Förberedelsen

Förberedelsen

Efter sitt dop bröt Saulus, som nu kallade sig för Paulus, sin fasta och “därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i Damaskus. Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son”. Han förklarade frimodigt att Jesus av Nasaret var den länge väntade Messias, som “dog för våra synder, enligt skrifterna, . . . blev begraven, och har uppstått på tredje dagen”, och att han därefter lät sig ses av de tolv och av andra. “Allra sist”, fortsatte Paulus, “visade han sig också för mig, som är att likna vid ett ofullgånget foster.” — 1 Kor. 15:3, 4, 8. Hans argumentering från profetiorna var så övertygande och hans framställning så uppenbart åtföljd av Guds kraft, att judarna blev förvirrade och stod där svarslösa.LFT 117.1

Nyheten om Paulus’ omvändelse hade kommit som en stor överraskning för judarna. Han hade rest till Damaskus “med fullmakt och uppdrag från översteprästerna” (Apg. 26:12) för att uppsöka och förfölja de kristna. Nu predikade han evangelium om en korsfäst och uppstånden Frälsare och styrkte dem som redan var evangelii efterföljare. Han fortsatte att föra nya omvända in i den tro som han en gång så bittert hade motarbetat.LFT 117.2

Paulus hade tidigare varit känd som en ivrig försvarare av judendomen och en outtröttlig förföljare av Jesu efterföljare. Han var modig, rättrådig och uthållig. Hans begåvning och utbildning kunde ha gjort det möjligt för honom att tjäna i praktiskt taget vilken ställning som helst. Han kunde diskutera med osedvanlig klarhet. Genom sin bitande sarkasm kunde han ställa en opponent i ett inte avundsvärt ljus. Och nu såg judarna att denne unge man, som var så ovanligt lovande, hade förenat sig med dessa som han tidigare hade förföljt. Nu förkunnade han utan fruktan Jesu namn.LFT 117.3

En general som dödas i strid har gått förlorad för sin arme, men hans död ger inte fienden någon fördel. Men när en framstående man ansluter sig till motståndarsidan, går man inte bara miste om hans tjänster. De som han ansluter sig till, vinner dessutom en avgjord fördel. Saul från Tarsus kunde på sin väg till Damaskus ytterst lätt ha slagits ned död av Kristus och mycken kraft skulle ha gått förlorad för förföljarna. Men i sin försyn sparade Gud inte bara Paulus’ liv, utan omvände honom och överförde därigenom en förkämpe från fiendens sida över på Kristi sida. Paulus var en vältalare och kraftfull kritiker. Han ägde med sina fasta syften och sitt oförfärade mod de kvalifikationer som behövdes i den unga församlingen.LFT 118.1

Då Paulus predikade Kristus i Damaskus, blev alla de som hörde honom, förvånade och sade: “Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle föra sådana människor bundna till översteprästerna?” Paulus förklarade att hans övergång till en annan tro inte hade inspirerats av någon impuls eller fanatism utan var resultatet av överväldigande bevis. I sin framställning av evangelium förklarade han de profetior som hade samband med Kristi första ankomst. Han visade på ett fullt bindande sätt, att dessa profetior hade blivit bokstavligen uppfyllda i Jesus av Nasaret. Grunden för hans tro var det tillförlitliga, profetiska budskapet.LFT 118.2

Paulus fortsatte att vädja till sina förvånade lyssnare att, “omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen”. (Apg. 26:20.) Han “uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarslösa, i det att han bevisade att Jesus var Messias”. Men många förhärdade sig emellertid och vägrade att godta hans budskap. Snart vändes deras förvåning över hans omvändelse till ett intensivt hat, liknande det som de hade visat mot Jesus.LFT 119.1