Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Det nya budet

    Det nya budet

    Efter Kristi himmelsfärd framstår Johannes som en trogen och mycket ivrig arbetare för sin Mästare. Tillsammans med de andra apostlarna gladde han sig över Andens utgjutande på pingstdagen. Med ny frimodighet och kraft fortsatte han att förkunna evangelium för folket och leda deras tankar till den Osynlige. Han var en kraftfull förkunnare. Han talade innerligt och med djup uppriktighet. På ett vältaligt sätt och med behaglig röst berättade han om vad Jesus hade sagt och gjort. Hans framställning gjorde djupt intryck på hans lyssnare. Hans framställning var enkel. Den upplyftande kraften i de sanningar som han undervisade om och den varma och innerliga iver som präglade hans framställning av evangelium, gav honom tillträde till alla samhällsklasser.LFT 511.1

    Apostelns liv överensstämde med hans undervisning. Kristi kärlek som värmde hans sinne, kom honom att arbeta ivrigt och outtröttligt för sina medmänniskor, framför andra för sina medtroende inom församlingen.LFT 511.2

    Kristus hade uppmanat de första apostlarna att älska varandra som han hade älskat dem. De skulle vittna inför världen på ett sätt som visade att Kristus som härlighetens hopp bodde inom dem. “Ett nytt bud giver jag eder”, hade han sagt, “att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.” — Joh. 13:34. Men vid det här tillfallet förstod inte apostlarna vad det egentligen innebar. Det var först efter det att de hade sett Kristi lidande, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd och fått den helige Ande på pingstdagen, som de började få en klarare uppfattning av Guds kärlek och den kärlek som de skulle visa mot varandra. Då kunde Johannes säga till sina medapostlar:LFT 511.3

    “Därav att Han gav sitt liv för oss hava vi lätt känna kärleken; så äro ock vi pliktiga att giva våra liv för bröderna.”LFT 512.1

    Då apostlarna, efter att ha fått den helige Ande, gick ut för att förkunna en levande Frälsare, var deras enda önskan att människor skulle bli frälsta. De gladde sig över den lyckokänsla som de kände, då de umgicks med de andra troende. De var milda, omtänksamma, villiga att försaka sig själva och göra vilken uppoffring som helst för evangelii skull. I sitt dagliga umgänge med varandra visade de den kärlek som Kristus hade uppmanat dem att visa mot varandra. Genom osjälviska ord och handlingar försökte de tända denna kärlek i andras sinnen.LFT 512.2

    En sådan kärlek skulle de troende alltid känna. De skulle alltid visa en villig lydnad för det nya budet. De skulle stå i så nära förening med Kristus, att de kunde förverkliga allt som han önskade av dem. Genom sitt sätt att leva skulle de upphöja sin Frälsares makt som kunde göra dem rättfärdiga genom sin rättfärdighet.LFT 512.3

    Men så småningom kunde man märka en förändring. Församlingens medlemmar började finna fel hos varandra. Då deras tankar sysslade med andras brister och en kritiserande anda smög sig in ibland dem, förlorade de Frälsaren och hans kärlek ur sikte. De började ägna allt större uppmärksamhet åt yttre former. De lade större vikt vid teori än vid ett praktiskt kristet liv. I sin iver att finna fel hos andra, förbisåg de sina egna fel. Den broderliga kärlek som Kristus hade uppmanat dem att visa mot varandra, gick förlorad. Värst av allt var, att de inte längre var medvetna om denna förlust. De insåg inte att lycka och glädje försvann alltmer ur deras liv och att de snart, genom denna brist på Guds kärlek i sina sinnen, skulle komma att leva i andligt mörker.LFT 512.4

    Johannes insåg att denna inbördes kärlek i församlingen höll på att försvinna. Därför framhöll han ständigt för de troende behovet av denna kärlek. Hans brev till församlingen är uppfyllda av denna tanke. “Mina älskade, låtom oss älska varandra”, skrev han, “ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken. Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad för oss, att Gud har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom honom. Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud så har älskat oss, då äro ock vi pliktiga att älska varandra.”LFT 513.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents