Den som menar sig stå. . .

Aposteln varnade de troende i Korint: “Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” Om de blev skrytsamma och övermodiga och försummade att vaka och bedja, skulle de falla i svåra synder som skulle dra över dem Guds vrede. Men Paulus ville inte att de skulle duka under för missmod och förtvivlan. Därför försäkrade han dem: “Gud är trofast; han skall icke tillstädja, att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen härda ut i den.”LFT 297.1

Paulus vädjade till sina medkristna att de skulle fråga sig själva vilket inflytande deras ord och handlingar kunde utöva på andra. De skulle inte göra någonting, hur oskyldigt det i och för sig själv skulle vara, som kunde ge sken av att de godkände avguderi eller som kunde bli till anstöt för dem som var svaga i tron. “Alltså, vare sig I äten eller dricken eller vadhelst annat I gören, så gören allt till Guds ära. Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar eller för greker eller för Guds församling.”LFT 297.2

Apostelns varnande ord till församlingen i Korint är tillämpliga i alla tider och framför allt värda att uppmärksammas i våra dagar. Med avguderi menade han inte bara tillbedjan av avgudar. Han avsåg också tillfredsställandet av det egna jaget, kärlek till ett behagligt liv och eftergifter för benägenheter och drifter. Att enbart bekänna att man tror på Kristus och visar en skrytsam kännedom om den evangeliska sanningen gör inte någon människa till en Kristi efterföljare. En religion som söker tillfredsställa ögat, örat och smaken och som ger efter för själviska njutningar är inte Kristi religion.LFT 297.3

Genom en jämförelse mellan församlingen och människans kropp kunde aposteln ganska träffande belysa det nära och innerliga släktskapsförhållande som bör existera mellan medlemmarna i Kristi församling. “Ty i en och samme Ande”, skrev han, “äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många. Om foten ville säga: ‘Jag är icke hand, därför hör jag icke till kroppen’, så skulle den icke dess mindre höra till kroppen. Och om örat ville säga: ‘Jag är icke öga, därför hör jag icke till kroppen’, så skulle det icke dess mindre höra till kroppen. Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel och hållen vore öra, var funnes då lukten? Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt, som han har velat. Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva kroppen? Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock är en enda. Ögat kan icke säga till handen: ‘Jag behöver dig icke’, ej heller huvudet till fötterna: ‘Jag behöver eder icke’. . . . Men när Gud sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare delen få en så mycket större heder, så skedde detta, för att söndring icke skall uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra. Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den. Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån.”LFT 298.1