Erfarenheter och syner.

På uppmaning av kära vänner vill jag här lämna en kort skildring av mina erfarenheter och ‘syner i hopp om, att den skall bliva till tröst och uppmuntran för Guds ödmjuka, förtröstansfulla barn.ADB 15.1

Vid elva års ålder blev jag omvänd, och vid tolv års ålder blev jag döpt och förenade mig då med metodistsamfundet. Då jag var tretton år gammal, hörde jag William Miller hålla sin andra serie föredrag i Portland, Maine. Jag insåg då, att jag ej var helgad, ej redo att möta Jesus; och då det riktades en uppmaning till församlingsmedlemmarna och syndare att komma fram för att erhålla förbön, tog jag första tillfället i akt; ty jag visste, att det måste utföras ett stort verk med mig, innan jag var passande att ingå i himmelen. Min själ törstade efter full och fri frälsning, men jag visste icke, hur jag skulle erhålla den.ADB 15.2

År 1842 besökte jag regelbundet adventfolkets möten i Portland, Maine, och trodde fullt och fast, att Herren snart skulle komma. Jag hungrade och törstade efter full frälsning, efter en fullständig överensstämmelse med Guds vilja. Dag och natt kämpade jag för att komma i besittning av denna ovärderliga skatt, som ej kan köpas för all världens rikedomar. Under det jag böjde knä i bön till Gud om denna välsignelse, blev det framställt för mig såsom min plikt att följa med till bönemötet och bedja. Jag hade aldrig förr bedit offentligt, och jag drog mig undan denna plikt av fruktan för att jag skulle bliva förvirrad, om jag försökte bedja offentligt. Varje gång jag i min ensamhet närmade mig Gud i bön, trädde denna försummade plikt fram för mig, tills jag upphörde med att bedja och kom i ett melankoliskt tillstånd och till sist i djup förtvivlan.ADB 15.3

I tre veckors tid befann jag mig i detta tillstånd, utan att en enda ljusstråle genomträngde de tjocka, mörka molnen omkring mig. Jag fick då två drömmar, som bringade mig en svag glimt av ljus och hopp. Nu öppnade jag mitt hjärta för min ömma moder. Hon sade mig då, att jag ej var förtappad, och hon rådde mig att gå och tala med broder Stockman, som då predikade för adventfolket i Portland. Jag hade stort förtroende för honom, emedan han var en hängiven och avhållen Kristi tjänare. Hans ord grepo mig och gåvo mig hopp. Jag gick hem och sökte Herren på nytt samt lovade, att jag ville göra och lida vad som helst, om Jesu välbehag blott kunde vila över mig. Nämnda plikt trädde åter fram för mig. Samma afton skulle ett bönemöte hållas. Detta möte besökte jag, och då andra böjde knä för att bedja, knäböjde jag bävande tillsammans med dem. Efter att två eller tre bedit, upplät jag min mun i bön, innan jag själv riktigt visste om det, och Guds löften tedde sig nu för mig såsom lika många dyrbara pärlor, som man kunde erhålla genom att blott bedja om dem. Den börda och själsångest, som jag så länge hade känt, lämnade mig, under det jag bad, och Guds välsignelse kom över mig som den milda daggen. Jag gav Gud äran för vad jag erfor, men längtade efter mer. Jag kunde ej vara nöjd, förrän jag erhållit av Guds fullhet. Outsäglig kärlek till Jesus fyllde min själ. Den ena böljan av härlighet efter den andra kom över mig, till dess min kropp blev styv. Allt, med undantag av Jesus och härligheten, försvann för mig, och jag visste ingenting om vad som försiggick omkring mig.ADB 16.1

Detta kroppsliga och själsliga tillstånd fort for länge, och då jag åter kom till medvetande om min omgivning, tycktes allt vara förändrat. Det var som om allting log och prisade Gud och framträdde i en ny och förhärligad gestalt. Nu var jag villig att bekänna Jesus överallt. I sex månader fanns ej ett enda moln, som förmörkade mitt sinne. Min själ drack dagligen djupa drag ur frälsningens källa. Jag trodde, att de som älskade Jesus, skulle älska hans tillkommelse, och därför gick jag till klassmötet och omtalade där, vad Jesus hade gjort för mig och vilken fullhet tron på Herrens ankomst gav mig. Klassledaren avbröt mig, i det han sade: “Genom metodismen?” Men jag kunde ej giva metodismen äran, då det var Kristus och hoppet om hans snara återkomst, som gjort mig fri.ADB 17.1

De flesta av min faders familj trodde fullt och fast på Kristi återkomst, och emedan vi vittnade om denna härliga lära, blevo på en gång sju av oss uteslutna ur metodistkyrkan. På den tiden voro profetens ord övermåttan dyrbara för oss: “Edra bröder, som hata eder och stöta eder bort för mitt namns skull, de säga: ‘Må Herren förhärliga sig, så att vi få se eder glädje.’ Men de skola komma på skam” (Jes. 66: 5).ADB 18.1

Från den stunden till december 1844 erfor jag samma glädje, samma prövningar och missräkningar som mina kära vänner bland adventfolket omkring mig. Vid den tiden besökte jag en av våra trossystrar, och på morgonen böjde vi oss kring familjealtaret. Ingenting ovanligt förekom vid detta tillfälle, då endast fem kvinnor voro närvarande. Under det jag bad, kom Guds kraft över mig, såsom jag aldrig erfarit den förr. Jag blev liksom insvept i en sky av Guds härlighet och tyckte mig stiga högre och högre upp från jorden, därvid jag fick se en del av adventfolkets vandring till den heliga staden, såsom skildrat här nedan.ADB 18.2