Kapitel 2—Saligheterna

»Då öppnade han sin mun och under-
visade dem och sade: ‘Saliga äro de
som äro fattiga i anden, ty dem hör
himmelriket till.»GL 17.1

I den förvånade folkskarans öron låter dessa ord nya och främmande. Sådant tal strider mot allt som de någonsin hört de egna prästerna och rabbinerna förkunna. De finner ingenting i Jesu talesätt som smickrar deras stolthet eller som ger näring åt deras ärelystna förhoppningar. Men i den nye lärarens ord ligger en kraft, som väcker deras förundran. Den gudomliga kärlekens flöde utgår från hans väsen som doften från en blomma. Hans ord är, såsom »regnet, som faller på ängen» och såsom »en regnskur, som vattnar jorden». — Ps. 72:6. Instinktivt känner de alla, att de framför sig har en personlighet, för vilken själens alla hemligheter är uppenbara, men som likväl närmar sig sina åhörare med den största ömhet och kärlek. De är beredda att oppna sina hjärtan för honom, och när de lyssnar till hans tal, tolkar den helige Ande delvis för dem betydelsen av den lärdom, som människor i alla tidsåldrar haft behov av att få inhämta.GL 17.2

De andliga ledarna på Kristi tid ansåg sig själva vara mycket rika på gudomliga skatter. Fariséens bön: »Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor», avslöjar de känslor, som behärskade den kategori han tillhörde. Hela den judiska nationen synes ha behärskats av detta. Men bland dem som levde närmast Jesus, fanns dock några som kände sin andliga fattigdom. När Kristi gudomliga makt uppenbarades vid det stora fiskafänget, föll Petrus ner vid Frälsarens fotter och ropade: »Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa!» — Luk. 5:8. I den skara som nu samlats på bergssluttningen fanns det följaktligen också människor, som under inflytande av Kristi renhet kände sig eländiga, ömkansvärda, fattiga, blinda och nakna (Upp. 3:17), och de längtade efter den gudomliga nåd, som »har uppenbarats till frälsning för alla människor». — Tit. 2:11. I dessa sinnen tände Kristus nytt hopp, och de förstod, att Guds välsignelse vilade över dem.GL 18.1

Jesus hade räckt välsignelsens bägare till dem som ansåg sig vara så rika att de intet behövde (Upp. 3:17), men med förakt hade de vänt sig bort från den stora nådegåvan. Den som känner sig stark och anser sig vara god nog som han är och nöjd med sin situation, söker inte delaktighet i Kristi nåd och rättfärdighet. Stoltheten förkväver alla behov, och tillsluter hjärtat för Kristus och de himmelska välsignelser som han förmedlar. I ett sådant hjärta finns inte rum för Jesus. De som är rika och stora i sina egna ögon kan inte bedja i tro, och de tar inte emot Guds välsignelse. De tycker sig redan ha allt och går därför tomhänta bort. Men de som vet att de aldrig kan frälsa sig själva, eller av sig själva göra det goda, uppskattar och värderar rätt den hjälp som Kristus erbjuder. De är fattiga i anden, och därför förklarar Jesus dem saliga.GL 18.2

Den människa vars synd Kristus förlåter, gör han först ångerfull. Och de vars hjärtan påverkats av Guds Ande, inser, att det i dem själva inte finns något gott. De vet att allt de någonsin gjort är berört av självisk-het och synd. Som publikanen står de »långt borta» och vill inte ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan ropar: »Gud, misskunda dig över mig syndare.» — Luk. 18:13.GL 19.1

Men dessa är likväl saliga, ty det finns förlåtelse för de ångerfulla. Det är den he- lige Andes uppgift att överbevisa om synd. Kristus är det »Guds lamm, som borttager världens synd». Och Guds löfte står fast, att »om edra synder än äro blodröda, så kunna de bliva snövita, och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull». — Jes. 1:18. »Jag skall giva eder ett nytt hjärta. . . jag skall låta min Ande komma i edert bröst och så göra, att I vandren efter mina stadgar . . . och I skolen vara mitt folk, och jag skall vara eder Gud.» — Hes. 36: 26-28.GL 19.2

Om de som är »fattiga i anden», säger Jesus, att »dem hör himmelriket till». Men detta rike är inte, som hans åhörare på berget hoppades, ett timligt, jordiskt rike. Kristus utvecklade inför dem sin kärleks, nåds och rättfärdighets andliga rike. Det rikets baner bär Människosonens bild. Och hans undersåtar är de fattiga i anden, de saktmodiga och de som lider förföljelse för rättfärdighetens skull. Himmelriket hör dem till! Det verk har påbörjats i dem, som skall göra dem »skickliga till delaktighet i den arvslott, som de heliga hava i ljuset». — Kol. 1:12.GL 20.1

Alla som är medvetna om sin själs djupa armod, och som känner att något gott inte finns i dem själva, finner sin rättfärdighet och kraft i Jesus Kristus. Han säger: »Kom- men till mig, I alla, som arbeten och ären betungade!» — Matt. 11:28. Han erbjuder oss att få utbyta vår fattigdom mot hans nåds rikedom. Vi är inte värdiga Guds kärlek, men Kristus, vår Frälsare, är värdig, och han kan till det yttersta frälsa alla dem som kommer till honom. Vilka erfarenheter du än haft i det förflutna, hur bekymmersamma dina nuvarande omständigheter än är, så skall du, om du kommer till Jesus sådan du är — svag och hjälplös — omslutas av hans kärleks armar och iklädas hans rättfärdighets rena klädnad. Han skall framställa dig för sin Fader i sin egen karaktärs obefläckade dräkt. Han försvarar oss inför Fadern och säger: — Jag har trätt i syndarens ställe. Se inte på detta egensinniga barn! Se på mig!GL 20.2

Hur stark Satans anklagelse mot oss än må vara och vilka anspråk han än gör, så talar dock Kristi blod med större kraft.GL 21.1

»Allenast hos Herren finnes rättfärdighet och makt. . . Ja, genom Herren får all Israels släkt sin rätt, och av honom skola de berömma sig.» — Jes. 45:24, 25.GL 21.2

»Saliga äro de som sörja, ty de
skola bliva tröstade.»GL 22.1

Den sorg som framställs i de orden, är hjärtats djupa sorg över synden. Jesus säger: »Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.» — Joh. 12:32. Det är först när en människa verkligen ser Jesus upphöjd på korset, som hon får en aning om hela mänsklighetens syndfullhet. Hon förstår, att det var synden som plågade och korsfäste härlighetens Herre. Hon inser, att fastän Jesu oändliga kärlek har vilat över henne, så har hennes liv ändå kännetecknats av otacksamhet och uppror mot honom. Hon har svikit sin bäste vän och visat ifrån sig himmelens största gåva. Hon har på nytt korsfäst Guds Son; på nytt genomstungit hans hjärta. Genom syndens mörka och djupa klyfta är hon skild från Gud, och hennes förkrossade hjärta sörjer.GL 22.2

Men de som sörjer skall bli tröstade. Genom sin helige Ande uppenbarar Gud synden i oss, för att vi skall fly till Kristus och genom honom frigöras från syndens träldom och få uppleva den oändliga glädjen i att vara Guds sanna barn. I verklig botfärdighet kan vi falla ner vid korsets fot och där befrias från den syndabörda som tynger oss. Frälsa- rens ord förmedlar ett tröstande budskap till dem, som drabbats av lidande eller svår förlust. Våra sorger spirar inte upp ur jorden av sig själva. »Icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.» — Klag. 3:33.GL 22.3

