Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Tungor av eld

    Tungor av eld

    När apostlarna återvände från Oljeberget till Jerusalem, betraktade folket dem och väntade sig att i deras ansikten få se uttryck av sorg, förvirring och nederlag. I stället såg de glädje och triumf. Apostlarna sörjde inte längre över grusade förhoppningar. De hade sett sin uppståndne Frälsare. Orden i hans avskedslöfte ekade ständigt i deras öron.LFT 36.2

    I lydnad för Kristi befallning avvaktade de i Jerusalem uppfyllelsen av Faderns löfte — utgjutandet av Anden. De väntade emellertid inte i sysslolöshet. Berättelsen säger att de sedan alltid “var i helgedomen och lovade Gud”. (Luk. 24:53.) De samlades också för att framlägga sina böner för Fadern i Jesu namn. De visste att de hade en representant i himmelen, en som talade för dem inför Guds tron. I högtidlig vördnad böjde de sig i bön och upprepade den försäkran de fått: “Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.” — Joh. 16:23, 24. Allt högre och högre sträckte de ut trons hand med det mäktiga argumentet: “Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss.” — Rom. 8:34.LFT 36.3

    Under det att apostlarna väntade på uppfyllelsen av löftet, ödmjukade de sig i sann ånger och bekände sin otro. De erinrade sig vad Kristus hade sagt till dem före sin död. Nu förstod de helt vad han menat. Sanningar som de hade glömt kom åter fram i deras sinnen och de upprepade dessa för varandra. De förebrådde sig själva för att de hade missförstått sin Frälsare. Liksom i en procession framträdde scen efter scen av hans sällsamma liv inför dem. De tänkte på hans rena, heliga liv. De kände att ingen kamp skulle bli för hård, inget offer för stort, om de bara kunde i sina liv vittna om älskligheten i Kristi väsens egenskaper. Om de bara på nytt kunde få återuppleva de gångna tre åren tänkte de, hur annorlunda skulle de då inte handla. Om de bara kunde få träffa sin Mästare på nytt, hur ivrigt skulle de inte sträva efter att visa honom hur djupt de älskade honom. De skulle visa hur uppriktigt de sörjde över att de någonsin orsakat honom sorg genom ord eller en handling av otro. Men de tröstades av tanken att de hade fått förlåtelse. De beslöt sig för att så långt det var möjligt skulle de gottgöra sin otro genom att frimodigt bekänna honom inför världen.LFT 37.1

    Apostlarna bad med intensiv iver om att bli beredda att söka upp människor och att i sitt dagliga umgänge med dem kunna samtala på ett sätt som skulle leda dem till Kristus. De undanröjde alla skiljaktigheter, all önskan att vara bland de främsta och slöt sig samman i kristen gemenskap. De sökte sig närmare och närmare Gud. Under det att de gjorde detta insåg de vilken förmån de hade som fick umgås så nära med Kristus. Sorg fyllde deras sinnen, då de tänkte på hur många gånger de hade orsakat honom sorg, då de inte kunde fatta den undervisning som han till deras bästa hade försökt meddela dem. Dessa dagar av beredelse var dagar av djup självrannsakan. Apostlarna kände sitt andliga behov. De ropade till Gud om den heliga smörjelse som skulle göra dem lämpliga att arbeta för människors frälsning. De bad inte enbart om välsignelse för sig själva. De kände också starkt sitt ansvar för att rädda människor. De insåg att evangelium skulle förkunnas för världen. De gjorde därför anspråk på den kraft som Kristus hade utlovat.LFT 37.2

    Under den patriarkaliska tiden hade den helige Andes inflytande uppenbarats på ett markant sätt, men aldrig i sin fullhet. Nu uppsände apostlarna, såsom Frälsaren hade sagt dem, sina bönder om denna gåva. I himmelen vädjade Kristus för dem. Han gjorde anspråk på Anden, så att han skulle kunna utgjuta den över sitt folk.LFT 38.1

    När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra. Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto.LFT 38.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents