Jakobs erfarenhet

Jakob gjorde ett löfte och sade: om Gud är med mig och bevarar mig under den resa ,som jag nu är stadd på och giver mig bröd till att äta och kläder till att kläda mig med, så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall Herren vara min Gud; och denna sten, som jag har rest till en stod, skall bliva ett Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig tionde!” (1 Mos. 28:20-22.) De omständigheter som tvingade Jakob att ge ett löfte till Herren var mycket lika dem som tvingar människor i vår tid att ge löften till Herren. Han hade genom en syndig handling fått de välsignelser som han visste hade lovats honom genom Guds säkra ord. Genom att göra detta visade han stor brist på tro på Guds makt att genomföra sina avsikter, hur omöjligt det för stunden än tycktes se ut. I stället för att vinna den ställning han eftertraktade, blev han tvungen att fly för sitt liv undan Esaus vrede. Med endast sin stav i handen måste han vandra hundratals kilometer genom obebott land. Hans mod var borta, och hans inre var fyllt med samvetskval och blygsel, och han försökte undvika människor, för annars kunde han spåras upp av sin vreda broder. Han hade inte Guds frid som tröstade honom, ty han förföljdes av tanken att han hade gjort sig oförtjänt av gudomligt beskydd.VFF1 586.3

Andra dagens vandring närmade sig sitt slut. Han är trött, hungrig och hemlös och han känner sig övergiven av Gud. Han vet att han har dragit detta över sig på grund av sitt felaktiga val. Förtvivlans mörka moln omsluter honom och han känner att han är en utstött människa. Hans hjärta är fyllt med en obeskrivlig rädsla och han vågar knappast bedja. Men han är så fullständigt ensam och han känner som aldrig förr behov av Guds beskydd. Han gråter och bekänner sin synd inför Gud och anropar honom om ett bevis på att han inte är fullständigt övergiven av honom. Men hans oroade sinne finner ingen vila. Han har förlorat all tilltro till sig själv, och han fruktar att hans fäders Gud har förkastat honom. Men i sin nåd, förbarmar sig Gud över den ensamma, bedrövade mannen, som söker efter en sten att vila sitt trötta huvud på, och har endast himmelens valv till täcke.VFF1 587.1

I en syn den natten ser han en mystisk stege. Dess nedre ända vilar på jorden och dess övre del når ovan stjärnevärlden till själva himmelen. Änglar går ned och upp på denna starkt skinande stege, och visar honom en förbindelseväg mellan jorden och himmelen. Han hör en röst, som förnyar nådens löfte och beskydd samt framtida välsignelser. När Jakob vaknade från sin dröm, sade han: “Herren är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!” (1 Mos. 28:16.) Han såg sig omkring liksom väntade han att få se de himmelska budbärarna, men det enda som mötte hans undrande, ivriga blickar var svaga konturer av jordiska föremål och himlen därovan, med dess starkt lysande stjärnor. Stegen med dess ljusa budbärare var borta, och det härliga Majestätet därovan kunde han endast se för sin inre syn.VFF1 587.2

Jakob fylldes med vördnad över nattens djupa tystnad och med det levande intrycket att han hade varit i Guds omedelbara närhet. Hans hjärta var fyllt av tacksamhet att han inte hade blivit dödad. Det blev inte någon mer sömn för honom den natten. Djup och brinnande tacksamhet, blandad med helig glädje, fyllde hans själ. “Bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen, som han hade haft till huvudgärd, och reste den till en stod och göt olja därovanpå.” (Vers 18.) Och här gav han sitt högtidliga löfte till Gud.VFF1 588.1