När Gud tillåter att prövningar och lidanden drabbar oss, är det till »vårt verkliga gagn, för att vi skola få del av hans helighet.» — Hebr. 12:10. Den prövning som känns bitter och tung att bära, blir en källa till välsignelse när vi tar emot den i tro. De hårda slag som kan beröva oss vår jordiska glädje, förmår ändå ofta vända vår blick mot höjden. Oändligt många är de människor som aldrig skulle ha lärt känna Jesus, om inte sorg och smärta lett dem till honom.GL 23.1

De prövningar som möter oss är medel genom vilka Gud formar och renar vår karaktär. »Hammarslagen» och »slipningen» vi utsätts för, är ofta smärtsamma processer; det kan vara svårt för en själ att pressas mot Guds »slipskiva». Men på det sättet formas »stenen» och görs passande för det himmelska tempelbygget.GL 23.2

Herren hjälper alla, som förtröstar på honom. Härliga segrar skall vinnas, dyrbara lärdomar inhämtas och rika erfarenheter förvärvas av den som förtröstar på honom.GL 23.3

Vår himmelske Fader ömmar alltid för dem, som drabbats av olycka och sorg. När David »gick gråtande upp för Oljeberget med överhöljt huvud och bara fötter» (2 Sam. 15:30), visade Herren honom medlidande. David var klädd i säck och aska, och hans samvete plågade honom. Den ödmjukhet han visade vittnade om hans djupa ånger. Under tårar och förkrosselse framlade han sin situation för sin himmelske Fader. Och Herren övergav inte sin tjänare. Aldrig var David mer dyrbar i Herrens ögon, än när han i samvetsnöd flydde för att rädda sig undan de fiender som av hans egen son eggats till uppror mot honom. Herren sade: »Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag. Så gör nu bättring med all flit.» — Upp. 3:19. Kristus helar ett förkrossat hjärta och förädlar en bedrövad själ och gör den till en passande boning för sig.GL 24.1

Många av oss uppträder ofta som Jakob, då vi möter prövningar. Vi tror att det är en fiendes hand som drabbar oss, och i mörkret brottas vi blint, till dess våra krafter är uttömda. Men vi finner varken tröst eller be-frielse. När Jakob i gryningen fann, att han kämpat med förbundets ängel, kastade han sig i sin hjälplöshet gråtande i den oändliga kärlekens famn för att ta emot de välsignel- ser som hans själ längtat efter. Prövningarna är oss till nytta, och vi får inte förakta Herrens aga eller ge upp när vi fostras av honom.GL 24.2

»Ja, säll är den människa, som Gud agar. . . . Om han sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer. Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.» — Job 5:17-19. Till varje sargad själ kommer Jesus för att genomföra helbrägdagörelsens under, och ett liv i saknad, sorg och lidande blir rikt och skönt genom erfarenheten av Jesu närvaro.GL 25.1

Det är inte Herrens önskan att vi skall förbli nedtyngda av sorger, eller att vi ständigt skall gå omkring med svidande och förkrossade hjärtan. Han vill att vi skall blicka upp till honom och betrakta hans kärleksfulla anlete. Frälsaren står vid deras sida, som är så förblindade av tårar att de knappast kan urskilja honom. Han längtar efter att få fatta deras hand och få dem att se upp till honom i barnslig tro och förtröstan och tillåta honom att leda dem.GL 25.2

Hans hjärta är öppet för våra sorger och prövningar. Han har älskat oss med en evig kärlek, och med gudomlig ömhet har han visat oss sin omsorg. Vi kan fylla hela vår dag med att i innerlig förtröstan begrunda hans stora kärlek. Han vill lyfta vår själ upp över vardagslivets sorger och bedrövelser och fylla den med frid och sällhet.GL 25.3

Tänk på detta, du sorgens och lidandets barn, och fröjda dig i hoppet, att »detta är den seger, som har övervunnit världen: vår tro». — 1 Joh. 5:4.GL 26.1

Saliga är de som sörjer med Jesus över världen och dess synd. I en sådan sorg finns inget rum för egna fördelar. Jesus var en smärtornas man. Hans själsångest var så djup, att ingen penna förmår beskriva den. Människors missgärningar sönderslet hans själ. Outtröttligt verkade han för att lindra andras nöd, medan hans eget hjärta brast av sorg över människors ovilja att komma till honom och få liv.GL 26.2

Samma erfarenheter skall i viss mån alla Kristi efterföljare göra. De är delaktiga i Kristi lidande, men de skall även bli delaktiga i den härlighet som uppenbaras. Förenade med honom i hans verk och delaktiga av samma sorgens kalk, får de också dela hans glädje.GL 26.3

Genom sina egna lidanden blev Jesus vår tröstare. I hela mänsklighetens lidande har han själv blivit delaktig, »ty därigenom att han har lidit, i det att han själv blev frestad, kan han hjälpa dem som frestas». — Hebr. 2:18. Varje människa som blivit delaktig i Jesu lidande kan ta del i denna tjänst. »Ty så- som Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.» Herren har särskild nåd för de bedrövade, och denna nåd smälter hjärtan och vinner människor. Hans kärlek banar sig väg till sargade och förkrossade hjärtan och blir en läkande balsam för dem som sörjer. »Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd.» — 2 Kor. 1:3, 4.GL 26.4

»Saliga äro de saktmodiga, ty de
skola besitta jorden.»GL 27.1

I alla de saligheter som Jesus framställde ligger en ständigt växande kristlig erfarenhet. De som känner sitt behov av Kristus och som varit bedrövade över synden och blivit delaktiga i Kristi lidande, lär sig också saktmod av den gudomlige läraren.GL 27.2

Tålamod och mildhet under lidna oförrätter var karaktärsdag, som varken hedningarna eller judarna värderade högt. Om Moses sägs det att han var den mest saktmodige mannen på jorden, vilket betyder att han var i besittning av en egenskap, vilken hans samtid inte betraktande som något särskilt berömvärt utan som snarare väckte känslor av medömkan och förakt. Men Jesus inordnar saktmodet bland de karaktärsdrag som gör oss lämpliga för hans rike. Den gudomliga skönheten i denna värdefulla själsegenskap genomsyrade Jesu egen dagliga vandel och karaktär.GL 27.3

Jesus, som var sin Faders härlighets återsken, räknade inte »jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad». — Fil. 2:6, 7. Under sitt liv på jorden genomgick han alla mänskliga förödmjukelser. Han levde inte som konung med krav på hyllning, utan som en, vars mission var att tjäna andra. I hans umgängessätt fanns ingen ofördragsam och intolerant stränghet. Världens Frälsare ägde en högre natur än änglarna, men med hans gudomlighet förenades ett saktmod och en ödmjukhet, som avsåg att dra alla till honom.GL 28.1

Jesus utblottade sig själv, och i allt underordnade han sig Faderns vilja. När hans jordiska mission var nära sin fullbordan, kunde han säga: »Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra.» — Joh. 17:4. Och till oss riktar han maningen: »Lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat.» — Matt. 11:29. »Om någon vill efterfölja mig, så forsake han sig själv.» — Matt. 16:24. Det egna jaget måste störtas från tronen och får inte längre tillåtas härska över själen.GL 28.2

