Samma skapande kraft

Det var ingenting mindre än skapande kraft som hade återgett denna döende människa hennes hälsa. Det var samma röst som gav människan liv, då hon skapades av jordens stoft. Och samma kraft som hade gett kroppen liv, hade förvandlat sinnet. Han som vid skapelsen »sade, och det vart» och som »bjöd, och det stod där” (Ps. 33:9), hade talat liv till den som var andligt död i överträdelser och synder. Kroppens botande var ett bevis på den makt som hade förnyat sinnet. Jesus bjöd den lame mannen att stå upp och gå »för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder”.Vn 260.2

Den lame hade i Jesus funnit bot för både kropp och själ. Det andliga botandet hade följts av fysisk hälsa. Betydelsen av detta far inte förbises. Det finns idag tusentals människor som lider av fysiska sjukdomar och som i likhet med den lame längtar efter att få höra orden: »Dina synder äro dig förlåtna.” Syndens börda med dess kraftlöshet och otill-fredsställda begär utgör underlaget för deras sjukdomar. De kan inte finna någon lindring, förrän de kommer till honom som botar själen. Den frid som ingen annan än han kan ge, kommer att ge sinnet styrka och kroppen hälsa.Vn 260.3

Jesus kom för att »göra om intet djävulens gärningar». (1 Joh. 3:8.) »I det var liv”, (Joh. 1:4), och han säger: »Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog.» — Joh. 10:10. Han är »en levandegörande ande”. (1 Kor. 15:45.) Han har alltjämt samma livgivande kraft som då han på jorden botade de sjuka och sade till människorna, att deras synder hade blivet förlåtna. »Han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister.» — Ps. 103:3.Vn 261.1

Den effekt som botandet av den lame hade på folket var, som om himmelen hade öppnats och den himmelska världens härlighet hade blivit uppenbarad. Då den botade mannen gick genom folkskaran och lovade Gud för varje steg han tog och bar sin börda så lätt som en fjäder, vek folket åt sidan för att ge honom plats. De stirrade på honom med skräckfylld vördnad, i det att de stilla viskade till varandra: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.”Vn 261.2