Föga fattas . . .

Djupt påverkad hade Agrippa för ett ögonblick glömt sin omgivning och värdigheten i sin ställning. Han var bara medveten om de sanningar som han hade lyssnat till och såg bara den anspråkslöse fången stå inför sig som Guds sändebud. Han svarade ofrivilligt: “Föga fattas att du övertalar mig och gör mig till kristen.”LFT 409.3

Med stort allvar svarade aposteln: “Vare sig det fattas litet eller fattas mycket, skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är”, och tillade, i det att han höjde sina av kedjor bundna händer, “dock med undantag av dessa bojor.”LFT 409.4

Festus, Agrippa och Bernice skulle med full rätt ha förtjänat att bära de bojor som aposteln bar. Alla hade begått fruktansvärda brott. Dessa brottslingar hade nu hört frälsningen erbjudas dem i Jesu namn. En av dem hade åtminstone blivit nästan övertalad att ta emot den nåd och förlåtelse som erbjöds dem. Men Agrippa avvisade den erbjudna nåden och vägrade att ta emot den korsfäste Återlösarens kors.LFT 409.5

Konungens nyfikenhet var stillad. Han reste sig och meddelade att samtalet var slut. När folket hade skingrats sade man till varandra: “Den mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.”LFT 410.1

Agrippa var jude, men han hade inte fariséernas övermodiga iver och blinda fördomar. “Denne man”, sade han till Festus, “hade väl kunnat frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.” Men hans sak hade hänvisats till denna högre domstol. Den låg nu utanför både Festus’ och Agrippas domsrätt.LFT 410.2