Den jagiskhet och självtillräcklighet som vi berömmer oss av, är till sitt innersta väsen ett tecken på träldom under Satan. Människonaturen söker alltid ge sig till känna och är alltid snar till strid. Men den som lärt av Kristus är befriad från själviskhet, stolthet och övermod, och i hans själ råder frid och stillhet. Jaget behärskas av den helige Ande. Under sådana förhållanden knuffar man sig inte fram till den förnämsta platsen. Man har inget behov av att tränga sig fram för att bli sedd och erkänd. Däremot anser man, att den förnämsta platsen är vid Frälsarens fötter. Därifrån blickar man upp till Jesus i ivrig väntan att hans hand skall leda och att hans mun skall säga vart han önskar att hans tjänare skall gå. Aposteln Paulus hade denna erfarenhet, och sade: »Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv, som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.» — Gal. 2:19, 20. När vi tar emot Kristus som en ständig gäst i vår själ, skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara våra hjärtan och våra tankar rena i Kristus Jesus.GL 29.1

Frälsarens liv på jorden var fyllt av frid, fastän han levde omgiven av strid och oenighet. När han förföljdes av fiender, kunde han säga: »Han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör, vad honom behagar.» — Joh. 8:29. Inget utbrott av mänsklig eller satanisk vrede kunde störa det lugn som hans ständiga umgänge med Gud gav honom. Till oss säger han: »Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder.» — Joh. 14:27. Och vidare: »Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; så skolen I finna ro för edra själar.» — Matt. 11:29. Med andra ord: Bär tjänandets ok med mig till Guds ära och till mänsklighetens upplyftande, och ni skall finna oket milt och bördan lätt.GL 30.1

Det är egenkärleken som ödelägger vår frid. Så länge det egna jaget är vid liv, är vi ständigt beredda att skydda det mot angrepp och förolämpningar. Men när jaget är dött, och våra liv är fördolda med Kristus i Gud, beter vi oss helt annorlunda, när vi möter förakt och oförrätt. »Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.» — 1 Kor. 13:4-8.GL 30.2

Den lycka som hämtas ur jordiska källor, skiftar med omständigheterna. Men Kristi frid är ständig och förblivande. Den är inte beroende av livets omständigheter eller av världsliga ägodelar och jordiska vänner. Kristus är det levande vattnets källa, och lyckan och friden i honom förgår aldrig.GL 31.1

När Kristi saktmod uppenbaras i våra hem, blir familjen lycklig. Det utesluter strid och ovänlighet, lugnar det häftiga sinnet och sprider en atmosfär av mildhet som uppmärksammas av dem som kommer under dess inflytande. Där saktmodet bor, blir de jordiska familjerna en del av den stora himmelska familjen.GL 31.2

Det är långt bättre att lida under falska beskyllningar än att underkasta sig det lidande, som kommer av lusten att hämnas lidna oförrätter. Hatets och hämndens ande kommer från Satan, och åstadkommer endast skada där den tillåts härska, Ödmjukhet av hjärtat och det saktmod som är frukten av att förbli i Kristus, är hemligheten till Guds sanna väsignelse. »Han smyckar de ödmjuka med frälsning.» — Ps. 149:4.GL 31.3

De saktmodiga skall besitta jorden! Begäret efter självupphöjelse var orsak till syndens uppkomst och till att våra första föräldrar förlorade sin härskarställning på den sköna jord, som utgjorde deras rike. Men Kristus framträdde och återlöste genom självförnedring det som var förlorat. Och liksom han själv vann seger, så skall också vi vinna seger. (Upp. 3:21.) Genom saktmod och självför-nekelse blir vi hans medarvingar en gång, när »de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid». — Ps. 37:11.GL 32.1

Den jord som de saktmodiga fått löfte att besitta, äger ingen likhet med den jord, som idag är förmörkad av dödens och förbannelsens skugga. »Men nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte.» — 2 Petr. 3:13. »Och ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron skall stå där inne, och hans tjänare skola tjäna honom.» — Upp. 22:3. Där finns ingen miss- räkning, ingen sorg och ingen synd. Ingen behöver där säga: »Jag är sjuk.» Inga sorgetåg, inga tårar, ingen nöd, inga skilsmässor och inga krossade hjärtan skall finnas där. Men Jesus skall vara där, och endast hans eviga frid skall råda. »De skola varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skola icke skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor.» — Jes. 49:10.GL 32.2

»Saliga äro de som hungra och törsta
efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.»GL 33.1

Rättfärdighet och helighet är synonyma begrepp, som innebär att vara lik Gud. Och »Gud är kärleken». — 1 Joh. 4:16. Att leva rättfärdigt är att leva i överensstämmelse med Guds lag, ty »alla dina bud äro rättfärdiga». — Ps. 119:172. Och kärleken är »lagens uppfyllelse». — Rom. 13:10. Rättfärdighet är således ett begrepp som är synonymt med kärlek, och kärlek är Guds ljus och liv. Guds rättfärdighet är personifierad i Kristus, och genom att ta emot honom blir vi rättfärdiga.GL 33.2

Det är inte genom smärtsamma och uttröt- tande ansträngningar, och inte genom gåvor och offer som vi förvärvar rättfärdighet. Rättfärdighet ges fritt till varje själ, som hungrar och törstar därefter. »Upp, alla I som ären törstiga, kommen hit och fån vatten; och I som inga penningar haven, kommen hit och hämten säd och äten . . . för intet både vin och mjölk.» — Jes. 55:1. »Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdighet.» — Jer. 23:6.GL 33.3

Det som tillfredsställer själens törst och hunger, kan aldrig åstadkommas av en människa. Men Jesus säger: »Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.» — Upp. 3:20. »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig någonsin törsta.» — Joh. 6:35.GL 34.1

På samma sätt som vi behöver föda för att uppehålla våra fysiska krafter, behöver vi Kristus, brödet från himmelen, för att uppehålla det andliga livet och den kraft som är nödvändig för att göra Guds vilja. Såsom den fysiska organismen ständigt tillförs näring, så måste själen ständigt vara i förbindelse med Kristus, överlämna sig åt honom och förtrösta på honom.GL 34.2

Som den trötte vandraren i öknen söker efter en källa för att släcka sin törst, så törstar en kristen efter det levande vatten som utgår från Herren Jesus.GL 35.1

I samma grad som vi betraktar vår Frälsares fullkomliga karaktär föds längtan hos oss att bli helt förvandlade och förnyade till likhet med hans rena bild. Ju mer vi lär känna Gud, ju högre blir vår karaktärs ideal, och ju mer brinnande blir vår längtan att likna honom. När själen sträcker sig uppåt efter Gud, kommer det gudomliga i förbindelse med det mänskliga, och hjärtat som längtar efter Gud säger: »Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp.» — Ps. 62:6.GL 35.2

Om din själ känner behov av Gud, och om du hungrar och törstar efter rättfärdighet, så är det ett bevis för, att Kristus verkar på ditt hjärta. Han väntar att du skall söka honom för att han i sin tur genom sin helige Ande skall kunna göra för dig vad du inte själv förmår. Vi behöver aldrig släcka vår törst i grunda källor, ty vi har tillgång till en källa av vars ymniga flöden vi kan dricka fritt under all vår strävan mot målet på trons väg.GL 35.3

Guds Ord är livets källsprång! När du tar emot dess livsflöden, kommer du i en innerlig gemenskap med Jesus genom den helige Ande. Gamla, välkända sanningar framstår då för dig i nytt ljus. Ny betydelse utstrålar från gamla skriftställen och du upptäcker det underbara sammanhanget mellan återlösningsplanen och alla övriga sanningar i Guds Ord. Du förstår, att Kristus leder dig, och att en gudomlig lärare står till ditt förfogande.GL 35.4

