Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Den stora striden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Villrådighet och fruktan

    Då det evangeliska partiet samlades till rådplägning såg de på varandra i villrådighet och fruktan. Från den ene till den andre gick frågan: “Vad skall vi göra?” Angelägenheter av enorm betydelse för världen stod på spel. Skall ledarna för Reformationen ge efter och godta ediktet? Hur lätt skulle inte reformatorerna i denna kris, som i sanning var av enorm betydelse, ha kunnat argumentera sig in i en felaktig kurs! Hur många bestickande ursäkter och rimliga skäl kunde man inte ha funnit för att underkasta sig! De lutherska furstarna var ju tillförsäkrade fri religionsutövning. Samma förmån hade lovats alla deras undersåtar som hade godkänt Reformationen innan de sista åtgärderna hade vidtagits. Borde de inte låta sig nöja med detta? Hur många faror skulle inte ha kunnat avvärjas om de hade underkastat sig? Vilka okända risker och konfrontationer skulle det inte föra dem ut i om de vägrade? Vem vet vilka tillfällen framtiden kunde föra med sig? Låt oss ta emot freden. Låt oss gripa den olivkvist som Rom räcker oss och läka Tysklands sår. Med argument sådana som dessa skulle man ha kunnat rättfärdiga, att reformatorerna valde en kurs som ganska snart med säkerhet skulle ha omstörtat hela deras sak.DSS 194.3

    “Lyckligtvis såg de på den princip som den föreslagna överenskommelsen hade baserats på, och de handlade i tro. Vilken var denna princip? Det var den romerska kyrkans rätt att betvinga samveten och förbjuda fri granskning. Men skulle då inte de själva och deras protestantiska undersåtar åtnjuta religionsfrihet? Jo, som en förmån särskilt knuten till denna överenskommelse, men inte som en rättighet. Ifråga om alla dem som stod utanför denna överenskommelse skulle den stora auktoritetsprincipen gälla. Samvetet hade inte några rättigheter. Den romerska kyrkan var den ofelbara domaren som alla skulle lyda. Att godkänna den föreslagna kompromissen skulle ha varit ett faktiskt erkännande av att religionsfriheten borde begränsas till Sachsen som anslutit sig till Reformationen. I hela den övriga delen av kristenheten var fri granskning och bekännelse av Reformationen förbrytelser som måste straffas med fängelse och bål. Kunde de gå med på att begränsa religionsfriheten? Kunde de låta det kungöras, att reformation hade vunnit sina sista anhängare, att den hade lagt under sig sitt sista område och att överallt, där den romerska kyrkan just då härskade, skulle dess välde fortsätta till evig tid? Kunde reformatorerna ha gjort gällande att de var oskyldiga till de tusentals människors blod, som under en sådan regim skulle få offra livet i katolska länder? Detta skulle ha varit att förråda evangeliets sak och kristenhetens frihet i dess avgörande ödestimma.” — Wylie, band 9, kap. 15. Nej hellre ville de “offra allt, till och med sina kronor och sina liv”. — D’Aubigné, band 13, kap. 5.DSS 195.1

    “Låt oss förkasta detta dekret”, sade furstarna. “I angelägenheter som berör samvetet har majoriteten ingen makt.” De deputerade sade: “Det är på grund av dekretet av år 1526 som vi har den fred som riket nu åtnjuter. Om det upphävdes skulle Tyskland drabbas av oroligheter och splittring. Riksdagen har inte någon befogenhet därutöver än att upprätthålla religionsfrihet, intill dess att rådet samlas.” — D’Aubigné, band 13, kap. 5. Det är statens skyldighet att skydda samvetsfriheten. Dess befogenheter i religiösa angelägenheter är begränsade till detta. Varje världslig regering som försöker reglera eller genomdriva religiösa ceremonier med hjälp av borgerliga myndigheters lagstiftning offrar själva den princip som de evangeliska kristna ädelt har kämpat för.DSS 195.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents