Efesiernas Diana
Efesiernas Diana
Under mer än tre år var Efesus centrum för Paulus’ arbete. En blomstrande församling hade grundats här. Från denna stad spreds evangelium över hela provinsen Asien bland både judar och icke-judar.LFT 274.1
Aposteln hade under någon tid funderat över ytterligare en missionsresa. Han “bestämde sig. . . genom Andens tillskyndelse att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade: ‘Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom’.” I överensstämmelse med denna plan “sände han då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, åstad till Macedonien”. Han kände emellertid att arbetet i Efesus alltjämt krävde hans närvaro. Därför beslöt han att stanna kvar där till efter pingsten. Snart inträffade emellertid en händelse som påskyndade hans avresa.LFT 274.2
En gång om året hölls särskilda festligheter i Efesus för att hedra gudinnan Diana. Till dessa fester kom ett stort antal människor från alla delar av provinsen. Under hela denna period hölls fester som utmärkte sig för stor prakt och storslagenhet.LFT 274.3
Denna galasäsong var en påfrestande tid för alla dem som nyss hade kommit till tro. Den grupp av troende som samlades i Tyrannus’ skola utgjorde ett skärande missljud i den festliga kören. De utsattes därför för förlöjligande klander och förolämpningar. Paulus’ arbete hade varit ett hårt slag för den hedniska gudstjänsten. Följden hade blivit att den nationella högtiden inte längre fick så många besökare som vanligt. Tillbedjarnas entusiasm hade också kraftigt avtagit. Inflytandet av Paulus’ undervisning sträckte sig betydligt längre än enbart till dem som hade blivit omvända till kristendomen. Många som inte öppet bekände sig till den nya läran, hade dock blivit så upplysta att de hade förlorat allt förtroende för sina hedniska gudar.LFT 274.4
Det fanns också en annan orsak till missnöje. En omfattande och vinstgivande industri hade växt upp i Efesus där man tillverkade och sålde små Diana-tempel och små bilder av Diana. De som hade satsat pengar på denna industri fann att deras vinster blev mindre. Alla var överens om att denna ovälkomna förändring berodde på Paulus’ arbete.LFT 275.1
En guldsmed, Demetrius, som tillverkade Diana-tempel av silver, kallade tillsammans sina yrkeskolleger och sade: “‘I män, I veten, att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I, att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger, att de gudar, som göras med människohänder icke äro gudar. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudarna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende. När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: ‘Stor är efesiernas Diana!’”LFT 275.2
En rapport om detta tal spreds snabbt. “Hela staden kom i rörelse.” Man började söka efter Paulus, men man kunde inte finna honom. Hans medkristna, som fått en aning om fara, hade snabbt fört honom ut ur staden. Guds änglar hade sänts för att skydda aposteln. Tiden var ännu inte inne att han skulle dö som martyr.LFT 275.3
Då de inte kunde finna föremålet för sin vrede grep pöbeln “Gajus och Aristarkus, två macedonier, som voro Paulus’ följeslagare”. Med dessa “stormade alla på en gång till skådebanan”.LFT 276.1
Paulus’ gömställe var inte långt borta. Han fick snart veta vilken fara hans älskade medtroende befann sig i. Utan att fråga efter sin egen säkerhet ville han genast ge sig iväg till teatern för att tala till pöbeln. Men “lärjungarna tillstadde honom det icke”. Gajus och Aristarkus var inte det byte som folket sökte. Man trodde inte heller att de var utsatta för någon större fara. Men om man skulle ha fått se apostelns bleka, bekymrade ansikte, skulle det omedelbart ha väckt de värsta passioner till liv hos pöbeln. Det skulle inte längre ha stått i mänsklig makt att rädda hans liv.LFT 276.2
Paulus var alltjämt angelägen om att få försvara sanningen inför folkskarorna. Ett budskap från skådeplatsen lugnade honom emellertid till slut. “Några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom, att han icke skulle giva sig in på skådebanan.”LFT 276.3
Tumultet i amfiteatern ökade emellertid hela tiden. “De skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var upprörd, och de flesta visste icke, varför de hade kommit tillsammans.” Förhållandet att Paulus och några av hans medarbetare var av judisk släkt gjorde judarna angelägna om att klart visa, att de inte sympatiserade med honom och hans verksamhet. De förde därför fram en av sina egna för att förklara saken för folket. Den talare som valdes var Alexander, en av hantverkarna, en kopparsmed som Paulus senare hänvisar till som en man som gjort stor skada. (2 Tim. 4:14.) Alexander var en man med avsevärd begåvning. Han satte nu in hela sin kraft på att rikta folkets vrede enbart mot Paulus och hans medarbetare. Men folkhopen, som såg att Alexander var jude, kastade honom åt sidan och började “ropa, alla med en mun, och skriade under ett par timmars tid: ‘Stor är efesiernas Diana!’”LFT 276.4