Jesus sade: »Den som dricker av det vatten jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa, vars vatten springer upp med evigt liv.» — Joh. 4:14. Alltefter som den helige Ande uppenbarar sanningens skatter för dig, skall du göra de mest dyrbara erfarenheter, och du skall innerligt längta efter att få meddela andra de trösterika ting, som uppenbarats för dig. I din kontakt med omvärlden, skall du kunna meddela nya tankar om Kristi verk och Kristi karaktär. Detta utgivande innebär för din egen del ständigt nya uppenbarelser av hans kärlek, som du kan vidarebefordra både till dem som älskar honom och till dem som ännu inte lärt känna honom. »Given, och eder skall bliva givet.» — Luk. 6:38. Guds ord är »en källa i lustgården . . . en brunn med friskt vatten och ett rinnande flöde ifrån Libanon». — Höga V. 4:15. Den som en gång fått smaka Kristi kärlek, bär på en ständig längtan att få dricka därav i allt djupare drag, och alltefter som man ger ut av denna kärlek åt andra, får den egna själen ta emot ett ständigt rikare flöde. Varje själens uppenbarelse av Gud ökar förmågan att känna och älska. Ett sådant hjärtas rop till Gud är: »Mer av dig!» Och Andens svar är alltid: »Ännu mycket mer» (Rom. 5:9, 10). Gud finner behag i att »göra mer, ja, långt mer, än allt vad vi bedja eller tänka». — Ef. 3:20. Jesus, som utblottade sig på allt sitt eget för att frälsa en förtappad mänsklighet, fick ta emot den helige Ande utan mått. Så skall Anden ges åt varje sann efterföljare, som helt och fullt låter Kristus ta sin boning i hjärtat. Vi uppmanas att låta oss »uppfyllas av ande» — Ef. 5:18, ty det var Guds behag, »att låta all fullhet taga sin boning i honom» (Kristus), och »i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten». — Kol. 1:19; 2:10.GL 36.1

I överflödande mått har Gud utgjutit sin kärlek och låtit dess ymniga skurar uppfriska jorden. Han säger: »Drypen, i himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdighet strömma ned. Må jorden öppna sig, och må dess frukt bliva frälsning; rättfärdighet låte den ock växa upp. Jag, Herren, skapar detta.» »De betryckta och fattiga söka förgäves efter vatten, deras tunga försmäktar av törst; men jag, Herren, skall bönhöra dem, jag, Israels Gud, skall icke övergiva dem. Jag skall låta strömmar rinna upp på höjderna och källor i dalarna; jag skall göra öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.» — Jes. 45:8; 41:17, 18.GL 37.1

»Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd.» — Joh. 1:16.GL 38.1

»Saliga äro de barmhärtiga, ty dem
skall vederfaras barmhärtighet.»GL 38.2

Av naturen är våra hjärtan kalla och kärlekslösa. När någon uppenbarar en barmhärtig och förlåtande anda, gör han det inte av sig själv, utan därför att hjärtat berörts av Guds Ande. »Vi älska, därför att han först har älskat oss.» — 1 Joh. 4:19.GL 38.3

Gud själv är all nåds källa. Han är »en Gud, barmhärtig och nådig». — 2 Mos. 34:6. Han handlar inte mot oss som vi förtjänar. Han frågar inte efter, om vi är värdiga att ta emot hans kärlek, men han utgjuter över oss denna kärleks rikedom för att göra oss värdiga. Han är inte hämndgirig. Han söker inte att straffa, utan att återlösa. Även när han i sin gudomliga ledning visar stränghet, gör han det uteslutande för att föra de vilsegångna in på rättfärdighetens väg. Han längtar efter att få lindra nöd och lidande, och han vill gjuta sin helande balsam i sargade hjärtan. Det är sant, att Gud »ingalunda låter någon bliva ostraffad» — 2 Mos. 34:7, men han önskar på samma gång befria den felande från syndabördan.GL 38.4

De barmhärtiga är »delaktiga av gudomlig natur», och genom dem tar sig Guds för-barmande kärlek uttryck. Alla, vars hjärtan är i samklang med den oändliga kärlekens hjärta, söker förbättra sin omvärld, inte fördöma den. Att ha Kristus i hjärtat innebär att äga en aldrig sinande kraftkälla. Kärlek och barmhärtighet överflödar, där han bor.GL 39.1

När olyckliga människor som är vilseförda, frestade och fallna i synd och elände, ropar efter hjälp, frågar inte en kristen om de är värdiga eller inte, utan frågar i stället: »Hur kan jag bli dessa människor till välsignelse?» Hos den eländigaste och djupast sjunkne, ser han en människa, som Jesus har gett sitt liv för att frälsa.GL 39.2

Barmhärtiga är de, som visar medlidande mot de fattiga, de lidande och förtryckta. Job säger: »Ty jag räddade den betryckte, som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade. Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom en klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel, Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.» — Job 29:12-15.GL 39.3

För många människor är livet en oerhört smärtsam kamp. De är medvetna om sina ofullkomligheter, de är olyckliga och saknar tro och menar, att de inte har något att vara tacksamma för. Ett vänligt ord, en deltagande blick, ett bevis på erkänsla skulle vara som en svalkande dryck för dessa i ensamhet kämpande människor. Ett ord av sympati, ett bevis på vänskap skulle lätta de bördor som tynger trötta skuldror. Varje ord och gärning som grundar sig på oegennyttig välvilja, är ett uttryck för Jesu Kristi kärlek till förlorade människor.GL 40.1

De barmhärtiga »skall vederfaras barmhärtighet». »Sorg i en mans hjärta trycker det ned, men ett vänligt ord skaffar det glädje.» — Ords. 12:25. För den barmhärtige finns ljuv frid och salig tillfredsställelse i ett liv av självuppoffrande tjänst för andras bästa. När den helige Ande bor i själen tar det sig uttryck i det dagliga livet. Detta skall smälta hjärtan och väcka sympati och ömhet. Du får skörda, vad du sår. »Säll är den som låter sig vårda om den arme . . . Herren skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja! Herren skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger.» — Ps. 41:2-4.GL 40.2

Den som uppoffrar sitt liv för att tjäna Guds syften, är förenad med den som till sitt förfogande har universums alla resurser. En sådan människas liv är sammanlänkat med Guds liv genom eviga och oföränderliga löften. Herren skall inte överge honom i nödens och lidandets stund. »Så skall ock min Gud efter sin rikedom i fullt mått och på ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad I behöven.» — Fil. 4:19. I den sista stora nödens tid skall de barmhärtiga finna sin tillflykt i den medlidsamme Frälsarens barmhärtighet och därefter få gå in i de eviga boningarna.GL 41.1

»Saliga äro de renhjärtade, ty de
skola se Gud.»GL 41.2

Med avseende på yttre renhet var judarna så stränga, att deras förordningar i många avseenden föreföll direkt orimliga. Deras sinnen var upptagna av stränga regler och åtgärder samt fruktan för vad vi kan kalla yttre besmittelse. Men de fäste sig mindre vid att själen befläckades av orena tankar, själviskhet och hat.GL 41.3

Jesus framhåller aldrig denna ceremoniella renhet som ett villkor för inträde i hans rike. Men han talar däremot mycket om behovet av hjärtats renhet. »Den vishet, som kommer ovanifrån, är först och främst ren.» — Jak. 3:17. Intet orent skall få inträde i Guds rike. Den som skall komma ditin, måste vara renhjärtad. Den som lärt känna Jesus avskyr ovårdat uppträdande, opassande tal och orena tankar. När Kristus bor i hjärtat, renas och förädlas människans alla livsyttringar. Men Jesu ord: »Saliga äro de renhjärtade», har en djupare mening. De avser inte renhet endast i vanlig bemärkelse, med hänsyn till sinnets syn-der och orena laster, utan också själens innersta bevekelsegrunder och avsikter, frihet från högmod och från orätt strävan efter egen vinning. Den renhjärtade är ödmjuk, osjälvisk och uppriktig.GL 42.1

