Överväldigande insikt

I detta ögonblick av himmelsk upplysning fungerade Saulus’ sinne med anmärkningsvärd snabbhet. De profetiska uttalandena i de Heliga Skrifterna blev klara och tydliga så att han förstod dem. Han förstod att profeterna förutsagt att judarna skulle förkasta Jesus, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd. Detta bevisade att han var den utlovade Messias. Stefanus’ predikan inför sin martyrdöd stod nu med all tydlighet klar för Saulus’ minne. Han insåg att martyren verkligen hade sett “Guds härlighet”, när han sade: “Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” — Apg. 7:55, 56. Prästerna hade förklarat dessa ord vara hädelse, men Saulus visste nu att de var sanna.LFT 109.1

Vilken uppenbarelse var inte allt detta för förföljaren! Nu var det för Saulus ställt utom allt tvivel att den utlovade Messias hade kommit till denna jord som Jesus av Nasaret och att han hade blivit avvisad och korsfäst av dem som han hade kommit för att frälsa. Han visste också att Frälsaren hade uppstått i triumf från graven och hade uppstigit till himmelen. I detta ögonblick av gudomlig uppenbarelse kom Saulus med skräck ihåg att Stefanus, som hade vittnat om en korsfäst och uppstånden Frälsare, hade blivit stenad med hans medgivande och att senare, genom hans medverkan, många andra värdiga Jesu efterföljare hade mött sin död genom grym förföljelse.LFT 109.2

Frälsaren hade talat till Saulus genom Stefanus, vars klara framställning inte kunde bestridas. De lärda judarna hade sett martyrens ansikte återspegla Kristi härlighets ljus. De hade sett hans ansikte som “en ängels ansikte”. (Apg. 6:15.) Han hade varit vittne till Stefanus’ medkänsla med sina fiender och att han hade förlåtit dem. Han hade också varit vittne till den tapperhet och den glada underkastelse som många hade visat, som genom hans ingripande hade blivit torterade och plågade. Han hade till och med sett några med glädje offra sina liv för sin tros skull.LFT 110.1

Allt detta hade kraftigt vädjat till Saulus. Ibland hade en nästan betvingande övertygelse trängt sig på honom att Jesus var den utlovade Messias. Vid sådana tillfällen hade han kämpat hela nätter mot denna övertygelse. Det hade alltid slutat med att han öppet bekänt sin tro att Jesus inte var Messias och att hans efterföljare var bedragna fanatiker.LFT 110.2

Nu hade Kristus talat med Saulus med sin egen röst och sagt: “‘Saul, Saul, varför förföljer du mig?’” Och frågan: “‘Vem är du, Herre?’”, hade besvarats av samma röst: “‘Jag är Jesus, den som du förföljer.’” Kristus hade därmed identifierat sig med sitt folk. I förföljelsen av Jesu efterföljare hade Saulus direkt angripit himmelens Herre. Genom falska anklagelser och vittnesmål mot dem, hade han bedrägligt anklagat och vittnat mot världens Frälsare.LFT 110.3

Det fanns i hans sinne inte något tvivel om att den som talade till honom var Jesus av Nasaret, den länge väntade Messias, Israels återlösare och tröst. Darrande och förvånad frågade han: “‘Vad skall jag göra, Herre?’ Och Herren svarade mig: ‘Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig sagt, som är dig förelagt att göra.’”LFT 110.4

När strålglansen hade försvunnit och Saulus reste sig från marken fann han, att han totalt hade förlorat sin syn. Det bländande ljuset av Kristi härlighet hade varit alltför intensivt för hans ögon. När det avlägsnades sänkte sig nattens mörker över hans ögon. Han trodde att denna blindhet var ett straff från Gud för hans grymma förföljelse av Jesu efterföljare. I fruktansvärt mörker trevade han sig fram. Med fruktan och förvåning tog hans följeslagare honom “vid handen och ledde” honom “så att” han “kom in i Damaskus”.LFT 111.1

På morgonen denna händelserika dag hade Saulus närmat sig Damaskus med en känsla av självtillfredsställelse på grund av det förtroende som hade visats honom av översteprästen. Han hade fått ett viktigt uppdrag. Han skulle befrämja den judiska religionens intressen genom att om möjligt hindra spridningen av den nya tron i Damaskus. Han hade bestämt sig för att hans uppdrag skulle genomföras med framgång. Han såg framåt med ivrig förväntan mot de händelser som han väntade sig skulle ligga framför honom.LFT 111.2

Men hur annorlunda blev inte hans förväntningar, då han verkligen kom in i staden. Slagen av blindhet, hjälplös, torterad av samvetsförebråelser och utan att veta vilka ytterligare straff som fanns i beredskap för honom, letade han reda på aposteln Judas’ hem, där han i ensamhet fick de tillfällen han behövde för eftertanke och bön.LFT 111.3

Under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller drack. Dessa dagar av själsångest föreföll honom som år. Åter och åter erinrade han sig med självförebråelse sitt deltagande i Stefanus’ martyrdöd. Med avsky tänkte han på sin skuld att tillåta sig själv att kontrolleras av prästernas och rådsherrarnas fördomar och ondska, till och med när Stefanus’ ansikte hade upplysts av himmelens strålglans. I sorg och förkrosselse erinrade han sig de många tillfällen då han hade stängt ögon och öron för de mest slående bevis och obarmhärtigt hade krävt att de som trodde på Jesus av Nasaret skulle förföljas.LFT 111.4

Dessa dagar av ingående självrannsakan och förödmjukelse tillbringade Saulus i isolerad avskildhet. De troende hade blivit varnade för avsikten med att Saulus kom till Damaskus. De fruktade nu att han skulle komma att förställa sig, för att så mycket lättare bedra dem. De höll sig därför undan och vägrade honom sin sympati. Han hade ingen önskan att söka upp de icke-omvända judarna med vilka han hade planerat att förena sig för att förfölja de troende. Han visste att de inte skulle lyssna på hans berättelse. Därmed tycktes han vara helt avstängd från all mänsklig sympati. Hans enda hopp om hjälp var hos en barmhärtig Gud. Till honom vädjade han i ödmjuk förkrosselse.LFT 112.1