Medkänsla

Det behövs stor visdom för att behandla sjukdomar som har sitt ursprung i sinnet. Ett sårat och sjukt hjärta, ett missmodigt sinne, behöver en mild behandling. Många gånger är det något problem i hemmet som likt ett sår fräter inne i själen och försvagar livskraften. Ibland är det grämelse över synd som undergräver hälsan och får sinnet i obalans. Det är genom öm medkänsla som denna grupp av sjuka kan bli hjälpta. Läkaren borde först vinna deras förtroende och sedan leda dem till den store Läkaren. Om deras tillit kan föras över till den verklige Läkaren, och de kan bli övertygade om att han har tagit sig an deras fall, kommer detta att ge lindring åt sinnet och ofta också hälsa åt kroppen.HHM 141.1

Medkänsla och takt kommer ofta att visa sig vara till större nytta för den sjuke än den skickligaste behandling som ges på ett kallt och likgiltigt sätt. När en läkare kommer till den sjukes säng och uppträder på ett slött och likgiltigt sätt, ser på den sjuke utan större intresse, och genom sina ord eller sitt uppförande ger intryck av att detta fall inte kräver någon större uppmärksamhet, och sedan lämnar patienten till sina egna tankar, då har han gjort den patienten direkt skada. Det tvivel och det missmod som hans likgiltighet skapar kommer ofta att motverka den goda effekten av de botemedel han ordinerar.HHM 141.2

Om läkare satte sig in i deras situation som fått sitt mod nedbrutet och sin vilja försvagad genom lidande, och som längtar efter att få höra medkännande och trösterika ord, skulle de vara bättre förberedda att förstå deras känslor. När den kärlek och medkänsla som Kristus visade för de sjuka förenas med läkarens kunskap, kommer hans blotta närvaro att vara en välsignelse.HHM 141.3

Uppriktighet mot patienten kommer att inge förtroende, och därigenom bli till stor hjälp i tillfrisknandet. Det finns läkare som menar att det är en klok hållning att inte tala om för patienten den sanna bilden av den sjukdom han lider av och vad som har orsakat den. Många som är rädda för att göra patienten upprörd eller missmodig genom att säga sanningen, inger falska förhoppningar om tillfrisknande, och kan till och med låta en patient gå i graven utan att ha varnat honom för den fara han svävar i. Allt detta är oförnuftigt. Det kanske inte alltid är tryggast och bäst att förklara för patienten den fulla graden av den fara han befinner sig i, för det kan göra honom rädd och försena eller till och med förhindra hans tillfrisknande. Man kan heller inte alltid säga hela sanningen till dem som har krämpor som till stor del är inbillade. Många av dessa personer är oresonliga och har inte vant sig vid att öva självbehärskning. De har underliga föreställningar och inbillar sig mycket som inte är sant när det gäller dem själva och andra. För dem är dessa ting verkliga, och de som sköter om dessa människor måste alltid visa vänlighet och outtröttligt tålamod och taktfullhet. Om dessa personer fick veta sanningen om sig själva, skulle några bli förnärmade och andra skulle bli missmodiga. Kristus sade till sina lärjungar: “Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu.” Joh 16:12. Men även om inte hela sanningen kan sägas vid alla tillfällen, är det aldrig nödvändigt eller försvarligt att vilseleda någon. Läkaren eller sköterskan borde aldrig nedlåta sig till att ge undvikande svar. De som gör det ställer sig i en position där Gud inte kan samarbeta med dem, och genom att förlora patienternas förtroende kastar de bort ett av de mest verksamma mänskliga hjälpmedlen för deras tillfrisknande.HHM 141.4