Om vi i våra liv saknar den kärlekens självuppgivande princip som var grunden i Jesu karaktär, är det omöjligt att vittna om att vi känner Gud. Ett hjärta som bedårats av Satan anser i stället att Gud är en tyrannisk varelse. Människans, ja, t. o. m. Satans själviska karaktärsyttringar tillskrivs ibland den kärleksfulle Skaparen. »Och nu tror du», säger Herren, »att jag är såsom du!» — Ps. 50:21. Vidare inträffar det, att den gudomliga försynen och ledningen tolkas som ett uttryck för en godtycklig och hämndgirig natur. På samma sätt behandlas Bibeln, den gudomliga nådens skattkammare. Man ser inte skönheten i dess sanningar, som är så höga som himmelen och så omfattande som evigheten. För den stora massan är Kristus ännu »såsom ett rotskott ur förtorkad jord». De ser inte hos honom någon »fägring», och därför kan »hans utseende ej behaga» dem (Jes. 53:2).GL 42.2

När Jesus som en uppenbarelse av Gud i mänskligt kötts gestalt vandrade på jorden, sade de skriftlärde och fariséerna om honom: »Du är en samarit och är besatt av en ond ande.» — Joh. 8:48. Jesu egna lärjungar var stundom så förblindade av själviskhet, att de hade svårt att förstå honom som kommit för att uppenbara Faderns kärlek för dem. Detta var anledningen till att Jesus var övergiven och föraktad av människor. Endast himmelen kunde helt förstå honom.GL 43.1

När Kristus uppenbaras i sin härlighet, skall de ogudaktiga inte förmå uthärda åsynen av honom. Det ljus som hans närvaro tänder, blir till liv för dem som älskar honom men till död för de ogudaktiga. Väntan på hans ankomst är för de sistnämnda »en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld, som skall förtära motståndarna». — Hebr. 10:27. Det är därför de skall ropa ut sin önskan att bergen och klipporna skall falla över dem och dölja dem för honom som lidit för att återlösa dem. (Upp. 6:16.)GL 43.2

Men situationen är helt annorlunda för dem som renats genom den helige Ande. De känner sin Gud. Mose var dold i en bergsskreva, när Herren uppenbarade sin härlighet för honom. Så får också vi en aning om Guds majestät och kärlek när vi är dolda i klippan Kristus.GL 44.1

»Den som älskar hjärtats renhet, den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen.» — Ords. 22:11. Redan nu kan vi se honom genom tron. Dagligen möter vi hans godhet och barmhärtighet i den gudomliga ledning och det beskydd vi är föremål för. Vi känner igen honom i hans Sons karaktär. Den helige Ande upplyser vårt förstånd och vårt hjärta, så att vi förstår sanningen om Gud och den av honom utsände Sonen. På ett nytt och tilldragande sätt ser de renhjärtade Gud som sin Äterlösare. När de betraktar hans rena och kärleksfulla karaktär, längtar de efter att fa återspegla hans bild. De ser i honom en fader, som längtar att få trycka en ångerfylld son till sitt bröst, och deras hjärtan fylls av outsäglig glädje och tacksamhet.GL 44.2

De renhjärtade vistas liksom i Guds osynliga närvaro under den tid de lever här i världen. Och i evighetens värld skall de se honom ansikte mot ansikte, såsom Adam gjorde när han vandrade med Gud i Eden och samtalade med honom. »Nu se vi ju på ett dunkelt sätt såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.» — 1 Kor. 13:12.GL 45.1

»Saliga äro de fridsamma, ty de skola
kallas Guds barn.»GL 45.2

Kristus är »Fridsfursten» (Jes. 9:6), och det är hans mission att i himmelen och på jorden återställa den frid, som störts genom synden. »Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.» — Rom. 5:1. Var och en som villigt överger synden och öppnar sitt hjärta för Jesu kärlek, blir delaktig av denna himmelska frid. Det finns ingen annan grund för frid. Om vi tar emot Jesu nåd i våra hjärtan, övervinner den fiendskap, stillar oro och fyller själen med kärlek. Den som har frid med Gud och människor, är inte olycklig. Avund, misstänksamhet och hat har ingen plats i hans hjärta. Den som lever i harmoni med Gud, är delaktig av himmelens frid och utövar ett välsignande inflytande på dem han kommer i beröring med. Som dagg vilar fridens ande över det hjärta, som tyngs av världens möda och strider.GL 45.3

Kristi efterföljare är fridens budbärare i världen. Alla som genom ett helgat livs stilla inflytande uppenbarar Kristi kärlek; alla som i ord och gärning leder andra bort från syndens väg och till en överlåtelse åt Gud, är sådana fridens budbärare. Och »saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn». Friden är ett bevis på deras förbindelse med himmelen. Kristi ljuva inflytande omger dem. Deras rena liv och älskvärda karaktär uppenbarar för världen, att de är Guds barn. Människor kan inte undgå att lägga märke till, att de har varit med Jesus. »Var och en som älskar, han är född av Gud.» — 1 Joh. 4:7. »Men den som icke har Kristi Ande, han hör icke honom till», ty »alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn». — Rom. 8:9, 14.GL 46.1

»Då skall Jakobs kvarleva vara bland många folk såsom dagg från Herren, såsom en regnskur på gräs, vilken icke dröjer för någon mans skull eller väntar för människobarns skull.» — Mika 5:7.GL 46.2

»Saliga äro de som lida förföljelse
för rättfärdighets skull, ty dem hör
himmelriket till.»GL 47.1

Jesus förespeglar inte sina efterföljare ett liv på jorden i ära och rikedom och frihet från prövningar. Men han framhåller för dem den stora förmånen av att få vandra med Mästaren på självförnekelsens och vanärans väg. Världen känner inte dem som går på den vägen.GL 47.2

Han som kom för att frälsa en förlorad värld, hade tagit upp kampen mot de krafter som förenats i strid mot både Gud och människor. Onda människor och onda änglar hade sammansvurit sig mot Fridsfursten. Fastän alla hans livsyttringar var uttryck för gudomlig kärlek, väckte dock hans olikhet med världen den bittraste fiendskap. Han blev föremål för det mest hatfyllda motstånd, därför att han aldrig i någon mån uppmuntrade tillfreds- ställelsen av människonaturens onda böjelser.GL 47.3

På samma sätt är det också för dem som vill leva ett helgat liv i Kristus Jesus: En ständig strid pågår mellan rättfärdighet och synd, kärlek och hat, sanning och villfarelse. När någon i sitt liv uppenbarar Kristi kärlek och en helgad karaktärs skönhet, upptänds själafiendens anhängare av hat, och fursten över ondskans andemakter drar ut i strid. Den oundvikliga lotten för dem som då besjälas av Kristi Ande är att möta förföljelse och smädelse. Förföljelsens form och intensitet är olika vid olika tillfällen, men dess grundläggande princip, den anda som behärskar det hela, är densamma som alltifrån Abels dagar varit upphov till förföljelse mot Guds utvalda.GL 48.1

När människor söker harmoni med Gud, skall de finna, att korset ännu är till anstöt. »Furstar och väldigheter och världshärskare» och »ondskans andemakter i himlarymderna» är samlade till strid mot alla, som söker vandra i lydnad för himmelens principer. Ur den synpunkten är förföljelse ett bevis för Kristi lärjungar att de går i Mästarens fotspår, och situationen skulle medföra glädje snarare än sorg. Herren har aldrig lovat befria sitt folk från prövningar. Hans löfte är i stället kort och kategoriskt: »Så länge du lever, må din kraft bestå.» — 5 Mos. 33:25. Och vidare: »Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.» — 2 Kor. 12:9. Om det krävs av dig, att du för Kristi skull skall gå in i den brinnande ugnen, står Jesus vid din sida, på samma sätt som han en gång stod hos de tre män som för sin trohets skull fick gå in i Babylons brinnande ugn. De som älskar sin Återlösare, skall glädja sig över varje tillfälle de har att få dela något av hans förnedring och smädelse. Deras kärlek till Herren gör lidandet ljuvt.GL 48.2

