“Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.”

Judarna voro så stränga med avseende på yttre renhet, att deras förordningar voro rent av odrägliga. Deras sinnen voro upptagna av regler och stränga åtgärder samt fruktan för yttre besmittelse, men de fäste sig icke vid, att själen befläckades av orena tankar, själviskhet och hatfulla känslor.JBS 37.1

Jesus framhåller icke denna ceremoniella renhet såsom ett av villkoren för inträde i hans rike, utan han talar om behovet av hjärterenhet. Den visdom, som kommer ovanifrån, är “först och främst ren” (Jak. 3: 17). Ingenting orent skall få inträde i Guds rike. Alla, som skola komma dit, måste vara renhjärtade. Den som lärt känna Jesus, avskyr vårdslöst uppförande, opassande tal och orena tankar. När Kristus får bo i hjärtat, renas och förädlas människans tankar och umgängelse.JBS 37.2

Men Jesu ord: “Saliga äro de renhjärtade”, hava en djupare betydelse. De innebära renhet icke allenast i vanlig bemärkelse med hänsyn till det sinnliga och lastfulla, utan renhet i fråga om själens innerst dolda bevekelsegrunder och avsikter, frihet från högmod och fikande efter egna fördelar samt ödmjukhet, oegen- nytta och uppriktighet.JBS 37.3

Endast likar kunna uppskatta varandra. Om vi ej i vårt eget liv upptaga den kärlekens självuppoffrande princip, som var grundsatsen i Jesu karaktär, så kunna vi ej känna Gud. Det av satan bedårade hjärtat betraktar Gud som ett tyranniskt och omedgörligt väsen. Människans, ja, t. o. m. satans själviska karaktärsdrag tillskrivas den kärleksfulle Skaparen. “Och nu tror du”, säger han, “att jag är såsom du” (Ps. 50:21). Hans gudomliga försyn och ledning tolkas som ett uttryck av en godtycklig och hämndgirig natur. Så även med bibeln, den gudomliga nådens skattkammare. Man ser ej skönheten av dess sanningar, som äro så höga som himmelen och så omfattande som evigheten. För den stora massan av människor är Kristus själv “såsom ett rotskott ur förtorkad jord”. De se ej hos honom någon “fägring”, och därför kan “hans utseende ej behaga” dem (Jes. 53: 2).JBS 37.4

När Jesus bodde bland människors barn såsom en uppenbarelse av Gud i mänskligt kött, sade de skriftlärda och fariséerna om honom: “Du är en samarit och är besatt av en ond ande” (Joh. 8: 48). Till och med Jesu egna lärjungar voro så förblindade av själviskhet, att de hade svårt att förstå honom, som kommit för att uppenbara Faderns kärlek för dem. Detta var orsaken till, att Jesus var övergiven och förskjuten av människorna. Endast i himmelen blev han ej missförstådd.JBS 38.1

Då Kristus uppenbaras i sin härlighet, skola de ogudaktiga ej kunna uthärda åsynen av honom. Ljuset av hans närvaro, som är liv för dem, som älska honom, är död för de ogudaktiga. Deras väntan på hans ankomst är för dem “en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld, som skall förtära motståndarna” (Hebr. 10: 27). Då han uppenbaras, skola de därför ropa till bergen och klipporna, att dessa skola dölja dem för hans ansikte, som lidit döden för att återlösa dem.JBS 38.2

Men för de hjärtan, som blivit renade genom den helige Andes inneboende, är det helt annorlunda. Dessa kunna känna Gud. Moses var dold i en klippreva, då Herren uppenbarade sin härlighet för honom. Så få även vi en skymt av Guds majestät och kärlek, då vi äro dolda med Kristus.JBS 39.1

“Den som älskar hjärtats renhet, den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen” (Ords. 22: 11). Genom tron kunna vi redan nu skåda honom. I vår dagliga erfarenhet se vi hans godhet och barmhärtighet i den gudomliga ledning och det beskydd, som vi röna. Vi igenkänna honom i hans Sons karaktär. Den helige Ande upplåter vårt förstånd och vårt hjärta, så att vi kunna fatta sanningen angående Gud och den av honom utsände Sonen. De renhjärtade se Gud från en ny och mera tilldragande sida, de se honom såsom sin Återlösare. Och under det de betrakta hans rena och älskvärda karaktär, längta de efter att återspegla hans avbild. De se honom såsom en Fader, som längtar att få omfamna sin ångerfulle son, och deras hjärtan uppfyllas av outsäglig glädje och tacksamhet.JBS 39.2

De renhjärtade se Skaparen i hans mäktiga gärningar, i de sköna ting, som uppfylla världsalltet. I den skrivna uppenbarelsens ord läsa de än tydligare hans nåd och godhet. De sanningar, som äro förborgade för de visa och lärda, uppenbaras för barn. Sanningens skönhet och dyrbarhet, som världens kloka ej kunna fatta, utvecklas ständigt för dem, som förtröstansfullt och barnsligt önska lära känna Guds vilja. Vi fatta sanningen genom att bliva delaktiga av den gudomliga naturen.JBS 39.3

De renhjärtade vistas liksom i Guds synliga närvaro under den tid, han låter dem leva här i världen. Och i odödlighetens värld skola de se honom ansikte mot ansikte, såsom Adam gjorde, då han i Eden vandrade med Gud och samtalade med honom. “Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte” (1 Kor. 13: 12).JBS 40.1