.DSS 182.1

Frukten av den nya läran visade sig snart. Folket började försumma Bibeln eller att helt förkasta den. Förvirring uppstod i skolorna. Studenterna avvisade med förakt alla regler, upphörde med sina studier och lämnade universitetet. De män som menade sig vara kompetenta att återuppliva och kontrollera Reformationens verk lyckades endast bringa det till själva randen av ruin. Katolikerna återvann sin självtillit och ropade med jubel: “Ytterligare bara en sista strid och segern är vår.” — D’Aubigné, band 9, kap. 7.DSS 182.2

I Wartburg fick Luther höra vad som hade hänt och djupt bekymrad sade han: “Jag har hela tiden väntat på att Satan skulle sända denna hemsökelse över oss.” — Samma källa, band 9, kap. 7. Han genomskådade dessa föregivna profeters sanna anda och såg den fara som hotade sanningens sak. Motstånd från påven och kejsaren hade inte orsakat honom så stora bekymmer och så stor oro som han nu kände. Från Reformationens bekännande vänner hade dess värsta fiender uppstått. Just de sanningar som hade skänkt honom så stor glädje och tröst, användes nu för att väcka strid och skapa förvirring inom kyrkan.DSS 182.3

I reformationsarbetet hade Luther drivits fram av Guds Ande. Det hade inte varit hans avsikt att inta sådana ståndpunkter som han gjorde eller att åstadkomma så radikala förändringar. Han hade endast varit ett redskap i Allmaktens hand. Ändå darrade han ofta vid tanken på resultatet av sin verksamhet. En gång hade han sagt: “Om jag visste att min lära kunde skada någon, ja, bara en enda människa, likgiltigt hur liten eller oansenlig hon är — något som den inte kan, eftersom den är själva evangeliet — så vill jag hellre dö tio gånger än att inte ta den tillbaka.” — Samma källa, band 9, kap. 7.DSS 182.4

Nu var Wittenberg, själva centralpunkten i Reformationen, på väg att snabbt gripas av fanatism och laglöshet. Detta fruktansvärda tillstånd orsakades inte av Luthers lära. Hans fiender runt om i Tyskland lade emellertid skulden på honom. I djupaste förtvivlan frågade han ibland: “Kan detta stora reformationsverk få en sådan avslutning.” — Samma källa, band 9, kap. 7. När han då kämpade med Gud i bön strömmade friden åter in i hans sinne. “Verket är inte mitt utan ditt eget”, sade han. “Du kommer inte att tillåta att det blir förstört av fanatism och vidskepelse.” Tanken på att han skulle hålla sig borta från striden under en sådan kris blev outhärdlig för honom. Han bestämde sig för att återvända till Wittenberg.DSS 183.1