Själafienden har under alla tidsåldrar förföljt Guds folk till det yttersta. Men även i själva döden har de segrat. I sin ståndaktiga tro har de uppenbarat den som är mäktigare än Satan. Hur fienden än rasar, förmår han aldrig skada det liv, som är fördolt med Kristus i Gud. Han kan kasta kroppen i fängelse, men han förmår aldrig sätta Anden i fångenskap. Bortom jordens mörker skådar Herrens trogna den eviga härligheten, och de kan säga: »Ty jag håller före, att denna tidens lidanden intet betyda i jämförelse med den härlighet, som kommer att uppenbaras på oss.» — Rom. 8:18. »Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss i översvinnligen rikt mått en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet.»— Kor. 4:17.GL 49.1

Genom de prövningar och de förföljelser som drabbar hans utvalda, uppenbaras Guds härlighet och karaktär. Hatade och förföljda av världen fostras Guds barn i Kristi skola. De följer Jesus genom svåra strider. De uthärdar självförsakelse och genomgår bittra missräkningar. Men deras smärtsamma erfa-renheter ger dem djup insikt i syndens verkliga natur och de kommer alltmer att avsky den. Delaktiga i Kristi lidande blir de även delaktiga i hans härlighet. I en himmelsk syn såg Johannes Guds folks slutliga seger, och beskriver den på följande sätt: »Och jag fick se något som såg ut såsom ett glashav, blandat med eld. Och jag såg dem som hade vunnit seger . . . stå vid glashavet, med Guds harpor i sina händer. Och de sjöngo Moses», Guds tjänares, sång och Lammets sång: de sjöngo: ‘Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du Allsmäktige; rättfärdiga och rätta äro dina vägar, du folkens konung.» — Upp. 15:2, 3. »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom dag och natt i hans tempel. Och han som sitter pä tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem.» — Upp. 7:14, 15.GL 50.1

»Ja, saliga ären I, när människorna
för min skull smäda och förfölja eder.»GL 51.1

Ända sedan sitt fall har Satan verkat genom bedrägliga medel. Och på samma sätt som han missrepresenterat Gud, missrepresenterar han Guds barn genom sina anhängare. Herren säger: »Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.» — Ps. 69:10. På samma sätt drabbas hans lärjungar av smädelse och förföljelse.GL 51.2

Men aldrig har någon människa på jorden blivit så grymt smädad som Människosonen. Han hånades och bespottades på grund av sin oryggliga lydnad för Guds heliga lags principer. Han hatades utan grund. Men ändå stod han lugn inför sina fiender och förklarade smädelsen vara något som den kristne måste utstå. Och han gav sina efterföljare rådet att tåligt lida allt och inte övervinnas av förföljelsens bitterhet.GL 51.3

Smädelse och förtal kan dra ner en människas goda namn men förmår aldrig befläcka en karaktär som är i Guds förvar. Så länge vi inte samtycker till synd, finns det ingen makt, varken mänsklig eller satanisk, som kan sätta en enda fläck på vår karaktär. Den män- niska som av hjärtat förtröstar på Gud, sitter, andligt sett, i orubbat bo såväl under de hårdaste prövningar och mest nedslående omständigheter, som när hon åtnjuter framgång och när Guds ansiktes ljus och nåd uppenbart vilar över henne. Hennes bevekelsegrunder, hennes ord och gärningar kan misstydas och bedömas orättvist, men det bekommer henne ingenting, eftersom hon har sitt sinne vänt till något som är av långt högre värde. På samma sätt som Mose härdade ut, »därigenom att han likasom såg den Osynlige», kan hon uthärda, därför att hon inte har »till ögonmärke de ting, som synas, utan dem som icke synas». — Hebr. 11:27; 2 Kor. 4:18.GL 51.4

Kristus är väl förtrogen med allt som missförstås och missrepresenteras av människor. Hur mycket hans barn än beljugs och föraktas, kan de dock förbli tåliga och förtröstansfulla, eftersom ingenting är förborgat som icke skall bli uppenbarat. Och de som ärar Gud, skall inför människor och änglar bli ärade av honom.GL 52.1

»När människorna för min skull smäda och förfölja eder . . . glädjens och fröjdens eder», sade Jesus. Han påminde också lärjungarna om att profeterna hade blivit förföljda före dem, och Jakob säger, att profeterna var »föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod». — Jak. 5:10. Abel, den förste kristne av Adams barn, dog som martyr. Noa bespottades, och bedömdes som fanatiker och orosstiftare. »Andra åter underkastade sig begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse.» »Andra läto sig läggas på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse.»; — Hebr. 11:36, 35.GL 52.2

Guds tjänare har smädats och förföljts under alla tidsåldrar, men likväl har kunskapen om Gud blivit utbredd genom deras lidanden. Varje Kristi lärjunge måste ställa sig i ledet för att främja samma verk, fullt medveten om att hans fiender snarare gör något för sanningen än mot den. Gud vill, att sanningen skall framhållas tydligt och klart, så att den blir föremål för granskning och meningsutbyte, även om den skulle smädas. Varje försök att inskränka samvetsfriheten kan Gud använda som ett medel för att väcka sovande människor till besinning.GL 53.1

Ofta har vi sett slående exempel på detta bland Guds barn. När den ädle och vältalige Stefanus på Stora rådets ingivelse stenades till döds, var den yttersta konsekvensen av denna tragedi ändå inte en förlust för evangelium. Det himmelska ljus, som förhärligade hans ansikte och det gudomliga medlidande som besjälade hans bön, träffade rådsherrarna som en skarp pil och överbevisade dem. Och Saulus, fariséen som så ivrigt hade förföljt de kristna blev ett utvalt redskap då det gällde att frambära Kristi namn »inför hedningar och konungar och Israels barn». Och långt senare skrev den åldrige Paulus från sitt fängelse i Rom: »Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika Kristus, . . . i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare bedrövelse i mina bojor. . . . Kristus bliver dock på ena eller andra sättet förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet.» — Fil. 1:15, 17, 18. Genom Pauli fångenskap blev evangelium utbrett till fjärran trakter, och mitt i kejsarens palats vanns människor för Kristus. Genom Satans försök att omintetgöra Guds oförgängliga säd, »som förbliver» (1 Petr. 1:23), blir denna säd sådd i människors hjärtan. Genom den vanära och förföljelse som Guds barn möter, blir Kristi namn förhärligat och människor frälsta.GL 53.2

»Eder lön är stor i himmelen», läser vi. Det avser deras lön, som är Kristi vittnen mitt under svår förföljelse och smädelse. Medan människor söker jordiska skatter, hänvisar Jesus dem till den himmelska lönen. Men han hänskjuter inte denna lön endast till det kommande livet. Redan här får vi njuta av den. Herren uppenbarade sig för Abraham och sade: »Jag är din sköld; din lön skall bliva mycket stor.» — 1 Mos. 15:1. Alla som följer Jesus, skall få samma lön. Att vara i förening med den i vilken »visdomens och kunskapens alla skatter» finns fördolda, att känna honom, att ta emot mer och mer av hans gudomliga egenskaper, att äga hans kärlek och kraft och hans outgrundliga rikedomar, att fatta mer och mer »vad bredden och längden och höjden och djupet är, och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap», att bli helt uppfylld av »all Guds fullhet» — »detta är Herrens tjänares arvedel, den rätt de skola undfå av mig, säger Herren». (Kol. 2:3; Ef. 3:18, 19; Jes. 54:17.GL 54.1

