Ödesdiger eftergift

Många av de judar som hade tagit emot evangelium hyste alltjämt en viss aktning för ceremoniallagen. De var därför alltför villiga att göra oförståndiga eftergifter. De hoppades därigenom kunna vinna sina landsmäns förtroende, undanröja deras fördomar och vinna dem för tron på Kristus såsom världens Återlösare. Paulus förstod att så länge så många av de ledande medlemmarna i församlingen i Jerusalem fortsatte att hysa fördomar mot honom, skulle de ständigt arbeta för att motverka hans inflytande. Han förstod att om han genom någon försvarbar eftergift skulle kunna vinna dem för sanningen, skulle ett stort hinder för evangelii framgång på andra platser undanröjas. Men Gud gav honom ingen rättighet att ge efter så mycket som de fordrade.LFT 378.1

Paulus kände alltid en ivrig önskan att arbeta i gemenskap med sina medtroende. Han var mild mot de svaga i tron. Han kände vördnad för de apostlar som hade varit med Kristus och för Jakob, Herrens broder. Han hade beslutat sig för att vara allt för alla människor så långt han nu kunde utan att ge efter på sina principer. När man tänker på allt detta kan man inte förvåna sig över att han lät sig övertalas att avvika från det fasta och bestämda sätt att handla, som han dittills hade följt. Men i stället för att vinna sitt mål att befrämja den inbördes gemenskapen påskyndade han bara den hotande krisen och de lidanden som hade förutsagts om honom. Splittring uppstod mellan honom och församlingens ledare. Församlingen berövades en av sina starkaste pelare och sorg drabbade alla troende i alla länder.LFT 378.2