Kraften i Kristi blod *

Israels barn hade i forntiden fått befallning att frambära ett offer som avsåg att rena hela församlingen från ceremoniell orenhet. Det offer som i detta fall påbjöds var en röd kviga och representerade det fullkomligare offret ‘Som skulle friköpa dem från syndens orenhet. Detta var ett enstaka offer till rening för alla som av nödvändighet eller oavsiktligt hade rört vid någon död. Alla som på olika sätt kom i beröring med döden ansågs ceremoniell orena. Detta skulle hos hebréerna kraftigt inpränta det faktum att döden kom som ett resultat. av synd och därför är syndens representant. Denna enda kviga, denna enda ark, denna enda kopparonn, pekar eftertryckligt mot ett enda stort offer, Kristi offer.VFF1 519.1

Denna kviga måste vara röd, den färg som var blodets symbol. Den fick inte ha någon Häck eller något lyte, och den fick inte heller ha burit något ok. Här finner vi återigen en förebild på Kristus. Guds Son kom frivilligt för att utföra försoningens verk. Det vilade inget förpliktelsens ok på honom, ty han var oberoende och stod över all lag. Anglarna var, såsom Guds upplysta budbärare, :dla under förpliktelsens ok. Inget personligt offer från deras sida kunde försona den fallna människans skuld. Kristus allena var fri från lagens krav och kunde åta sig den syndfulla människans återlösning. Han hade makt att ge sitt liv och att ta det igen. “Han som var till i Gudsskepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte.” (Fil. 2:6.)VFF1 519.2

Ändå älskade detta härliga väsen de beklagansvärda syndarna och påtog sig en tjänares skepnad, för att han skulle lida och dö i människans ställe. Jesus kunde ha förblivit vid sin Faders högra sida, och burit sin kungliga krona och konungsliga klädnad. Men han valde att utbyta all rikedom, ära och himmelens härlighet mot mänsklighetens fattigdom, och sin höga ansvarsställning mot Getsemanes ångest och Golgatas förödmjukelse och ångest. Han blev en smärtornas man och förtrogen med krankhet, för att genom ‘sitt lidande och sin blodsutgjutelse rena och återlösa en skyldig värld. “Se, jag kommen” var det glada utropet, “att göra din vilja, min Gud, är min lust.” (Ps. 40:8, 9.)VFF1 519.3

Offerkvigan leddes utanför lägret och dödades på det mest rituella sätt. På samma sätt led Kristus utanför Jerusalems murar, för Golgata låg utanför stadsmuren. Detta var för att visa att Kristus dog inte endast för hebréerna, utan för hela människosläktet. Han förkunnar för en fallen värld att han hade kommit för att bli deras Återlösare och uppmanar dem att ta emot den frälsning han erbjuder dem. Efter att kvigan hade dödats efter stränga rituella regler, tog prästen, iförd rena, vita kläder, något av det blod ‘som flöt ut ifrån offerdjurets kropp i sina händer och stänkte det mot templet sju gånger. “Eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus, så låtom oss med uppriktiga hjärtan ‘gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete och till kroppen tvagna med rent vatten.” (Hebr. 10: 21, 22.)VFF1 520.1

Kvigans kropp brändes till aska, vilket betecknar ett helt och fullständigt offer. Askan samlades ‘sedan samman även person, som inte var besmittad av beröring av någon död, och förvarades i ett kärl som innehöll vatten från en rinnande ström. Denna rena och ceremoniellt felfria person tog sedan ett stycke cederträ med ett scharlakansrött tygstycke och ett knippe isop och stänkte av kärlets innehåll på tältet och det församlade folket. För noggrannhetens skull upprepades denna ceremoni flera gånger och utfördes som en rening från synd.VFF1 520.2

Sedan Kristus hade utgjutit sitt dyrbara blod träder han i sin egen fläckfria rättfärdighet in i det heliga för att rena templet. Och där införs den purpurröda strömmen i tjänsten att försona Gud med människan. En del ser kanske dödandet av kvigan som en meningslös ceremoni, men den gjordes på Guds befallning och har ‘en djup betydelse som inte förlorat sin tillämpning i vår egen tid.VFF1 521.1

Prästen använde ceder och isop, som han doppade i det renande vattnet och stänkte på den orene. Detta symboliserade Kristi blod, som utgöts för att rena oss från andlig orenhet. Den upprepade stänkningen illustrerade det noggranna verk som måste utföras för den ångrande syndaren. Allt vad han har måste helgas. Inte endast hans själ bör renas och luttras utan han bör ‘sträva efter att hans familj, hans hemförhållanden, hans egendom och allt vad han äger helgas åt Gud.VFF1 521.2

Sedan tältet hade bestänkts med isop skrev man över deras dörrar som blivit renade: “Jag är inte min egen, Herre, jag är din.” Så borde det vara med dem som bekänner sig vara renade genom Kristi blod. Gud är inte mindre noggrann nu än han var under forntidens dagar. Psalmisten refererar i sin bön till denna symboliska ceremoni när han säger: “Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig ande.” (Ps. 51:9, 12.)VFF1 521.3

Kristi blod är verksamt,. men det behöver ständigt användas. Gud vill inte endast, att hans tjänare skall använda de medel som han har anförtrott dem, till hans ära, utan han vill att de skall helga sig själva åt hans verk. Om ni, mina bröder, har blivit själviska och från Herren undanhållit det som ni med glädje skulle ge till hans tjänst, så behöver ni grundligt bli bestänkta med hans blod så att ni helgar er och allt vad ni äger åt Gud.VFF1 521.4