Och ordet vart kött

Den gudomliga naturens förening med den mänskliga är en av de dyrbaraste och mest oförklarliga av frälsningsplanens sanningar. Det är om detta Paulus talar när han säger: “Erkänt stor är gudaktighetens hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet...” (1 Tim. 3: 16.)VFF2 355.1

Denna sanning har hos många orsakat tvivel och otro. När Kristus kom till denna värld - Son av Gud och son av människa - blev han inte förstådd av sina samtida. Kristus ödmjukade sig själv och iklädde sig mänsklig natur, för att han skulle kunna nå det fallna släktet och resa det. Men människornas sinnen hade förmörkats genom synden, deras själsförmögenheter avtrubbades och deras uppfattningsförmåga begränsades så de kunde inte urskilja hans gudomliga karaktär i dess mänskliga dräkt. Denna brist på uppskattning från dem var ett hinder för det arbete som han önskade utföra för dem. Och för att ge kraft åt sin undervisning var han ofta tvungen att klart markera och försvara sin ställning. Genom att hänvisa till sin oförklarliga och gudomliga karaktär, försökte han leda deras sinnen in i en tankebana som skulle gagna Sanningens förvandlande kraft.VFF2 355.2

För att illustrera den gudomliga sanningen använde han bilder som de kände till från naturen. Hjärtats mark bereddes därigenom för den goda säden. Han lät sina åhörare känna att han delade deras intressen, att hans hjärta slog i takt med deras i sorg och glädje. Samtidigt såg de i honom en uppenbarelse av makt och myndighet som vida överträffade deras högst ansedda rabbiners. Kristi undervisning utmärktes Även enkelhet, värdighet och kraft som hittills varit dem okända, och deras spontana utrop var: “Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar.” (Joh. 7: 46.) Folket lyssnade till honom med glädje, men prästerna och ledarna - som själva svikit sitt förtroende att slå vakt om sanningen - hatade Kristus just för den nåd han uppenbarade, och som drog massorna från dem, då dessa hellre följde livets Ljus. Genom deras inflytande förkastade den judiska nationen Återlösaren, då de inte kunde förstå hans gudomliga natur.VFF2 355.3