Paulus besöker Jerusalem.

Efter sin omvändelse besökte Paulus Jerusalem och förkunnade där Jesus och hans nådesunder. Han berättade om sin underbara omvändelse, som hade förbittrat prästerna och hövitsmännen i den grad, att de sökt taga hans liv. För att rädda honom, uppenbarade sig då Jesus för honom i en syn, under det han bad, och sade till honom: “Skynda dig med hast bort ifrån Jerusalem, ty de skola icke här taga emot ditt vittnesbörd om mig.” Paulus svarade: “Herre, de veta själva, att det var jag, som överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem, som trodde på dig. Och när Stefanus’, ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns kläder som dödade honom.” Paulus trodde, att judarna i Jerusalem ej skulle kunna motstå hans vittnesbörd, utan skulle inse, att den stora förändring, som skett hos honom, ej kunde ha skett utan Guds kraft. Men svaret ljöd bestämdare än förut: “Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.”ADB 256.1

Under sin bortavaro från Jerusalem skrev Paulus många brev till olika platser, berättande om sina erfarenheter och avläggande kraftiga vittnesbörd. Men det var några, som sökte tillintetgöra det inflytande, dessa brev hade. De voro tvungna att erkänna, att hans brev voro innehållsrika och kraftiga, men de påstodo, att hans personliga närvaro var svag och hans tal värdelöst.ADB 256.2

Sanningen var emellertid den, att Paulus var en mycket lärd man, och hans visdom och uppträdande hänförde hans åhörare. Hans lärdom verkade tilldragande på lärda män, och många av dem trodde på Jesus. Då han stod inför konungar och stora folksamlingar, utvecklade han en vältalighet, vilken liksom förtrollade alla. Detta förbittrade prästerna och de äldste i hög grad. Paulus kunde med lätthet hänge sig åt djupsinniga betraktelser, varunder han drog folket med sig i den mest upphöjda tankeflykt, utvecklade Guds nåds djupa rikedomar och skildrade Kristi underbara kärlek till dem. Därpå kunde han åter stiga ned till det enkla och rättframma, som den enklare befolkningen kunde förstå, och på det mest intrycksfulla sätt berätta om sina erfarenheter, vilket framkallade en brinnande önskan att bliva Kristi lärjungar.ADB 257.1

Åter visade sig Herren för Paulus och uppenbarade för honom, att han skulle gå till Jerusalem och att han där skulle bliva bunden och komma att lida för hans namns skull. Fastän Paulus i längre tid var en fånge, utförde dock Herren ett särskilt verk genom honom. Apostelns bojor blevo ett medel att utbreda kunskapen om Kristus och att sålunda förhärliga Gud. I det han blev sänd från stad till stad för att förhöras, vittnade han om Jesus och om de intressanta tilldragelserna vid sin egen omvändelse inför konungar och landshövdingar, för att de skulle vara utan ursäkt med hänsyn till Jesus. Tusenden trodde på Frälsaren och fröjdade sig i hans namn. Jag såg, att Guds särskilda avsikt blev uppnådd under Paulus’ sjöresa; det var hans vilja, att skeppets besättning sålunda skulle få bevittna Guds kraft genom Paulus, att också hedningarna skulle höra Jesu namn och många bliva omvända genom apostelns undervisning och genom att se de underverk han utförde. Konungar och landshövdingar kände sig tilltalade av de tankar han framhöll, och då han med iver och i den helige Andes kraft predikade Jesus och omtalade sina intressanta erfarenheter, blevo de överbevisade om att Jesus var Guds Son. Under det några blevo förvånade, då de hörde Paulus tala, var det en, som ropade: “Föga fattas, att du övertalar mig och gör mig till kristen.” Men de flesta av dem, som hörde på, tänkte, att de senare skulle överväga, vad de hade hört. Satan använde sig av uppskovet, och då de försummade tillfället, då deras hjärtan voro uppmjukade, kom det aldrig mer tillbaka. Deras hjärtan blevo förhärdade.ADB 257.2

Jag såg, hur satan verkade, i det han först förblindade Judarnas ögon, sa att de ej kunde mottaga Jesus som sin frälsare, och därnäst ledde dem att begära hans liv på grund av avundsjuka över hans mäktiga gärningar. Satan trängde in hos en av Kristi egna anhängare och ledde denne att förråda honom i hans fienders händer, så att de skulle kunna korsfästa livets och härlighetens Herre.ADB 258.1

Efter att Jesus hade uppstått från de döda, fogade judarna synd till synd, i det de sökte dölja hans uppståndelse genom att muta den romerska vakten, för att den _kulle säga en osanning. Men Jesu uppståndelse blev i dubbel måtto bekräftad, därigenom att en skara vittnen uppstod samtidigt. Efter sin uppståndelse visade sig Jesus för lärjungarna samt för över fem hundra bröder på en gång, under det att de, som uppstodo med honom, uppenbarade sig för många och vittnade, att Jesus var uppstånden.ADB 259.1

Satan hade förlett judarna att sätta sig upp mot Gud genom att ej mottaga hans Son och genom att besudla sina händer med hans dyrbara blod. Nu hade det ingenting att betyda, hur kraftiga de bevis voro, som framlades för att Jesus var Guds Son, världens Frälsare; de hade dräpt honom och ville ej godkänna något bevis, som var till hans fördel. Liksom förhållandet var med satan efter hans fall, låg deras enda hopp och tröst i försöket att kunna övervinna Guds Son. De fortsatte därför i sin gensträvighet genom att förfölja Kristi lärjungar och döda dem. Ingenting lät så skärande i deras öron som namnet Jesus, han, som de korsfäst, och de hade beslutit att ej lyssna till något argument, som var till hans fördel. Liksom då den helige Ande genom Stefanus framhöll de starka bevisen för att Jesus var Guds Son, tillstoppade de sina öron för att ej bliva överbevisade. Satan hade Jesu dråpare i sitt våld. Genom ogudaktiga gärningar hade de överlämnat sig åt honom att vara hans lydiga tjänare, och genom dem skulle han verka för att besvära och plåga dem, som trodde på Kristus. Med judarnas hjälp verkade han för att uppegga hedningarna mot Kristus och mot hans efterföljare. Men Gud sände sina änglar att styrka lärjungarna för deras mission, så att de kunde vittna om de ting, de hade sett och hört, och till sist genom sin ståndaktighet besegla sina vittnesbörd med sitt blod.ADB 259.2

Satan fröjdade sig över att han hade judarna säkert i sin snara. Ännu fortsatte de med sitt onyttiga formväsen, sina offer och förordningar. Då Jesus hängde på korset och ropade: “Det är fullkomnat, rämnade förlåten i templet från ovan och ända ned för att beteckna, att Gud ej längre ville möta prästerna i templet och där antaga deras offer och förordningar samt även för att visa, att skiljemuren mellan judarna och hedningarna var nedbruten. Jesus hade offrat sig själv för båda, och om de ville bliva frälsta, måste båda tro på honom såsom det enda offret för synd, såsom världens Frälsare.ADB 260.1

Då krigsmännen genomborrade Jesu sida, då han hängde på korset, flöt därur två skilda strömmar, en av blod och en av vatten. Blodet skulle avtvå synderna hos dem, som ville tro på hans namn, och vattnet föreställde det levande vatten, som erhålles av Jesus och som giver den troende liv.ADB 260.2