Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Rannsakning i Cesarea

    Rannsakning i Cesarea

    Fem dagar efter det att Paulus hade kommit till Cesarea kom hans anklagare från Jerusalem, tillsammans med Tertullus, en vältalare som de hade anlitat som sin advokat. Rannsakningen gavs förtur. Så snart Paulus hade förts fram inför de församlade “begynte Tertullus sitt anklagelsetal”. Denne trodde att smicker skulle ha större inflytande på den romerske guvernören än en enkel framställning av sanning och rättvisa. Därför började denne förslagne advokat sitt tal med att lovorda Felix: “Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes med många tacksägelser.”LFT 392.1

    Tertullus sänkte sig här till att framföra en uppenbar lögn. Felix var till karaktären fördärvad och föraktlig. Det blev sagt om honom att han “vid utövandet av allt slags utsvävning och grymhet härskade med en konungs makt och med en slavs sinnelag”. — Tacitus, History, kap. 5, par. 9. De som lyssnade till Tertullus visste att hans smickrande ord inte var sanna, men deras önskan att få Paulus dömd var starkare än deras kärlek till sanningen.LFT 392.2

    I sitt tal anklagade Tertullus Paulus för brott som, om de hade kunnat bevisas, skulle ha gjort att han blivit dömd för högförräderi mor regeringen. “Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man”, förklarade advokaten, “som uppväcker strid bland alla judar i hela världen, och att han är en huvudman för nasaréernas parti. Han har ock försökt att oskära helgedomen.” Tertullus förklarade sedan att Lysias, översten för garnisonen i Jerusalem, med våld hade tagit Paulus från judarna, då de stod i begrepp att döma honom efter sin kyrkolag och därigenom tvingat dem att föra saken inför Felix. De framställde saken på detta sätt, för att förmå landshövdingen att överlämna Paulus åt den judiska domstolen. Alla beskyllningar bekräftades av de närvarande judarna som inte på något sätt försökte dölja sitt hat till fången.LFT 392.3

    Felix kunde emellertid genomskåda dessa judars sinnelag och karaktär. Han visste varför de smickrade honom. Han såg också att de inte hade lyckats bevisa sina anklagelser mot Paulus. Han vände sig till den anklagade och vinkade fram honom för att han själv skulle få försvara sig. Paulus slösade inga ord på smicker utan sade enkelt att han kunde försvara sig inför Felix med så mycket större frimodighet, eftersom han varit landshövding så länge, att han väl kände till judarnas seder och lagar. Han förklarade att han inte hade orsakat någon uppståndelse i Jerusalem. Inte heller hade han kränkt helgedomen. “Och varken i helgedomen eller synagogorna eller ute i staden”, sade han, “har man funnit mig tvista med någon eller ställa till folkskockning.”LFT 393.1

    Samtidigt som han bekände att han “i enlighet med ‘den vägen’ vilken de kalla en partimening” hade tillbett sina fäders Gud, försäkrade han att han alltid hade trott “allt vad som är skrivet i lagen och i profeterna”. I överensstämmelse med skrifternas klara undervisning trodde han på de dödas uppståndelse. Han förklarade vidare att den ledande principen i hans liv var att ha ett “okränkt samvete inför Gud och människor”.LFT 393.2

    På ett uppriktigt och rättframt sätt förklarade han avsikten med sitt besök i Jerusalem och omständigheterna kring hans arrestering och förhör: “Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära offer. Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något larm, av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava något att anklaga mig för. Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga, vad orätt de funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet, om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: ‘Det är för de dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här bland eder.”LFT 393.3

    Aposteln talade allvarligt och med uppenbar uppriktighet. Hans ord var mycket övertygande. Klaudius Lysias hade i sitt brev till Felix gett ett liknande omdöme ifråga om Paulus’ beteende. Felix hade dessutom själv en betydligt bättre kännedom om den judiska religionen än många förmodade. När Paulus gav en så klar framställning av alla fakta i denna sak, kunde Felix ännu bättre förstå de bevekelsegrunder som hade kommit judarna att försöka få aposteln dömd för uppvigling och förräderi. Landshövdingen ville inte tillfredsställa dem genom att orättvist döma en romersk medborgare. Inte heller ville han överlämna honom åt dem för att dödas utan en lagenlig rättegång. Felix hade emellertid inte någon högre bevekelsegrund än sina egna intressen. Han behärskades av en önskan om att bli berömd och upphöjd. Han var emellertid rädd för att förnärma judarna. Därför avhöll han sig från att skänka full rättvisa åt en man som han visste var oskyldig. Han beslöt därför att uppskjuta målet till dess Lysias kunde vara närvarande. Därför sade han: “När översten Lysias kommer hit ned, vill jag undersöka eder sak.”LFT 394.1

    Aposteln fick stanna kvar i fängelse. Felix befallde emellertid kaptenen att låta “behandla honom milt” och att “icke hindra någon av hans närmaste från att vara honom till tjänst”.LFT 395.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents