En källa till frälsning
Gud valde Israel för att uppenbara sitt väsens egenskaper för människorna. Han ville att de skulle bli en frälsningens källa för världen. Åt dem anförtroddes himmelens budskap, uppenbarandet av Guds vilja. Under Israels första tid hade världens nationer genom fördärvade seder förlorat kunskapen om Gud. De hade en gång känt honom, men på grund av att de “fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade”. (Rom. 1:21.) I sin barmhärtighet utplånade emellertid inte Gud dem från jorden. Hans avsikt var att ge dem ett tillfälle att åter lära känna honom genom sitt utvalda folk. Genom den undervisning som gavs genom offertjänsten skulle Kristus ha blivit upphöjd inför nationerna. Alla som ville se upp till honom skulle få leva. Kristus var grunden till hela det judiska gudstjänstsystemet. Alla bilder och symboler var en koncentrerad framställning av evangelium, i vilken alla frälsningens löften fanns inrymda.LFT 17.1
Israels folk glömde emellertid sina höga förmåner som Guds representanter. De övergav Gud och lyckades därför inte fullfölja sin heliga uppgift. De välsignelser som de tog emot förmedlades inte till världen och blev därför inte till nytta för den. Alla sina förmåner utnyttjade de enbart till sitt eget förhärligande. De avskärmade sig från världen for att undgå att frestas. De begränsningar som Gud hade föreskrivit ifråga om deras umgänge med de avgudadyrkande folken, för att hindra dem att från inrätta sig efter dessa folks seder och vanor, använde de för att bygga upp en barriär mellan sig själva och alla andra nationer. De berövade Gud den tjänst som han krävde av dem och de berövade sina medmänniskor den religiösa ledningen och ett helgat föredöme.LFT 17.2
Präster och rådsherrar blev fastlåsta i en formalistisk rutin. De lät sig nöja med en legalistisk religion. Det var omöjligt for dem att förmedla himmelens levande budskap till omvärlden. De betraktade sin egen rättfärdighet som tillräcklig och ville inte att någonting nytt skulle föras in i deras religion. Guds nåd och välvilja mot människorna godtog de inte som någonting som gällde fler än dem själva. De betraktade den som en belöning för deras egna förment goda gärningar. Den tro som är “verksam i kärlek och som renar själen” kunde inte förenas med fariséernas religion. De byggde ju sin tro på ceremonier och människors gärningar och traditioner.LFT 18.1
Om Israel hade Gud förklarat: “Jag hade ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd av alltigenom äkta art; huru har du då kunnat förvandlas för mig till vilda rankor av ett främmande vinträd?” — Jer. 2:21. “Israel var ett frodigt vinträd, som satte frukt.” — Hos. 10:1. ” Och nu, I Jerusalems Invånare och I Juda män, fällen nu eder dom mellan och min vingård. Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den? Varför bar den då vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor?LFT 18.2
Så vill jag nu kungöra för eder, vad jag skall göra med min vingård: Jag skall taga bort dess hägnad, och den skall givas till skövling; jag skall bryta ned dess mur, och den skall bliva nedtrampad. Jag skall i grund fördärva den, ingen skall skära den eller gräva däri. Den skall fyllas med tistel och törne; och molnen skall jag förbjuda att sända ned regn på den. Ty Herren Sebaots vingård, det är Israels hus; och Juda folk är hans älsklingsplantering. Men när han väntade laglydnad, då fann han lagbrott, och när han väntade rättfärdighet, fann han skriande orättfärdighet.” — Jes. 5:3-7. “De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hårdhet foren I fram mot dem.” — Hes. 34:4.LFT 18.3
De judiska ledarna betraktade sig som alltför kloka för att behöva undervisning, alltför rättfärdiga för att behöva frälsning, alltför högt uppskattade för att behöva Kristi erkännande. Frälsaren vände sig därför ifrån dem. Han överlämnade åt andra de förmåner som judarna hade avvisat och det uppdrag som de hade ringaktat. Guds härlighet måste uppenbaras och hans evangelium om frälsning förkunnas. Kristi rike måste grundas i världen. Guds frälsning måste göras känd över hela världen. Apostlarna kallades för att fullgöra det uppdrag som de judiska ledarna hade försummat att utföra.LFT 19.1