Ett uppvaknande till plikt

Det måste bli ett uppvaknande bland oss som ett folk när det gäller denna sak. Det finns endast få människor som känner sig anklagade av samvetet om de försummar sin plikt när det gäller välgörenhet. Bara få känner någon själsånger över att de dagligen rövar från Gud. Om en kristen avsiktligt eller omedvetet underbetalar sin granne eller vägrar att betala en ärlig skuld, kommer hans samvete, om det inte är förhärdat, att oroa honom. Han kan inte finna ro även om ingen annan än han själv känner till det. Det finns många försummade löften och obetalda förpliktelser, och ändå är det så få som bekymrar sig över sådana saker. Hur få känner pliktens överträdelser som skuld. Vi måste få en ny och djupare överbevisning i detta ämne. Samvetet måste väckas och saken få allvarlig uppmärksamhet, ty en förklaring måste ges till Gud på den yttersta dagen och hans krav måste mötas.VFF1 590.2

En kristen affärsmans ansvar, hur stort eller litet hans kapital än är, kommer att vara i exakt proportion till de gåvor han fått från Gud. Rikedomens bedrägeri har ödelagt tusentals. och tiotusentals. De rika människorna glömmer att de har gjorts till förvaltare, och att den dag snabbt närmar sig då det skall sägas till dem: “Gör räkenskap för din förvaltning.” (Luk. 16:2.) Såsom det visas i liknelsen om punden, är varje människa ansvarig för att på ett förståndigt sätt förvalta de mottagna gåvorna. Den fattiga mannen i liknelsen kände det minsta ansvaret därför att han hade fått den minsta gåvan och använde inte det pund som hade anförtrotts honom och därför kastades han ut i mörkret.VFF1 591.1

Kristus sade: “Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!”, (Mark. 10:23.) Hans lärjungar förvånade sig över hans lära. När en Herrens tjänare med framgång har arbetat med att vinna människor för Jesus Kristus, men ändå överger sin heliga kallelse för att uppnå timlig vinning, kallas han en avfälling, och han kommer att ställas ansvarig inför Gud för de pund som han använt på fel sätt. När affärsmän, jordbrukare, mekaniker, grossister, jurister etc. blir medlemmar i församlingen, blir de Guds tjänare. Även om deras pund är fullständigt olika, är deras ansvar, med hänsyn till att främja Guds verk genom personlig ansträngning och med deras medel, inte mindre än det som vilar på predikanten. Det ve som vilar över en predikant om han inte predikar evangelium, kommer lika säkert att falla på affärsmannen, om han med sina olika pund inte vill vara en Kristi medarbetare för att åstadkomma samma resultat. När detta blir klart för var och en, säger en del: “Detta är ett hårt tal.” Men inte desto mindre är det sant, även om det i handling ständigt motsägs av människor som bekänner sig vara Kristi efterföljare.VFF1 591.2