Det var denna fröjd som uppfyllde Paulus och Silas, när de i fängelset i Filippi vid midnattstid frimodigt sjöng sina lovsånger och bad till Gud. Jesus var hos dem, och hans när-varos ljus genomträngde fängelsets mörker. När Paulus såg evangelii framgångar, skrev han från Rom, utan att klaga över sina bojor: »Däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent få glädja mig.» — Fil. 1:18. Jesu ord på berget återljuder i Pauli budskap till församlingen i Filippi: »Glädjen eder i Herren alltid. Åter vill jag säga: Glädjen eder.» — Fil. 4:4.GL 55.1

Saltets förnämsta egenskap är att det förmår bevara från förruttnelse. När Jesus säger att Guds barn är jordens salt, vill han lära oss, att det är hans avsikt att genom sin nåds inflytande göra oss till medel för andras frälsning. Guds syfte med att välja ett folk och avskilja det från världen är inte endast att detta folk skall vara hans barn, utan också att världen genom dem skall bli delaktig av den frälsande nåden (Tit. 2:11).GL 56.1

När Gud utvalde Abraham, gjorde han det inte endast för att Abraham skulle bli hans vän, utan han ville göra Abraham till ett redskap, genom vilket andra folk skulle få del av de särskilda välsignelser, som han hade i beredskap åt dem. I den bön Jesus bad strax före sin korsfästelse, sade han: »Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må vara i sanning helgade.» — Joh. 17:19. Så skall också de kristna, som blir luttrade genom sanningen, äga sådana egenskaper, som förmår bevara världen från moralisk förruttnelse.GL 56.2

Saltet måste blandas med det som skall bevaras. Det måste tränga djupt in i det för att hindra förruttnelsen. Så är det också i fråga om människor: Genom nära personlig kontakt kan de påverkas av evangelii frälsande kraft. De blir inte frälsta kollektivt, men som individer. Det personliga inflytandet över dem är ofta avgörande. Vi måste komma i mycket nära gemenskap med dem vi önskar hjälpa.GL 56.3

Saltets förnäma egenskap symboliserar den kristnes andliga kraft; hans hjärta är uppfyllt av Jesu kärlek; hans liv är genomsyrat av Kristi rättfärdighet. Kristi kärlek genomsyrar och påverkar. När kärleken finns i våra hjärtan, berör den nödvändigtvis också andra. Vi måste komma i nära beröring med våra medmänniskor, så att deras hjärtan värms av vår sympati och kärlek till dem. Från en äkta kristen flödar ständigt en genomträngande livsenergi, som ingjuter andlig kraft också i medmänniskorna. Det är i den helige Andes kraft som det undret möjliggörs.GL 57.1

Jesus uttalade en allvarlig varning: »Men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna.» — Matt. 5:13.GL 57.2

Medan Jesus talade, kunde folket se det glittrande saltet på stigarna, där det kastats, därför att det hade förlorat sin sälta och inte längre var till någon nytta. Detta illustrerade klart fariséernas tillstånd och den inverkan som deras religion hade på folket. Det var vidare en framställning av livet hos den männi- ska, som förlorat Guds nåd och kraft och därför blivit kall och oandlig. En sådan människa, vilken bekännelse hon än har, betraktas av både människor och änglar som andefattig. »Jag skulle önska», säger Kristus till henne, »att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.» — Upp. 3:15, 16.GL 57.3

Utan en levande tro på Kristus som vår personlige Frälsare, kan vi aldrig göra vårt inflytande gällande emot världens otro. Vi kan aldrig delge andra något som vi själva saknar. Endast i den mån vi troget och nitiskt tjänar Herren Jesus, kan vi utöva ett inflytande som resulterar i andlig lyftning och välsignelse för andra människor. Saknar vi sann kärlek och en djupgående kristen erfarenhet i vårt gudsliv, så har vi heller ingen kraft att vägleda andra. Vi har förlorat den kristliga sältan i vårt dagliga liv. Om den helige Ande inte kan använda oss som redskap, genom vilka han till andra kan förmedla sanningen sådan den är i Kristus Jesus, så är vi i hög grad salt som mist sin sälta och blivit onyttigt. När vi inte till fullo mottagit Kristi nåd, ger vi världen det vittnesbördet, att den sanning vi säger oss äga, saknar den helgande kraften. Resultatet blir, att vi står hindrande i vägen för det gudomliga ordets verkan, »Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.» — 1 Kor. 13:1-3.GL 58.1

När kärleken fyller hjärtat, flödar den också ut till andra, ty kärleken är en verksam kraft. Den förvandlar karaktären, behärskar våra böjelser, underkuvar fiendskap och förädlar våra känslor. Denna kärlek omfattar hela universum och är i harmoni med änglarnas kärlek i deras tjänst för mänskligheten. När en sådan kärlek fyller hjärtat berikar den hela livet och sprider välsignelser till omvärlden. Endast den kärleken kan göra oss till jordens salt.GL 59.1

»I ären världens ljus.»GL 59.2

När Jesus undervisade folket, gjorde han det på ett sätt, som intresserade åhörarna och fångade deras uppmärksamhet. Ofta belyst han de framställda sanningarna med bilder ur naturen. Vid det tillfälle då han höll sin bergspredikan hade folket börjat samlas redan tidigt på morgonen. Solen steg allt högre och högre på himlavalvet och drev skuggorna bort från bergspasset. Solljuset flödade över landet och sjöns lugna yta speglade solglittret och morgonens rosenfärgade skyar. Knoppar, blommor och löv glittrade av daggpärlor. Naturen log inför den nya dagen och fågelsånger steg mot himlen. Frälsaren betraktade folkskaran som samlats framför honom och lyfte sedan sina ögon mot den uppgående solen. »I ären världens ljus», sade han till lärjungarna. På samma sätt som solen skingrar nattens skuggor och väcker en sovande värld till liv, skall Kristi lärjungar sprida himmelens ljus bland dem som lever i villfarelsens och syndens mörker.GL 59.3

I det klara morgonljuset över kullarna framstod tydligt närliggande städer och byar. Jesus pekade på dem och sade: »Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg?» Och han tillade: »Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset.» — Matt. 5:14, 15. De flesta av dem som lyssnade till Jesu ord var lantbrukare och fiskare. Deras anspråkslösa hyddor inne- höll endast ett rum, och ett ensamt ljus på bordet utgjorde all belysning. »På samma sätt», sade Jesus, »må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen».GL 60.1

Ett annat ljus har aldrig lyst och kommer aldrig att lysa över det fallna människosläktet än det ljus som utgår från Jesus Kristus. Han är det enda ljus, som kan skingra mörkret i en värld som är försänkt i synd. Om detta levande ljus är det skrivet: »I det var liv, och livet var människornas ljus.» — Joh. 1:4. Genom att ta emot Jesu liv, blir hans efterföljare ljusbärare. Kristi liv i själen och Kristi kärlek uppenbarad i karaktären, gör dem till »världens ljus».GL 61.1

I oss själva äger vi människor inget ljus. Utan Kristus är vi som månen, vänd från solen: Vi har inte i oss själva en enda ljusstråle, som kan genomtränga världens mörker. Men när vi vänder oss mot rättfärdighetens sol och kommer i beröring med Kristus, fylls själen av hans gudomliga närvaros strålglans.GL 61.2

