Helgat liv och rent sinne

Aposteln uppmanade galaterna att lämna de falska ledare som hade fört dem på avvägar och att återvända till den tro som hade åtföljts av så påtagliga bevis för gudomligt godkännande. De som hade försökt förmå dem att överge sin tro på evangelium var hycklare. De var inte helgade och de levde ett orent liv. Deras religion bestod i en mängd ceremonier. De trodde sig kunna vinna Guds ynnest om de iakttog dessa. De ville inte ha något evangelium som byggde på slutsatsen: “Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike.” — Joh. 3:3. De menade att en religion som byggde på en sådan lära krävde för stor uppoffring. Därför föredrog de att hålla fast vid sina villfarelser. Därigenom bedrog de både sig själva och andra.LFT 361.2

Att ersätta ett helgat liv och ett rent sinne med yttre religionsformer är alltjämt lika lockande för den icke-pånyttfödda människan som det var på den tid då dessa judiska lärare levde. Nu likaväl som då finns det falska Kristi förkunnare. Många lyssnar med iver till deras teorier. Satans utstuderade metoder har alltid varit att dra människors tankar bort ifrån hoppet om frälsning genom tro på Kristus och lydnad för Guds lag. Ärkefienden har alltid försökt anpassa sina frestelser efter de människors fördomar och benägenheter som han försöker bedra. Under den apostoliska tiden lyckades han förleda judarna till att upphöja ceremoniallagen och förkasta Kristus. I vår tid lyckas han få många kristna bekännare att tro, att de hedrar Kristus genom att förakta morallagen och hävda att dess föreskrifter saklöst kan överträdas. Det är varje Kristi förkunnares plikt att inta en fast och beslutsam attityd mot dessa som förvänder tron och att utan fruktan med Bibeln avslöja deras villfarelser.LFT 361.3

I sina försök att återvinna galaternas förtroende försvarade Paulus på ett föredömligt sätt sin ståndpunkt som en Kristi apostel. Han förklarade sig vara apostel “icke från människor, ej heller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda”. Det var inte från människor utan från himmelens högsta myndighet, som han hade fått sitt uppdrag. Och hans ämbete hade blivit erkänt av ett allmänt råd i Jerusalem efter vars beslut han hade rättat sig under hela sin verksamhet bland de icke-judiska folken.LFT 362.1

Det var inte för att upphöja sig själv utan för att upphöja Guds nåd som Paulus inför dem som förnekade hans apostlaämbete, lade fram bevis för att han betraktade sig “icke i något stycke stå tillbaka för dessa så övermåttan höga ‘apostlar’.” (2 Kor. 11: 5.) De som försökte förringa hans uppdrag och hans arbete, kämpade mot Kristus som genom Paulus uppenbarade sin nåd och kraft. Aposteln tvingades på grund av fiendens motstånd att handla med bestämdhet for att vidhålla sin ställning och auktoritet.LFT 362.2

Paulus förmanade dem som en gång hade känt Guds kraft i sina liv, att återvända till sin första kärlek till evangelii sanningar. Med argument som inte kunde motsägas, framhöll han för dem deras förmån att bli fria människor i Kristus, genom vars försonande nåd alla som helt överlämnade sig åt honom, skulle bli beklädda med hans rättfärdighet. Han hävdade att varje människa som ville bli frälst, måste tillägna sig en äkta, personlig upplevelse av det som hör Gud till.LFT 363.1

Apostelns allvarliga och uppriktiga förmaning blev inte utan resultat. Den helige Ande verkade med stor kraft. Många som hade farit vilse vände tillbaka till sin tidigare tro på evangelium och blev sedan fast rotade i den frihet, varmed Kristus hade gjort dem fria. Deras dagliga liv visade nu Andens frukter: “Kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet.” Guds namn blev förhärligat, och de kristnas antal ökade starkt i dessa trakter.LFT 363.2