Guds medarbetare

Gud är inte beroende av människan för att underhålla sitt verk. Han kunde ha sänt medel från himmelen för att fylla sin skattkammare, om han i sin försyn hade sett att detta skulle ha varit det bästa sättet för människan. Han kunde ha tänkt ut sätt varigenom änglarna skulle ha sänts att förkunna sanningen för världen, utan det mänskliga redskapet. Han kunde ha skrivit sanningen på himlarna och låtit dem i levande bokstäver förkunna för världen hans fordringar. Gud är inte beroende av människans guld och silver. Han säger: “Mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen. .. Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens hets med allt vad därpå är.” (Ps, 50: 10, 12.) Vilka behov det än må finnas för våra sändebud när det gäller att leda Guds verk framåt, har han med avsikt ordnat allt för vått bästa. Han har ärat oss genom att göra oss till sina medarbetare. Han har föreskrivit det nödvändigt för människor att samarbeta med honom, för att de fortsättningsvis skulle öva sig i att göta gott.VFF1 401.2

Gud har i sin visa försyn låtit de fattiga finnas ibland oss, på det att vi, då vi ser de olika formerna av brist och lidande i världen, skulle prövas och ledas in i en sådan situation att vi kunde utveckla en kristen kataktär. Han hat låtit de fattiga finnas ibland oss för att vi skall lära oss kristen sympati och kädek.VFF1 402.1

Syndare som försmäktat av brist på kunskap, kommer att lämnas i mörket och okunnighet om inte människor get dem sanningens ljus. Gud sänder inte änglar från himmelen fÖt att göra det arbete, som han har gett människan att utföra. Han har gett alla en uppgift, just för att han skall pröva dem och låta dem uppenbara sin sanna karaktär. Kristus låter de fattiga finnas ibland oss som sina representanter. “Jag var hungrig”, säger han, “och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka.” (Matt. 25:42.) Kristus identifierar sig själv med den lidande mänskligheten genom de personer som lider. Han gör deras behov till sitt eget och tar deras nöd till sitt eget bröst.VFF1 402.2

Den fördärvade världens moraliska mörker vädjar till kristna människor att göra personliga ansträngningar, att ge av sina medel och sitt inflytande, för att de skall bli lika hans avbild, han som hade eviga rikedomar, men ändå för vår skull blev fattig. Guds Ande kan inte förbli hos sådana till vilka han sänt sanningens budskap men som nästan måste tvingas innan de känner sin plikt att vara Kristi medarbetare. Aposteln inskärper givandets plikt utifrån högre motiv än bara mänskliga sympatier, därför att känslorna berörts. Han inskärper principen att vi skulle arbeta osjälviskt med blicken riktad på att förhärliga Gud.VFF1 402.3

Bibeln begär av de kristna, att de skall träda in i en plan för aktiv godhet som ständigt övar dem i att intressera sig för sina medmänniskors frälsning. Den moraliska lagen inskärper helighållandet av sabbaten, vilken inte var en börda, utom när lagen överträddes och människor dömdes till det straff som överträdelsen fordrade. Tiondesystemet var ingen börda för dem som inte avvek från planen. Det system som gavs till hebréerna har inte ersatts eller avskaffats av honom som är dess upphovsman, I stället för att ha satts ur funktion, skulle det genomföras mera fullständigt och utvidgas, liksom frälsningen enbart genom Kristus ännu mera fullkomligt skulle föras fram i ljuset i den kristna tidsåldern.VFF1 403.1

Jesus tillkännagav för den lagkloke, att villkoren för honom att få evigt liv var att han i sitt liv skulle genomföra de särskilda fordringar som lagen hade, vilka bestod i att älska Gud av hela sitt hjärta, all sin själ, allt sitt förstånd och av all sin kraft och sin nästa såsom sig själv. När det förebildliga offersystemet upphörde vid Kristi död, stod den ursprungliga lagen oförändrad, den som hade ingraverats på stentavlorna, därför att den framhåller fordringar på människan under alla tider. I den kristna tidsåldern har människans plikter inte begränsats, utan blivit mera klarlagda och enkelt uttryckta.VFF1 403.2

Eftersom evangeliet skulle nå längre och spridas ännu mer, fordrades större satsning för att underhålla striden efter Kristi död, och detta gjorde lagen om givandet till en ännu mera pockande nödvändighet än under den hebreiska förvaltningen. Nu fordrar Gud, inte mindre, men större gåvor än under någon annan period i vår världs historia. Den princip som Kristus lade fram är att gåvorna och offren skulle vara i proportion till det ljus och de välsignelser vi fått njuta av. Han har sagt: “Var och en, åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt, och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera.” (Luk. 12:48.)VFF1 403.3

De första lärjungarna besvarade den kristna tidsålderns välsignelser genom godhetens och kärlekens gärningar. Utgjutelsen av Guds Ande efter att Kristus hade lämnat sina lärjungar och uppfarit till himmelen ledde till självförnekelse och självuppoffring för andras frälsning. När de heliga i Jerusalem var i nöd, skrev Paulus till de hednakristna när det gällde godhetens gärningar och sade: “Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek, som av eder har blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder i detta kärleksverk.” (2 Kor. 8: 7.) Här ställs kärleksgärningar vid sidan av tro, kärlek och kristet nit. De som tror att de kan vara goda kristna och stänga till sina öron och hjärtan för Guds kallelse till frikostigt givande, lever i en fruktansvärd förvillelse. Det finns sådana, som bekänner sig älska sanningen, och så långt som det gäller ord, har intresse av att se sanningen spridas, men som inte gör något får dess spridning. Sådana människors tro är död, därför att den inte fullkomnas genom gärningar. Herren har aldrig gjort ett sådant misstag som att omvända en människa och lämna henne under girighetens makt.VFF1 404.1