Kristi efterföljare skall vara mer än ljus bland människorna, de skall vara ljuset i världen. Jesus säger till var och en som bekänner sig vara hans lärjunge: »Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag ock eder.» — Joh. 20:21. På samma sätt som Kristus är det me- del genom vilket Fadern uppenbarar sig, är vi de medel, genom vilka Kristus uppenbarar sig för världen. Även om Frälsaren själv är ljusets källa, får vi som kristna aldrig glömma, att han uppenbarar sig genom människor. Guds välsignelser kommer oss till del genom mänskliga redskap. Såsom Människosonen uppenbarades Kristus i världen. Som människa, delaktig av den gudomliga naturen, måste han komma i beröring med människorna. Varje enskild Kristi lärjunge är ett utvalt redskap för Guds uppenbarelse i världen. Himmelens änglar vill genom oss förmedla ljus och kraft till dem som är på väg mot undergång. Om det mänskliga redskapet försummar att utföra denna mission, blir världen i samma mån berövad den helige Andes inflytande.GL 61.3

Jesus sade inte till sina lärjungar, att de skulle sträva efter att göra sig till ljus, men han sade: »På samma sätt må ock edert ljus lysa.» Om Kristus bor i hjärtat är det omöjligt att dölja hans närvaros ljus. Om de som bekänner sig vara Kristi efterföljare, inte är världens ljus, så beror det på, att de förlorat Andens kraft. Om de inte har något ljus att meddela, är det därför att de brutit förbindelsen med ljusets källa.GL 62.1

Under alla tidsåldrar har »Kristi Ande», som var i profeterna (1 Petr. 1:11), gjort Guds sanna barn till ljus för sin tid och sitt släkte. I Egypten var Josef en ljusbärare. Genom sitt rena, människovänliga och kärleksfulla liv representerade han Kristus bland ett avgudadyrkande folk. Medan israeliterna tågade från Egypten till löfteslandet, var de trogna bland dem ljus för de omgivande nationernas folk, och genom dem blev Gud uppenbarad för världen. Från Daniel och hans medbröder i Babylon och från Mordokai i Persien strålade det gudomliga ljuset i de kungliga palatsens hedniska mörker. På samma sätt är alla Kristi lärjungar ljusbärare under sin vandring till himmelen. Genom dem uppenbaras Faderns nåd och godhet för en värld, som är försänkt i mörker och som lever i okunnighet om den levande Guden. Människorna ser deras goda gärningar och prisar Fadern, som är i himmelen. Genom dem uppenbaras det, att på världsalltets tron härskar en Gud, vars karaktär är värdig att prisas och efterliknas. Den gudomliga kärlek som glöder i hjärtat, den kristna enhet som uppenbaras i livet, ger föraningar om den himmel, som världens barn skall lära sig värdera.GL 62.2

Det är på detta sätt människor »lärt känna den kärlek, som Gud har i oss». — 1 Joh. 4:16. En gång syndiga och fördärvade hjärtan renas och omskapas så att Gud kan ställa dem »inför sin härlighet ostraffliga, i fröjd». — Judas, vers 24.GL 63.1

Jesu ord: »I ären världens ljus», visar att han överlämnat en världsomfattande missionsuppgift åt sina efterföljare. Under hans egen tid på jorden existerade en stark och hög mur av själviskhet, högmod och fördomar mellan dem som hade uppdraget att bevara Guds heliga Ord och alla andra folk på jorden. Frälsaren hade kommit för att rasera denna skiljemur. De ord som folket hörde från hans läppar var helt olika de ord, som de tidigare hört av präster och rabbiner.GL 64.1

Jesu Kristi mission är att rasera egenkärlekens och nationalismens fördomsmur, och han lär att vi skall älska alla människor. Han befriar människorna ur själviskhetens trånga rum. Han avskaffar alla gränslinjer och all onaturlig klasskillnad i samhället. Han gör ingen åtskillnad mellan grannar och främlingar, vänner och fiender, men han lär oss, att vi i varje nödställd själ skall se vår nästa och att världen är vårt missionfält.GL 64.2

Såsom solens strålar tränger in i jordens mest avlägsna hörn, är det också Guds avsikt, att evangelii ljus skall nå varje själ på jorden. Om Kristi församling fullföljde sitt gudagivna uppdrag, skulle ljuset nå alla som inte känner Gud och upplevt frälsningen. I stället för att samlas huvudsakligast med varandra och dra sig undan från ansvaret att bära korset, skulle församlingens medlemmar sprida sig i alla länder och bli Kristi ljusbärare och verka för själars frälsning, så som han själv gjorde. Då skulle »detta evangelium om riket» snart vara förkunnat i hela världen.GL 64.3

Det är på det sättet Guds avsikt med att kalla ett folk — ända från Abrahams kallelse till vår kallelse — skall bli uppfylld. Herren säger: »Jag skall välsigna dig . . . och du skall bliva en välsignelse.» — 1 Mos. 12:2. De ord som Jesus under sin bergspredikan citerade ur profeten Jesajas bok, var riktade till oss som lever i denna sena och allvarliga tid: »Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig.» — Jes. 60:1. Om Herens härlighet har gått upp över dig, om du har skådat honom som är »härlig framför tiotusen», om din själ upplysts av hans härlighet, så är det ett uttryck för att Mästarens ord har uppfyllts i dig. Har du stått med Kristus på förklaringsberget? Nere i dalen finns människor som är Satans slavar och som väntar på att trons och bönens ord skall frigöra dem.GL 65.1

Kristi härlighet och hans egenskaper är inte något som vi uteslutande skall begrunda, men också vittna om. Jesaja hade inte endast sin egen inre upplevelse av Kristi härlighet, men han talade också om Kristus med all kraft. När David i stillhet begrundade sin egen erfarenhet, upptändes samtidigt en eld i hans själ, och han talade med sin tunga. (Ps. 39:4.) När han betraktade Guds förunderliga kärlek, kunde han inte undgå att också omtala vad han sett och känt. Vem kan genom tron skåda in i den underbara frälsningsplanen och se en skymt av Guds enfödde Sons härlighet utan att föra budskapet därom vidare? Vem kan begrunda den oändliga kärlek som uppenbaras för oss på Golgata kors genom Kristi död för att rädda människor från förtappelse och skänka dem evigt liv — utan att brista ut i lov och pris till Frälsaren?GL 65.2

»I hans himmelska boning förkunnar allting hans ära.» — Ps. 29:9. Israels sångare spelade på harpa och sjöng till Herrens ära: »Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk. Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt; dina storverk skall jag förtälja.» — Ps. 145: 5, 6.GL 66.1

Golgata kors skall upphöjas inför alla folk. Det skall fylla människors sinnen och fängsla deras tankar. Alla deras andliga förmågor skall genomströmmas av gudomlig kraft. Och alla krafter skall förenas i nitisk tjänst för Mästaren. Som levande ljusbärare skall hans tjänare utbreda sanningens ljus och upplysa världen.GL 66.2

Med stor glädje tar Kristus emot var och en som helt och odelat överlämnar sig åt honom. Han förenar det mänskliga med det gudomliga, och delger därigenom världen den gudomliga kärlekens hemlighet.GL 67.1

Tala, sjung och bed om detta! Förkunna hans härliga budskap och låt det gå ut till jordens allra yttersta hörn!GL 67.2

Tåligt burna prövningar, välsignelser, övervunna frestelser, ödmjukhet, vänlighet, barmhärtighet och kärlek är ljus, som lyser från den karaktär, som är en motsats till det själviska hjärta, som livets ljus aldrig fått upplysa.GL 67.3