William Millers dröm.

Jag drömde, att Gud med osynlig hand sände mig en ask omkring tio tum lång, sex tum bred och sex tum hög, konstnärligt tillverkad av ebenholz och med skickligt inlagda pärlor. Vid asken var en nyckel fastsatt. Jag tog ögonblickligen nyckeln och öppnade asken, då jag till min stora förvåning fann, att den var full av juveler, diamanter och alla slags dyrbara stenar av alla storlekar tillika med penningar av guld och silver i olika storlekar och av olika värde, vackert anbragta på sina respektive platser i asken; sålunda placerade, utsände de en glans och en härlighet, som kan jämföras endast med solens.ADB 107.1

Jag menade, att det var min plikt att ej en sam njuta av detta utomordentliga skådespel, ehuru mitt hjärta var överväldigat av glädje över innehållets glans, skönhet och värde. Jag ställde därför asken på ett bord mitt i ett rum samt utsände meddelande om, att alla, som önskade, kunde komma och se den härligaste och mest strålande syn, som människor någonsin sett här i detta livet.ADB 107.2

Folk började komma, först några få, sedan ständigt allt flera, till dess en hel skara var församlad. Då åskådarna först sågo ned i asken, förundrade de sig och ropade av glädje. Men då deras antal förökades, började några röra vid juvelerna, taga dem ut ur asken och sprida dem omkring på bordet.ADB 108.1

Jag började då tänka på, att ägaren skulle återfordra asken och juvelerna av min hand, och om jag tillät, att de bleve kringströdda, skulle jag aldrig kunna anbringa dem på deras rätta platser i asken, och jag kände, att jag aldrig skulle kunna bära detta ansvar, eftersom det skulle bliva övermåttan stort. Jag började då enträget bedja folket att ej röra vid juvelerna eller taga ut dem ur asken, men ju mera jag bad, desto mer spridde man dem - och nu tycktes man sprida dem kring hela rummet, på golvet och på varje möbel i rummet.ADB 108.2

Därnäst fick jag se, att man mellan de äkta juvelerna och mynten hade strött en otalig mängd oäkta juveler och falska mynt. Jag blev då i hög grad uppbragt över folkets otacksamhet och dåliga uppförande och tillrättavisade dem därför; men ju mera jag tillrättavisade, desto mera spridde man de oäkta juvelerna och de falska mynten bland de äkta.ADB 108.3

Detta verkade irriterande på mig, och jag började använda fysisk kraft för att driva folket ut ur rummet, men då jag fick ut en person, kommo tre andra in, medförande smuts, spånor och sand och allt slags orenlighet, till dess de hade övertäckt varenda en av de äkta juvelerna, diamanterna och mynten, som nu voro fullständigt gömda. De revo även sönder min ask och kastade den i smutsen. Jag trodde ej, att någon människa gav akt på min sorg eller min vrede. Jag blev alldeles försagd och modlös och satte mig ned och grät. Under det jag grät och sörjde över min stora förlust och mitt ansvar, kom jag att tänka på Gud och bad honom allvarligt om att sända mig hjälp.ADB 109.1

Strax gick dörren upp, och en man trädde in i rummet, under det alla de närvarande gingo ut. Mannen hade en sopkvast i sin hand, han öppnade fönstren och började sopa smutsen och orenligheten ut ur rummet.ADB 109.2

Jag ropade och bad honom upphöra därmed, då många dyrbara juveler lågo spridda i smutsen.ADB 109.3

Han sade då till mig, att jag “ej skulle frukta”, ty han skulle “taga hand om dem”. Under det han sopade bort smutsen och orenligheten, virvlades alla de oäkta juvelerna och falska mynten upp och foro ut genom fönstret som en sky, och vinden förde dem bort. Under det rådande virrvarret slöt jag ett ögonblick ögonen, och då jag åter öppnade dem, var all smuts försvunnen.ADB 109.4

De dyrbara juvelerna tillika med guld- och silvermynten lågo spridda i mängd över hela rummet.ADB 110.1

Mannen ställde därpå en ask på bordet, mycket större och vackrare än den första, och tog händerna fulla av juveler, diamanter och mynt och kastade dem i asken, till dess icke en återstod - ehuru några av diamanterna ej voro större än en knappnålsspets. Han kallade sedan på mig och bad mig “komma och se”.ADB 110.2

Jag tittade i asken, men synen bländade mina ögon. Innehållet i asken strålade med en glans tio gånger starkare än förut. Jag tänkte, att juvelerna gnidits mot sanden, då de stygga människorna kastat omkring dem och trampat på dem. Utan någon ansträngning från den mans sida, som lade dem i asken, lågo de där vackert ordnade, alla på sin rätta plats. Jag ropade av glädje, och detta rop väckte mig.ADB 110.3