Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Inga barriärer

    Frälsaren längtade efter att för sina apostlar få förklara varför han ville bryta ned “den skiljemur” som hade uppbyggts mellan Israel och de andra nationerna. Det förhöll sig nämligen så att “hedningarna i Kristus Jesus äro våra medarvingar” och” delaktiga i löftet — detta genom evangelium”. (Ef. 2:14; 3:6.) Detta avslöjades delvis vid det tillfälle, då han belönade den tro som den romerske kaptenen i Kapernaum visade, liksom då han förkunnade evangelium för invånarna i Sykar. Ännu klarare avslöjades det vid det tillfälle, då han besökte Fenicien och botade den kananeiska kvinnans dotter. Dessa händelser hjälpte apostlarna att förstå, att bland dessa, som många betraktade som ovärdiga frälsningen, fanns människor som hungrade efter evangelii ljus.LFT 22.2

    På detta sätt försökte Kristus undervisa sina apostlar om sanningen att det i Guds rike inte fanns några territoriella gränser, inga klasskillnader, ingen aristokrati. De måste gå ut till alla nationer och för dem förkunna budskapet om Frälsarens kärlek. Men det var först senare som de i all dess fullhet förstod, att Gud “har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skola bo — detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss”. (Apg. 17:26, 27.)LFT 22.3

    Bland dessa första apostlar kunde man se klara skiljaktigheter. De skulle bli världens lärare. De representerade vitt skilda karaktärstyper. För att framgångsrikt kunna utföra och befrämja det arbete, till vilket de hade kallats, behövde dessa män, som skilde sig från varandra både till karaktär och till livsvanor, bli överens i känslor, tankar och handlingar. Denna enhet var det, som Jesus ville säkerställa. Därför försökte han föra dem in i gemenskap med sig själv. Ansvaret för dem kommer till uttryck i hans bön till sin Fader: “. . . att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är i mig, och jag är i dig, också de må vara i oss;” så att “världen kan förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig”. (Joh. 17:21, 23.) Hans ständiga bön för dem var, att de skulle bli helgade genom evangelium. Han bad med tillförsikt, eftersom han visste att en allsmäktig förordning hade utfärdats, innan världen var skapad. Han visste att evangelium om riket skulle förkunnas för alla nationer för att bekräfta detta. Han visste att evangelium med stöd av den helige Andes allmakt skulle vinna seger i kampen mot det onda och att den blodstänkta fanan en dag skulle vaja triumferande över hans efterföljare.LFT 23.1

    När Jesu jordiska uppdrag närmade sig sitt slut insåg han, att han snart måste lämna sina apostlar att fortsätta arbetet utan hans personliga övervakning. Därför försökte han uppmuntra dem och bereda dem för framtiden. Han bedrog dem inte med några falska förhoppningar. Som i en öppen bok kunde han läsa vad som skulle komma. Han visste att han skulle skiljas ifrån dem och att de skulle utlämnas såsom får bland vargar. Han visste att de skulle utsättas for förföljelse. De skulle drivas ut ur synagogorna och kastas i fängelse. Han visste också att några av dem skulle lida döden, därför att de vittnade om honom som Messias. Något av detta talade han om för dem. Då han talade med dem om deras framtid, talade han öppet och bestämt, för att de under den kommande prövningen skulle komma ihåg vad han hade sagt och bli starkare i sin tro på honom som Frälsaren.LFT 23.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents