“Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.”

Frestelse är lockelse till synd. Sådan frestelse kommer ej från Gud, utan från satan och våra egna hjärtans onda natur. “Såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon” (Jak. 1:13).JBS 140.3

Satan söker inleda oss i frestelse, för att det onda i vår karaktär må bliva uppenbart för människorna och för att han må kunna göra anspråk på oss. I Sakarjas sinnebildliga profetia framställes satan såsom stående vid högra sidan av Herrens ängel, anklagande översteprästen Josua och sättande sig mot det verk, ängeln önskar utföra för Josua, som var “klädd i orena kläder”. Detta belyser satans ställning gent emot varje själ, som Kristus söker draga till sig. Fienden söker förleda oss till att synda, och sedan anklagar han oss inför hela världsalltet såsom ovärdiga Guds kärlek. Men “Herren sade till åklagaren: Herren skall näpsa dig, du åklagare; ja, Herren skall näpsa dig, han som utvalt Jerusalem. Är då icke denne en brand ryckt ur elden?” Och till Josua sade han: “Se jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder” (Sak. 3:2, 4).JBS 140.4

I sin stora kärlek vill Gud hos oss utveckla Andens himmelska karaktärsdrag. Han tillåter, att vi utsättas för förföljelse och svårigheter, ej för att dessa skola vara oss till förbannelse, utan till största möjliga välsignelse. Varje frestelse, som vi övervinna, varje prövning, som vi modigt bära, giver oss en ny erfarenhet och bidrager till att utveckla vår karaktär. Den själ, som genom gudomlig kraft står emot frestelser, uppenbarar för världen och för hela himmelen Kristi nåds kraft och rättfärdighet.JBS 141.1

Men på samma gång vi ej böra låta prövningar göra oss försagda, hur bittra de än må vara, böra vi bedja, att Gud ej tillåter det gå så långt, att vi duka under för vårt eget hjärtas onda böjelser. Då vi bedja den bön, som Kristus lärt oss, överlämna vi oss själva åt Guds ledning och bedja honom leda oss på en trygg väg. Vi kunna ej uppriktigt bedja denna bön, under det vi uppsåtligen vandra på våra egna själviska vägar. Vi skola överlämna oss åt Guds ledning; vi skola lyssna till hans röst, som säger: “Här är vägen, vandren på den” (Jes. 30: 21).JBS 141.2

Det är farligt att dröja för att överlägga om de fördelar, som kunna vinnas genom att följa satans föreställningar.JBS 142.1

Synden medför alltid vanära och olycka, men den är förblindande och bedräglig och bedrager oss genom smickrande föreställningar. Om vi våga oss in på satans område, ha vi intet löfte om att Gud skall beskydda oss. Så långt det står i vår förmåga, böra vi stänga varje dörr, genom vilken satan kunde finna tillträde till oss.JBS 142.2

Bönen: “Inled oss icke i frestelse” är på samma gång ett löfte. Om vi överlämna oss åt Gud, ha vi den försäkran, att Gud icke skall tillstädja, att vi bliva frestade över vår förmåga, “utan när han låter frestelse komma, skall han ock bereda en utväg därur”, så att vi kunna “härda ut i den” (1 Kor. 10: 13).JBS 142.3

Det enda skyddsmedlet mot det onda är, att Kristus bor i hjärtat genom tron på hans rättfärdighet. Det är på grund av själviskhet i våra hjärtan, som frestelsen har sådan makt med oss. Men då vi betrakta Guds stora kärlek, framstår själviskheten i en så ohygglig och frånstötande beskaffenhet, att vi längta att få den bannlyst från själen. I det Kristus förhärligas av den helige Ande, besegras och uppmjukas våra hjärtan, frestelsen förlorar sin kraft och Kristi nåd omskapar vår karaktär.JBS 142.4

Kristus skall aldrig övergiva den själ, för vilken han har dött. Själen kan lämna Herren och överväldigas av frestelse; men Kristus kan aldrig övergiva den, för vars återlösning han utgivit sitt eget liv. Kunde vår andliga synförmåga stärkas, skulle vi se själar förkrossade under motgångar och sorg, nedtyngda av livets bördor, nästan färdiga att förtvivla. Men vi skulle även se änglar snabbt ila åstad till dessa frestade själar, vilka stå liksom på randen av ett bråddjup, för att bringa dem hjälp och hugsvalelse. Himmelens änglar driva de onda härskaror, som omgiva den kämpande själen tillbaka och leda henne till den fasta klippan. Den strid, som utkämpas mellan dessa två härar, är lika verklig som en strid mellan världsliga arméer, och på utgången av denna andliga strid beror själens eviga öde.JBS 142.5

Till oss lika mycket som till Petrus äro dessa ord talade: “Satan har begärt eder för att sålla eder såsom vete; men jag har bett för dig, att din tro icke må varda om intet.” Gud vare lov, att vi icke äro lämnade allena! Den som “så älskade världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en, som tror på honom, icke skall förgås, utan hava evigt liv” (Joh. 3: 16), skall ej lämna oss att ensamma utkämpa striden med motståndaren till Gud och människor. “Se”, säger han, “jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke kunna göra eder någon skada” (Luk. 10: 19).JBS 143.1

Lev i nära förening med den levande Frälsaren, så skall han hålla dig vid handen och aldrig släppa dig. Lär dig att känna Guds kärlek, och du skall ej behöva frukta; ty denna kärlek är en fast borg mot alla satans bedrägerier och listiga anlopp. “Herrens namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad” (Ords. 18:10).JBS 143.2