Den enade församlingens vittnesbörd

Om världen ser en fullkomlig harmoni råda i Guds församling, kommer detta att vara ett kraftigt vittnesbörd till förmån för den kristna religionen. Oenighet, olyckliga meningsskiljaktigheter och små församlingsrättegångar vanärar vår Återlösare. Allt detta kan undvikas om jaget överlåts åt Gud och Jesu efterföljare lyder församlingens röst. Otron hävdar att personlig frihet ökar vårt värde, och att det är en svaghet att ge avkall på sina egna idéer om vad som är rätt och passande till förmån för församlingens åsikt, men att ge efter för sådana känslor och synpunkter är farligt och kommer endast att leda till anarki och förvirring. Kristus såg att enhet och kristen gemenskap var nödvändiga för Guds sak, och därför anbefallde han sina lärjungar att vara ett. Och kristendomens historia från den tiden intill nu visar bestämt att endast enighet ger styrka. Låt människans personliga omdöme underordnas församlingens auktoritet.VFF1 484.1

Apostlarna kände nödvändigheten av sträng enhet och arbetade ivrigt för att nå detta mål. Paulus uppfordrade sina bröder med dessa ord: “Jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn att alla vara eniga i edert tal och att icke låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och--samma tänkesätt.” (1 Kor. 1: 10.) Han skrev också till bröderna i Filippi: “Om nu förmaning i Kristus. om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fast hellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes, som Kristus Jesus var.” (Fil. 2: 1-5.)VFF1 484.2

Till församlingen i Rom skrev han: “Ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse, så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader. Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom Kristus, Gud till ära, har upptagit eder.” (Rom. 15: 5-7.) “Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa. Hållen icke eder själva för kloka.” (Rom. 12: 16.)VFF1 485.1

Petrus skrev till de kringspridda församlingarna: “Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot bröderna, barmhärtiga, ödmjuka. Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen få välsignelse till arvedel.” (1 Petr. 3: 8, 9.)VFF1 485.2

Och i sitt brev till korintierna skriver Paulus: “För övrigt, mina bröder, varen glada, låten fullkomna eder, låten förmana eder, varen ens tillsinnes, hållen frid; då skall kärlekens och fridens Gud vara med eder.” (2 Kor. 13: 11.)VFF1 485.3

Så långt som möjligt, bör du leva i harmoni med dina bröder och systrar. Överlämna dig till Gud och upphör med din barskhet och din benägenhet att finna fel. Uppge din egen inställning och låt i stället din Frälsares anda råda. Sträck upp din hand och grip i hans hand så att själva beröringen kan inspirera och styrka dig och fylla dig med de dyrbara egenskaper som hans ojämförliga karaktär har. Öppna ditt hjärta för hans kärlek och låt hans kraft förvandla dig och hans nåd bli din kraft. Då kommer du att kunna utöva ett mäktigt inflytande för det goda. Din moraliska kraft kommer att vara tillräcklig för att möta det svåraste karaktärsprov. Din integritet kommer att vara ren och helgad. Då kommer ditt ljus att bryta fram såsom en morgonrodnad. (Band 4, sid. 63, 1876.)VFF1 485.4

Kristi religion fordrar inte att vi skall förlora vår karaktärs identitet, utan att vi till en viss grad anpassar oss till andras känslor och vägar. Många människor kan föras samman till en religiös trosenhet, även om deras åsikter, vanor och smak i vardagliga saker inte överensstämmer, men om Kristi kärlek glöder i deras hjärtan, och de ser fram emot samma himmelska hem, kan de ha en ljuvlig och intellektuell gemenskap med varandra och en enhet som är underbar. Det finns knappast tvåpersoner vars erfarenheter är lika i varje detalj. Det som är en påfrestning för den ene kanske inte alls är det för den andre, och därför borde våra hjärtan alltid vara öppna för vänlig sympati och vara värmda av den kärlek som Jesus hade för sina bröder. (Band 4, sid. 65, 66, 1876.)VFF1 486.1