Kristenlivets alla dygder

Han som sänder ut evangelii budbärare som sina sändebud, blir vanärad, när det bland lyssnarna visar sig en så stark knytning till någon favoritförkunnare att det uppstår en ovillighet att ta emot någon annan lärares undervisning. Herren sänder inte alltid den hjälp till sitt folk som de skulle välja utan den som de behöver. Människor är nämligen kortsynta. De kan inte själva urskilja vad som är till deras högsta bästa. Det är sällan som en förkunnare har alla de kvalifikationer som är nödvändiga för att fullkomna en församling ifråga om alla kristendomens dygder. Därför sänder Gud ofta till dem andra förkunnare, vilka var och en äger några kvalifikationer som de andra saknar.LFT 260.1

Församlingen skulle tacksamt ta emot dessa Kristi budbärare på samma sätt som de skulle ta emot Mästaren själv. De skulle försöka få all möjlig nytta av den undervisning som var och en av dessa förkunnare kan ge dem från Bibeln. Den undervisning som dessa Guds förkunnare förmedlar till dem, skall tas emot och uppskattas i ödmjukhet, men ingen förkunnare skall göras till en idol.LFT 260.2

Det är genom Kristi nåd som Guds förkunnare blir ljusets och välsignelsens budbärare. Då de genom uppriktig, uthållig bön blir uppfyllda av den helige Ande, kommer de att gå ut med en ivrig önskan att rädda människor. Deras sinnen fylls med iver att vinna nya segrar för evangelium. De kommer att få se frukt av sitt arbete. Om de bestämt vägrar att bygga på mänsklig visdom eller att upphöja sig själva, kommer de att kunna utföra ett arbete som skall kunna bestå mot Satans angrepp. Många kommer att vända sig från mörkret till ljuset. Många församlingar kommer att upprättas. Människor kommer att bli omvända, inte till de mänskliga förmedlarna utan till Kristus. Det egna jaget kommer att hållas i bakgrunden och endast Jesus, mannen från Golgata, kommer att framträda.LFT 260.3

De som nu arbetar för Kristi sak kan uppenbara samma framstående egenskaper som visade sig hos dem som under den apostoliska tiden förkunnade evangelium. Gud är lika villig att ge kraft till sina budbärare idag, som han var att ge kraft åt Paulus och Apollos, åt Silas och Timoteus, åt Petrus, Jakob och Johannes.LFT 261.1

På apostlarnas tid fanns det några vilseledda, som sade sig tro på Kristus, men som vägrade att visa respekt för hans utsända. De förklarade att de inte följde några mänskliga lärare. De hade undervisats direkt av Kristus, utan hjälp av någon evangelii förkunnare. De sade sig vara oberoende och ovilliga att underordna sig församlingen. Sådana människor befann sig i allvarlig fara att bli bedragna.LFT 261.2

Gud har i sin församling människor med olika gåvor som han har utsett att hjälpa till, så att Anden genom de mångas förenade gåvor skall kunna uppnå det önskade resultatet. Människor som handlar i överensstämmelse med sina egna utpräglade karaktärsdrag, som vägrar att samarbeta med andra som har lång erfarenhet i arbetet för Gud, kommer att bli förblindade av sin självöverskattning, så att de inte längre kan skilja mellan det falska och det äkta. Det är inte förståndigt att välja sådana människor till ledare i församlingen. De skulle komma att följa sitt eget omdöme och sina egna planer, utan att ta hänsyn till sina medkristnas råd. Det är lätt för fienden att arbeta genom sådana som, fastän de själva behöver hjälp för varje steg, ändå tar på sig uppgiften att leda människor i sin egen kraft utan att ha lärt sig ödmjukhet av Kristus.LFT 261.3

Tillfälliga impulser är inte någon säker vägledare för vårt satt att handla. Fienden förleder ofta människor att tro att det är Gud som leder dem, när det i själva verket är så att de endast följer mänskliga hugskott. Men om vi omsorgsfullt iakttar och söker råd hos våra medtroende skall vi förstå vad som är Herrens vilja. Löftet är ju: “Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg.” — Ps. 25:9.LFT 262.1