Den gudomlige och mänsklige Frälsaren

I Kristus förenades det mänskliga och det gudomliga. Hans uppgift var att försona Gud och människa, att förena det eviga med det förgängliga. Detta var det enda sätt på vilket den fallna människan kunde bli upphöjd, genom Kristi blods förtjänst, och bli delaktig av gudomlig natur. Kristus iklädde sig mänsklig natur, och det gjorde det möjligt för honom att förstå människors prövningar och sorger samt alla de frestelser som vi anfäktas av. Änglarna var obekanta med synden och kunde inte visa förståelse för människan i hennes särskilda prövningar. Kristus nedlät sig till att ta på sig människans natur och blev frestad i allt liksom vi, för att han skulle kunna forstå hur han skulle trösta alla dem som frestas.VFF1 235.1

När han var iklädd mänsklig natur kände han behov av kraft från sin Fader. Han hade utvalda platser för bön. Han älskade att ha gemenskap med sin Fader i bergens ensamhet. Genom dessa vanor styrktes han för dagens plikter och strider. Vår Frälsare identifierade sig med våra behov och svagheter i det att han blev en behövande bedjare, som natt efter natt trängde Gud nära, i det att han sökte att från sin Fader få nya förråd av kraft och så kunna gå ut till en ny dags strider, uppfriskad, förnyad och stärkt. Han är vårt föredöme i allt. Han är vår broder i våra svagheter men utan att äga våra onda böjelser. Såsom den syndfrie avskydde hans natur det onda. Han utstod själslig ångest och strid i en värld fylld av synd. Hans mänskliga natur gjorde bönen till en nödvändighet och förmån. Han fordrade allt starkare gudomlig hjälp och tröst, vilket hans Fader var redo att ge honom, som för människans skull hade .lämnat himmelens glädje och valt sitt hem i en avvisande och otacksam värld. Kristus fann tröst och glädje i sin Faders gemenskap. Här kunde han avbörda sitt hjärta de sorger som var nära att krossa honom. Han var en smärtornas man, förtrogen med lidande.VFF1 235.2